Låga löner och hot – här är Ginas fabriker

Borås
Foto:

Tolv timmars arbetsdagar, låga löner och arbetarslum där familjer lever i minimala plåtskjul.

Artikeln publicerades 8 januari 2015.

Fabriker med dålig säkerhet. Arbetare som får sparken när de protesterar och som hotas till tystnad av yrkeskriminella. BT har varit på plats i Bangladesh för att granska fabrikerna som modejätten Gina Tricot aniltar.

Vakter i kamouflageuniform gör honnör när vår bil rullar från den dammiga sandvägen ner på infarten mot fabriken.

Runt oss lastas kläder ut ur den åtta våningar höga byggnaden och in i lastbilar. Högar av grå jeans tornar upp sig på kärror.

Det här är en av Gina Tricots leverantörsfabriker i den smutsiga och tätt befolkade 17-miljonersstaden Dhaka. Den har inte varit helt enkel för oss att hitta. Gina Tricot har inga egna fabriker och har, till skillnad från andra stora svenska modeföretag, valt att inte offentligt publicera sin lista över leverantörer. Men flera fabriker i Dhakaområdet uppger själva att de tillverkar Boråsföretagets kläder, uppgifter som vi undersöker närmare.

När vi kliver ur bilen ochpresenterar oss som inköpare blir det först tvärt nej till besök i den här fabriken, som är företagsgruppen Shinests flaggskepp med tusentals arbetare. I kontakt med fabrikerna har vi valt att arbeta under identiteter som inte är våra riktiga, då fabriksägare i Bangladesh är djupt skeptiska till media. Möjligheten att få någon information från fabriksägare i rollen som journalist är därför minimal, liksom möjligheten att få komma in i fabriker. Därför uppträder vi som inköpare för ett nystartat, fiktivt klädföretag.

När vi står på oss och undrar om det finns några klädprover vi kan få titta på kommer till slut M.S Sikder, vd för Shinest Group, ut och hämtar oss upp till det välordnade kontoret på sjunde våningen. Han är välklädd i randig skjorta och grå kostymbyxor, är mycket misstänksam och ställer en lång rad frågor. Senare berättar han för vår tolk att han just innan vårt besök fått ett sms från Bangladesh organisation för fabriksägare, som varnat för att prata med utlänningar då dessa mycket väl kan vara journalister.

Fabriken Shinest Apparels tillverkar varje månad flera miljoner klädesplagg som bland annat hamnar i svenska konsumenters garderober. I somras gjorde det FN-ledda kontrollorganet The Accord on Fire and Building Safety en granskning där fabriken fick den allvarligaste möjliga klassningen – rött – och säkerhetsbristerna ansågs så oroande att organet hotade att evakuera fabriken. Byggnaden riskerade att kollapsa på grund av en stor vattentank som stod på taket, pelarna som höll dess vikt var för klena.

Omständigheterna liknade demi fabrikskomplexet Rana Plaza, som låg bara någon timmes resväg härifrån, innan det för snart två år sedan rasade samman och dödade över tusen textilarbetare i den största industriolyckan i modern tid. I Rana Plaza hade tunga maskiner placerats på de högsta våningarna och trots att det var känt att det uppstått sprickor i fundamenten tvingades arbetarna in till sina symaskiner.

– Vanligtvis gör Gina Tricot beställningar på 100 000 plagg åt gången, säger M.S Sikder och vinkar in en medhjälpare som serverar oss te i kontorets showroom.

Tio procent av Boråsföretagets inköp förra året kom från Bangladesh, som är ett av de länder med de lägsta minimilönerna för textilarbetare.

M.S Sikders kollega kommer in med skjortor i bomull och linne med Gina Tricots logotyp i nacken. En av dem, i vitt och rött från Falsterbokollektionen, betalar Gina Tricot sex amerikanska dollar för, eller omkring 45 svenska kronor. I butiken kostar den åtminstone fyra gånger så mycket. Två andra skjortor betalar företaget motsvarande 60 och 65 kronor för. Han berättar att även H&M anlitar företaget.

Även efter att vattentankenpå Shinests tak hade tömts kvarstod en rad brister i fabriksbyggnadens stabilitet – men också gällande brandskydd och elektrisk säkerhet, slår The Accord-rapporten fast. Fabriken saknade sprinklers och branddörrar, elskåp var ojordade och damm, bråte och spillolja ökade risken för brand. The Accord har nu krävt att ägarna ska låta en ingenjör noggrant kontrollera byggnaden och redovisa resultatet senast i mitten av januari.

M.S. Sikder var en av de som mötte kontrollpersonalen från The Accord i somras och visade upp ritningar över fabriken – ritningar som visade sig vara felaktiga.

Ändå berättar han nu om hur bra kontroll man har på säkerheten och menar att oron för byggnadskollapser i Bangladesh är överdriven. I själva verket är det en komplott för att driva affärer från landet.

– I Kina inträffar det olyckor i kolgruvor varje månad, men ingen känner till det. I Bangladesh har det hänt en olycka, och alla känner till den, säger han.

Det stämmer dock inte. I själva verket har nära 600 arbetare dödats i 245 bränder och andra olyckor i textilfabriker från 2006 och fram till några månader före Rana Plaza-olyckan 2013, enligt en sammanställning som gjorts av organisationen Clean Clothes Campaign.

Säkerhetsbrister är ettstort bekymmer i den bangladeshiska textilindustrin. Trots att Rana Plaza-kollapsen blev en ögonöppnare för branschen sker olyckor fortfarande regelbundet. Den 9 december dog en arbetare på en fabrik som Gina Tricot anlitar efter att ha fallit sex våningar ned i ett hisschakt där hissen inte fungerade som den skulle.

