Hermansson: "Miljöpartiet rodnar och stiger åt sidan"

Borås

Borås stads nämndorganisation är sällan något som leder till höjda ögonbryn på stadens gator. Milt sagt.

Artikeln publicerades 13 maj 2009.

Att kommundelsnämndernas vara eller inte vara skulle bli en röstraggarfråga i valet 2010, är heller inte så troligt.
Men att se sexpartimajoritetens representanter komma ut på rad ur kommunstyrelsens ordförandes rum och sedan endast fem av dem stå bakom den ”? största omorganisationen sedan kommundelsnämnderna kom till” är anmärkningsvärt och symboliskt betydelsefullt.
Detta om något sänder signaler till väljarna.
Tanken var att visa enighet, att man kommit överens. Men vad man istället visade upp var att Miljöpartiet allt mer hör hemma med ”det röda laget”.
Tom Andersson betonade visserligen att detta inte var en fråga som hotade majoriteten. Vilket stämmer – idag. Men det är lätt att glömma bort att de fem har egen majoritet den här mandatperioden, och att Miljöpartiet återkom först efter några veckor i den politiska vildmarken hösten 2006. Tidigare har Miljöpartiets mandat varit nödvändiga för att efter två val av tre sedan 1998 bilda en borgerlig majoritet i Borås. Då var tonen i relationen en annan.

Idag står man i flera avseenden närmare oppositionen än tidigare. Inte minst är det en uppfattning som sprider sig bland majoritetskamraterna men som också bekräftas av en och annan miljöpartist.
Det har länge varit känt att Miljöpartiet stått långt ifrån de övriga i frågan om kommundelsnämndernas vara eller inte vara. Och att de mer långtgående förslagen till förändrad nämndorganisation hamnat i papperskorgen efter att bland andra Centerpartiet och Vägvalet bromsat.
Processen bakom dagens ställningstagande har dessutom varit långsam och delvis smärtsam. Av och till har det mera liknat ”Hela havet stormar” än kraftfullt majoritetsstyre.
Ville man ha stöd och argument för att förändra och minska kommunorganisationen hade man bara behövt se sig omkring i Kommunsverige. Det finns ingen annan kommun som har en tillnärmelsevis så stor organisation som Borås. Och i tider av vikande skatteunderlag och sparbeting torde nedskärningar av administrativa, mångdubblerade funktioner vara okontroversiella. Vad gäller demokrati-, inflytande- och närhetsaspekter har dessa aldrig haft någon större giltighet. Istället har kommundelsnämndsorganisationen medfört ökad byråkrati, motverkat likabehandling och i kärva tider främst fungerat som en första buffert mot arga medborgare.

Av olika orsaker har förändringsprocessen lamslagits. Att Socialdemokraterna bromsat alla tidigare försök till förändrad nämndorganisation, har främst att göra med det faktum att det stora partiet behöver många förtroendeposter för att kunna hålla sin relativt stora skara av fritidspolitiker tillfredsställd. Och att Vänsterpartiets Lennart Andreasson tar till kraftord om de fems agerande kom inte heller det som någon överraskning.
Oavsett detta hade man i rådande politiskt klimat knappast kunnat nå enighet i frågan över blockgränsen.
Inte bara med tanke på oppositionens ovilja utan minst i lika hög grad med tanke på att man inte ens klarat av att komma överens i sexpartimajoriteten.