”Jag växte nästan upp med Nils röst i radion”

borås ,
Anna Roxvall.
Foto:
Roxvall med fotografen Johan Persson.

Frilansjournalisten Anna Roxvall får årets Nils Horner-pris för sin utrikesbevakning främst från Afrika. ”Jag känner mig hedrad eftersom Nils Horner är en journalistisk förebild för mig”, säger Anna Roxvall.

Artikeln publicerades 23 februari 2017.

För precis en månad sedan var Anna Roxvall och fotografen Johan Persson på plats och bevittnade när Gambias diktator Yahya Jammeh tvingades lämna ifrån sig makten efter 22 år som president.

Den här onsdagsmorgonen har hon nyss lämnat sina barn, fyra och fem år gamla, på en förskola i Solna.

Onekligen två händelser som står i bjärt konrast till varandra.

– Jo, visst är det så. Men samtidigt är det så här min tillvaro ser ut och jag tycker det är ganska skönt. Familjen, min sambo och mina barn, är den där trygga miljön som behövs när man som jag varit ute på en tuff reportageresa, säger Anna Roxvall.

Hon har inga problem med att ställa en krigszon i ett afrikanskt land mot tjat på en fyraåring om att ta på sig vinteroverallen.

– Vi har u-landsproblem och i-landsproblem. Jag tycker att båda måste få lov att finnas.

Varför blev du utrikesreporter?

– Det har varit en dröm ända sedan jag utbildade mig till journalist. Visst, jag harvade på några redaktioner här hemma, men situationen kändes inte bra. Man fick aldrig chansen att göra avtryck. Mina föräldrar jobbade båda som läkare under inbördeskriget i Libanon så drivkraften att jobba utomlands har jag länge burit med mig.

Det finns ju någon slags schablonbild av utrikesreportern som en man i khakiskjorta rapporterande från ett krigshärjat område. Nu är det i stället kvinnor som du, Terese Cristiansson och Expressens Magda Gad, som arbetar och befinner er i de miljöerna.

– Jag har över huvud taget aldrig tänkt manligt/kvinnligt eftersom jag inte är uppvuxen med den stereotypen. Jag upplever inte att det är något stort problem att arbeta som kvinna, ens i strikt patriarkala samhällen. Sen hjälper det naturligtvis att jag också arbetar med min kollega (fotografen) Johan Persson som är med och tar en del av stötarna.

Apropå Johan Persson, det blev ju en enorm uppståndelse när han och Martin Schibbye 2011 tillfångatogs under en reportageresa och sedan satt fängslade i Etiopien innan de slutligen benådades efter 14 månader.

– Från början var det ju meningen att Johan och jag skulle åka. Jag gjorde mycket research inför resan och upprättade kontakter. Men eftersom jag blev gravid åkte Martin med i stället. Att det sedan gick som det gick har vi förstås talat om alla tre. I mitt fall har det ibland öppnat en avgrund, men jag har också försökt att inte grubbla för mycket över vad som hade kunnat hända.

Men du måste ändå vara medveten om riskerna?

– Absolut. Men i Martin och Johans fall sades det ju efteråt att de fick skylla sig själva för att de gav sig in i ett riskfyllt område. Så skulle man aldrig uttala sig om det till exempel handlat om en läkare som valde att arbeta i en krigszon.

Upphovsmannen till priset du får var känd för sin riskmedvetenhet, men fick ändå plikta med sitt liv. Vad är ditt förhållande till Nils Horner?

– Jag växte nästan upp med Nils röst i radion. Han hade en sådant fint tilltal till lyssnarna och förmedlade en sådan trygghet i sina rapporter. Dessutom hade han en otrolig respekt för människor han träffade. Det är sådant som jag själv strävar och därefter blev jag så glad över priset.

Vad ska du använda prispengarna (25 000 kronor) till?

– Jag och Johan Persson kommer ut med en reportagebok om Burundi på vårt förlag (Myteri) i april. Pengarna är ganska exakt den summa som fattas för att ro projektet i hamn.

Hur ser du på dagens utrikesjournalistik?

– Jag är medveten om att det hellre skrivs om flyktingkriser och Donald Trumps presskonferenser än vad som händer söder om Sahara. I dag har vi tyvärr svårt att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Ta bara Gambia som exempel. Det är ett av de roligaste jobben som jag har gjort. En demokratisk revolution som spelar stor roll för hela kontinenten eftersom den genomfördes utan stöd från västvärlden. Jag tror dock att utrikesjournalistiken har en strålande framtid, publiken finns och är intresserad, det ser jag bevis på varje dag i mitt arbete. Sverige och världen blir ofrånkomligen bara mer sammanlänkade.

fakta

Tre röster om Anna Roxvall

”Anna är en av de envisaste utrikesjournalister jag vet, på ett fenomenalt bra sätt. Hon imponerar genom både sin kunskap och sin uthållighet, genom att ständigt bevaka angelägna skeenden och platser som annars riskerar att hamna i nyhetsskugga”.

Ginna Lindberg, utrikeschef Sveriges Radio

”Anna förmår vara mikro i en utrikesrapportering som annars tenderar att ofta vara makro. Med rakbladsvassa beskrivningar fångar hon situationen för människorna som blir kvar när konflikterna förklarats överspelade”.

Martin Schibbye, chefredaktör Blank Spot Project

”Jag och Anna har jobbat tillsammans i snart tio år. Hon har en fantastisk förmåga att formulera sig i text. Hon har sinne för detaljer, hittar de relevanta vinklarna och för ner storpolitik på den lilla människans nivå. Dessutom är hon en cool person att jobba med”.

Johan Persson, fotograf, vän och kollega

Juryns motivering: ”För att hon stilsäkert, envist och passionerat rapporterar från utrikesbevakningens glömda områden”.

I juryn ingår Stefan Eklund, chefredaktör, Borås Tidning, Stig Fredrikson, tidigare SVT, Ginna Lindberg, utrikeschef, Sveriges Radio och jeny Wik, lektor vid JMG, Göteborgs universitet.

Visa mer...

fakta

Anna Roxvall

Ålder: 33

Bor: Solna

Född: Träslövsläge

Yrke: Frilansjournalist med fokus på utrikesjournalistik

Familj: Sambo, två barn

Aktuell: Årets mottagare av Nils Horner-priset

Visa mer...