I området Gazipur i Dhakas norra utkanter tornar höga murar upp sig runt fabriksområdet som tillhör företaget Tamishna Group, ytterligare en fabrik med länkar till Gina Tricot. Härifrån har företaget tidigare köpt accessoarer.

Grindarna öppnas för vår bil och de militärklädda vakterna och männen i kostym gör honnör för oss. Strax förstår vi att det är för att de tror att vi kommer från en australisk butikskedja, vars representanter de väntar på. Vi får prata med fabrikens chefer, som när vi säger att vi är inköpare vänligt ger oss sina visitkort och ber oss återkomma.

Runt oss byggs det för fullt på nya fabrikskroppar, där ännu fler plagg ska produceras. Halvnakna byggnadsarbetare hänger från betongskeletten och hissar upp material. Det går bra för Tamishnagruppen. 2013 ökade de sin omsättning med 30 procent.

– Den här fabriken är ovanligt dålig. Ägarna missbrukar sin makt och sparkar mycket folk, säger Nahidul Hasan Nayah, generalsekreterare för Sommilito Garments Sramik Federation, SGSF, ett av Bangladesh främsta fria fackförbund som också ingår i det globala facket IndustriAll, där även svenska LO ingår.

Live-published photos and videos via Shootitlive

SGSF har jobbat i tre årstid med vad de menar är fall av arbetsrättsliga brott på Tamishna. Sammanlagt driver de nu 72 ärenden där arbetare fått sparken från fabriken på, hävdar de, olagliga grunder eller inga grunder alls.

I en länga av slitna arbetarbostäder en bit därifrån träffar vi paret Rahim, 25 år och Anima, 22 år. Anima jobbar fortfarande i Tamishna med att sy tröjor och berättar att hon måste arbeta från åtta på morgonen fram till midnatt i bland, när fabriken har många beställningar. Rahim är en av de 72 som avskedats. Det var i slutet av juni, i samband med att ramadan inleddes. Cheferna på fabriken insisterade på att arbetarna skulle jobba övertid, vilket skulle hindrat dem från att be när de borde enligt muslimsk sed, berättar Rahim.

– 70 arbetare vägrade att stanna kvar. 16 av oss fick sparken, säger Rahim när han tränger ihop sig med sin fru i familjens minimala rum.

När vi frågar om övertid normalt är frivilligt skrattar Rahim:

– Nej. Jobbar man inte över får man sparken.

Gina Tricots uppförandekod, alltså de regler som företaget garanterar konsumenten att deras leverantörer följer, reglerar tydligt att övertid ska vara frivillig. Gina Tricot anlitar visserligen inte Tamishna längre, men Rahim har jobbat där i elva år och uppger att cheferna och reglerna i fabriken varit desamma.

Varje dag under en veckaefter händelsen gick Rahim och hans tidigare kollegor till fabriken för att kräva jobben tillbaka. Men de hade inget anställningskontrakt och inte mycket att sätta emot. Till slut ska arbetarna ha hotats att ge upp, av en lokal yrkeskriminell.

– Så fort något händer kommer ”den fingerlöse” Jainal. Alla är rädda för honom, för han har mördat folk, säger Rahim.

Även Rahim är rädd. För att bli misshandlad och för att hans fru ska förlora jobbet eller råka illa ut när han nu berättar för oss om vad som hänt honom.

Sedan Rahim fick sparken har han hankat sig fram på sporadiska daglönarjobb på byggen. Familjen har knappt råd med mat.

– Han har varit arbetslös sedan ramadan, hur ska vi klara det? ?3 000 taka (omkring 300 kronor) kostar bara hyran och jag har ett barn i byn att försörja, säger Anima, som lämnat parets dotter hos sina föräldrar för att de både hon och maken ska kunna jobba.

3 000 taka är ungefär halva Animas månadslön.

Det är inte ovanligt iBangladesh att arbetare som hävdar sina rättigheter eller är fackligt aktiva hotas. Men Rahim och hans kollegor gav sig inte. De kontaktade facket SGSF, som började driva frågan. I mitten av januari ska tvisten upp i Dhakas arbetsdomstol, men enligt facket är det vanligt att arbetsgivare förhalar tvister upp till fem år.

De anställda på fabriken vågar inte starta fackförbund och arbetare med kopplingar till fackförbund ska ha pressats till att säga upp sig. I Gina Tricots uppförandekod står dock att alla arbetare ska ha rätt att vara medlem i fria fackförbund.

Eftersom Gina Tricot inte längre anlitar Tamishna kan inte de direkt påverka Rahims öde. Men redan 2012 bannlyste den amerikanska lågprisjätten Walmart Tamishna på grund av upprepade brott mot deras regler. Sedan 2013, när Gina Tricot skrev på The Accord on Fire and Building Safety, är företaget skyldigt att inte överge sina leverantörer utan bara ha långsiktiga samarbeten, oavsett om det uppdagas oegentligheter hos fabrikerna.

– Jag vill säga till alla konsumenter att ta ansvar, prata med de som säljer kläderna och sätt press på dem att de sköter sitt. Ingen lyssnar på oss; inte staten, inte fabriksägarna. Mycket vilar på de utländska köparna, säger Nahidul Hasan Nayah.

Anima och Rahim heter egentligen något annat.

Tobias Andersson Åkerblom

Moa Kärnstrand