"Negerpojken" på återbesök i Borås

1961 kom utbytesstudenten Franklin Belle till Borås, som en av de första svarta männen i staden och i tidningen kunde man läsa rubriken ”Negerpojke medlem i Boråsfamilj”.
I dag, femtio år senare, är Franklin tillbaka.

Borås

”En ovanlig elev kommer Borås Läroverk att få det närmaste läsåret, nämligen en 16-årig negerpojke Franklin Belle från New Yorks hjärta Brooklyn. Föredömligt har medlemmarna i Borås baptistförsamling, disponent Josef Svalander, och hans familj accepterat erbjudandet att ha Franklin hos sig och sörja för hans välfärd under det närmaste året. Det kan nämnas, att det är första gången i Sverige, som en neger på sådant sätt blivit medlem i en svensk vit familj”.

Så stod det att läsa i Borås Tidning år 1961, när Franklin Belle hade anlänt till Borås. Om tiden i Sverige säger han själv:
– Det var det bästa året i mitt liv.

Att det låg stort fokus på att han var svart hade han inga problem med.
– Nej, jag upplevde Borås som väldigt öppet och tolerant jämfört med USA. Här var jag en kändis, när jag gick längs gatan kom folk fram och ville skaka hand och prata med mig. Alla var väldigt vänliga och nyfikna, säger han.

Ett exempel på den nyfikenheten fick han bevis på när han gick till frisören, som tyckte att han hade så praktiskt hår då det alltid låg på rätt sätt även om det blåste ute.
– En del personer tog till och med lockar av mitt avklippta hår som souvenir, berättar Franklin och fortsätter:
– Det var helt andra tider. När jag tittar på folket i Borås i dag är det en blandning av männi­skor som inte fanns då. På den tiden var jag den enda svarta mannen här, förutom en musiker men han var bara på genomresa. Alla andra var vita.

Då var han 16 år. Nu är han 67 och tillbaka för att under en vecka försöka återuppleva så mycket som möjligt av tiden i Sverige för femtio år sedan.
När Franklin spanar runt kring Stora torget är det inte så mycket han känner igen, men så pekar han på Rådhuset:
– Jag tror det var här jag höll tal på Boråsungdomens dag, säger han.

Att tiden i Sverige var betydelsefull för Franklin råder det inget tvivel om. Han har under alla år fortsatt att hålla kontakten med många av de vänner han skaffade under sitt år här, och han läser fortfarande bordsbön på svenska.
– Det gjorde mig till den människa jag är i dag, säger han.