Karin Samuelsson: Man kan tro att jag håller på så här för att avskräcka honom

Borås

Det är ett bra tag sen sonen flyttade hemifrån. Gissa vem som går i barndom när han kommer hem och hälsar på?

Artikeln publicerades 12 maj 2017.

Det sägs att vuxna som kommer hem till sina föräldrar regredierar och blir som barn på nytt. Väntar sig disk och tvätt och upplockning och maten på bordet, trots att de i vanliga fall är vuxna och klarar att hålla ordning på en egen lägenhet.

Jag funderade på det där häromveckan, när storsonen var hemma på vårledighet.

Redan första dagen snubblar jag över hans jättelika skor på hallmattan. På en stol i köket ligger avsparkade strumpor. Disken på diskbänken är synnerligen odiskad.

Jag muttrar inte särskilt över det där. Det är ju ändå så nöjsamt att få ha barnet hemma på besök ett litet tag.

Ja, och så är det ju en annan sak, en insikt som har krupit på mig.

Inte bara att strumpor på köksstolen, disk på diskbänken och skor överallt i hallen är vardagsmat hos oss. Det kan lika gärna vara mina grejer som dräller omkring där, om sanningen ska fram.

Nej, insikten är att föräldrar också regredierar när vuxna barn kommer hem på besök.

Så när storsonen ska upp tidigt på morgonen för att åka till jobbet är det jag som smyger upp ännu tidigare och kikar in i hans rum för att se så att han vaknar.

Ringer han krångelsamtal om sitt telefonabonnemang tassar jag utanför dörren och förundras över hur stor och duktig han har blivit.

Sådär håller jag på. Jag säger till honom att gå och lägga sig så fort han gäspar. Jag frågar om han verkligen är mätt. Jag förmanar i all oändlighet när han lånar bilen.

Här är det läge att poängtera att det är mer än fyra år sedan storsonen flyttade hemifrån. Sedan dess har han bott många mil från mig, och sedan förra året dessutom i en storstad i ett annat land.

Och det är faktiskt inte så att jag brukar sms:a på kvällarna och fråga om han har fått mat, eller ringa på morgonen och se till att han inte försover sig. Det kan ibland gå veckor utan att vi hörs av.

Jag misstror alltså inte sonens förmåga att ta vara på sig själv, inte det minsta. Han har flugit ur boet, vi är båda rätt nöjda med det.

Man kan tro att jag håller på så här för att avskräcka honom från att flytta hem igen. Men det är inte det heller.

Nej, det är något annat som händer när han kommer hem.

Och plötsligt förstår jag. Det är samma sak som ibland kan få min mamma att utbrista "men inte ska du väl åka hem själv så sent på kvällen, jag hämtar dig!". Trots att jag är 40+ vid det här laget, och hon 70+.

Det är väl helt enkelt så att när man har sina barn framför sig, då kickar alla instinkterna in igen. Förälder och barn är man hela livet.

Mera

3 saker…

… som det inte blir mer av bara för att barnen flyttar:

Pengar: Kanske har barnet betalat hemma, och nu blir du av med den inkomsten. Kanske måste du rentav hjälpa till med höga studiekostnader. I vilket fall som helst kan du anta att pengarna antagligen fortsätter gå åt.

Utrymme: Det är bostadsbrist. Räkna med ett par flyttar om året. Räkna med att barnet då och då hyr möblerat i andra hand. Räkna med att flyttlådorna med jämna mellanrum flyttar tillbaka in hos dig.

Tid: Det är något magiskt med tid – den tid man har, den gör man åt. Hoppas inte på att all stress upphör bara för du rår dig själv.

Visa mer...