Räddades av lungdonationen

Det anser Anna-Carin Klar i Viskafors, som lever tack vare nya lungor, som hon fick förra hösten.

- Nära och kära som har fullt upp med att sörja efter att en anhörig har gått bort, ska inte behöva bestämma om eventuell transplantation också. Det beslutet ska den enskilde personen fatta själv innan.

Någon person i Frankrike räddade livet på Anna-Carin Klar 25 september förra året. Hon var helt inställd på att dö, hade gjort allting klart med anhöriga och räknade med att ha två, tre veckor kvar att leva. Då fick hon telefonsamtal från sjukhuset i Paris:

- Kom hit, vi har ett par nya lungor till dig.

I dag, vid köksbordet i lägenheten i Viskafors, talar hon sig varm för vikten av att ta ställning till organdonation och anmäla sig till donationsregistret - och att göra det medan man är i livet.

-Det är fruktansvärt att lämna det beslutet åt anhöriga när man har dött. De ska inte behöva ta ställning, det ska man göra själv medan man lever. Men svenska folket är så rädda att tala om döden, hur man vill ha sin begravning och annat. Varför ska just döden och det som händer efteråt vara så tabubelagt. Jag har aldrig förstått det.

- Det ska inte vara farligt eller genant att prata om döden och hur man vill ha det efter döden. Det samtalet är minst lika viktigt som alla andra, säger hon.

Hon tycker att media ska informera mera om organtransplantation och behovet av fler donatorer. Detsamma bör skolan göra.

- I dag får du som 15-årig köra moped i trafiken och du får cykla i trafiken långt tidigare. Då anser jag att man också är så pass myndig att man kan ta ställning till vad som ska hända med sin kropp om olyckan skulle vara framme.

- Jag tycker att man ska ingå i donationsregistret redan från födelsen. Sedan kan man gå ur om man vill i 12-15 årsåldern, säger hon, medveten om att hennes förslag kan låta drastiskt.

- Många väntar på ett organ och det dör människor varje dag i transplantationskön. Oavsett om man är gammal eller ung finns det mycket man kan ge till andra människor.

Själv kände hon sig frisk till för drygt tio år sedan. Hon hade transportfirma i Frankrike och körde lastbil runt om i Europa. Halva året bodde hon i Frankrike och halva i Viskafors för att vara nära barn och barnbarn.

2003 upptäcktes att hon hade giftstruma, året därpå att hon hade lungsjukdomen KOL och ytterligare ett år senare visade ett blodprov att hon hade alfa 1- antitrypsinbrist, en ärftlig genetisk sjukdom som bryter ner lungorna.

- Jag blev tröttare och mer orkeslös. Jag blev mer och mer andfådd och fick tyvärr sluta jobba. Jag fick börja använda rollator och rullstol och 2010 var jag tvungen att använda syrgas dygnet runt. Jag var väldigt, väldigt dålig.

Eftersom Anna-Carin Klar hade sin firma i Frankrike och betalade sociala avgifter där, var det där lungtransplantationen gjordes. Efter bara två veckor i transplantationskö rullades hon in i operationssalen. Sjukhuset hade hittat en donator.

I dag kan hon andas själv och klarar sig utan syrgas. Hon har flyttat hem till Viskafors permanent och lever i dag som sjukpensionär.

- På det stora hela har det gått bra, säger hon. Jag har fått ett nytt liv, tack vare en organdonator i Frankrike.