Debatt

Ska vi överleva till varje pris?

Debatt Artikeln publicerades
Pengarna kommer aldrig att räcka om vi kräver att allt som kan göras inom vården ska göras, skriver Peter Geiger.
Foto: ERIK G SVENSSON
Pengarna kommer aldrig att räcka om vi kräver att allt som kan göras inom vården ska göras, skriver Peter Geiger.

Att prioritera rätt och våga avstå om en livsuppehållande behandling inte gagnar patienten är en avgörande fråga i framtiden. Vi bör lära oss att acceptera döden som en del av livet igen, skriver Peter Geiger, överläkare på Säs.

Västra Götalandsregionen lägger tuffa sparkrav på sjukhusen. Vi har alldeles för dålig produktivitet i vården, påstår regionens högsta politiker, Johnny Magnusson (M), i BT 1/12.

Jag själv har jobbat under 25 år inom vården och sett en del förändringar. Behandlingar kom och försvann. Vi har blivit bättre: unga diabetiker, barn med hjärtfel överlever allt längre, en hiv- eller hepatitinfektion är ingen dödsdom längre – listan kan göras längre. Sammanfattningsvis: medellivslängden har stigit kraftig senaste 20 år till 82,3 år. Dessa vunna år är inte alltid friska år, tyvärr.

Risken att drabbas av en eller fler kroniska åkommor ligger vid cirka 65 procent när man är över 65 år gammalt. Det vi ser är ett ökande antal bräckliga patienter, varenda med en unik kombination av åkommor. De klarar sin vardag, men när det kommer något utöver så blir bräckligheten plötslig relevant.

Regionen har undersökt till vilka patientkategorier vårdresurserna går. Då utgör ovan beskrivna patienter cirka 75 procent. Men resursförbrukning är inte lika med vårdproduktion. Mätningarna av produktionen baseras på olika parameter, ett centralt verktyg i detta samband är diagnosregistreringen. Här använder vi oss av ICD10, ett internationellt klassifikationssystem för sjukdomar. Men detta system duger inte för att beskriva dessa komplexa tillstånd som bräcklighet och multisjuklighet, det är inriktat mot exakt en huvuddiagnos och ett begränsat antal bidiagnoser.

Socialstyrelsens definition av multisjuklighet hjälper inte heller, den bygger delvis på detta system och är snäv. Det gör att de multisjuka som vi registrerar är bara spetsen av ett isberg - alla som är bräckliga utgör det dolda under ytan. De faller utanför processer och behandlingsschema. Vi tar hand om dem, de fyller våra sängar, men vi kan inte riktig mäta vad vi gör med dem. Viktiga delar av mätverktyget fungerar inte. Påstående att vårdproduktionen inte ökar ifrågasätts således starkt. Vi har helt enkelt inget verktyg att mäta den. (För den som vill veta mer: G. Akner; Bräckligt åldrande och multisjuklighet drabbar allt fler, Läkartidningen 2010-11-02, LKT1044s2707).

Samtidigt kommer pengarna aldrig att räcka om vi kräver att allt som kan göras inom vården ska göras (om jag ställa en hjärtlungmaskin i ett rum på IVA så kan jag hålla en människa vid liv med denna maskin länge). Att prioritera rätt och våga avstå om en livsuppehållande behandling inte gagnar patienten är en avgörande fråga i framtiden. Och den är väldigt svårt att svara på. Det är en komplex bedömning. Och det finns aldrig en 100-procentig säkerhet i svaret. Ja, vi läkare kan ha fel. Men vi gör vad vi kan.

Det enda som är säkert är att döden drabbar oss alla. Som läkare upplever man fler och fler situationer där det krävs, delvis med hot, att vi gör allt som är möjligt för att upprätthålla livet, även om vi bedömer att det inte är till patientens gagn. Då är det enklare att bara fortsätta. Och då har vi ytterligare en patient, multisjuk, komplex, knappt överlevande utanför sjukhuset. Vad kan vi göra?

Reformera primärvården, stärka den, bygga ut den. Men detta kommer att ta tid, primärvårdsläkare blir man inte i en handomvändning, det tar minst fem år.

Öppna fler vårdplatser under tiden, och bemanna dem. I bästa fall behövs de inte längre framöver. Och stärk samarbetet mellan slutenvård, öppenvård och kommunal sjukvård (där finns lovande projekt på gång: allt beröm till vårdens chefer, här görs ett fantastisk jobb).

Inled en öppen dialog i samhället om vårdens målsättningar. Överlevnad till varje pris? Begränsningar av vårdinsats är inte bara en fråga om ett brytpunktssamtal, det är ofta en process och en dialog. Vi bör lära oss att acceptera döden som en del av livet igen. Odödlighet är en illusion hittills, en dyr illusion.

Vid sidan om: Det finns yrkeskategorier inom vården i regionen som har Sveriges lägsta löner. Det finns yrkeskategorier i vården, där andra arbetsgivare i regionen bjuder på. mycket bättre löner än regionen. Således: Ja, det är även brist på pengar i vården…

PETER GEIGER

överläkare inom anestesi och intensivvård, ordförande Älvsborg Södra läkarförening

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.