Hanna Grahn: Väljare lockas av kanterna svensk politik

krönika Artikeln publicerades

Det blåser på kanterna i det politiska Sverige. Partierna kan inte likt pingviner turas om att häcka i den kalla vinden. En kantplats är en kantplats. Övriga partier stänger dörrar till samarbete. Men väljare lockas.

Jag vet inte hur många gånger före, under och efter valet som ledande politiker deklarerat att de under inga omständigheter kommer samarbeta med Sverigedemokraterna. Om det finns något mantra i valrörelsen 2018 så är det det.

Som högerpopulistiskt och auktoritärt parti liknar de inget annat parti i Sverige. Men allt fler väljare trivs på kanterna i det politiska landskapet. Helt utan övriga jämförelser mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, så gick de båda framåt i förra helgens val. SD ökade med 4,7 procentenheter och Vänsterpartiet med 2,3.

Också Vänsterpartiet får på sin kant utstå att bli utfrusna. Statsminister Stefan Löfven (S) skulle aldrig drömma om att ta in Jonas Sjöstedt i en regering. Men utan att blinka räknar han in Vänsterpartiets alla procent när han gång på gång säger sig tillhöra det största blocket i svensk politik.

I Borås vill Ulf Olsson (S) inte direkt svara på frågan om han är beredd att haka av Vänsterpartiet för att bilda den majoritet som han säger är så viktig att forma.

Det är som de där vännerna i grundskolan som aldrig på riktigt bjuder in dig, men ändå vet att du alltid kommer att fortsätta vara intresserad. Eller tillåt mig en annan vild jämförelse - den mellan politiska partier och Kejsarpingviner. För att överleva i 45 minusgrader och i en vind på 50 meter per sekund står Kejsarpingvinerna i grupper. Och de turas om att stå ytterst, för att överleva. De delar på värmen i mitten.

Men i politiken finns det ingen plats i värmen för V och SD. En kantposition är en kantposition. De båda andra partier som gick framåt i valet Kristdemokraterna (+1,8) och Centerpartiet (+2,5) kan frottera sig i mittenvärmen när regeringskaoset härjar. Särskilt Centerpartiet sitter på nyckelpositioner när det kommer till en regeringsbildning.

Här finns en politisk logik. När övriga partier tränger ihop sig i mitten och slåss om de allt mer rörliga väljarna lämnar det utrymme på kanterna för nya partier. Här finns Sverigedemokraterna och också Feministiskt initiativ som det visserligen gick riktigt dåligt för i detta val.

Men trots att Sverigedemokraterna får kalla handen av övriga partier i Sverige så utövar de just nu ett enormt inflytande över svensk politik genom sin blotta existens. Sverigedemokraterna är själva orsaken till både regeringskaoset i Stockholm, och den ekande förhandlingstystnaden i Borås. Jimmie Åkessons vågmästarposition driver övriga partier in i famnen på varandra.

Övriga partier måste prata med varandra men frågan om vem som har bjudit in vem, och hur, får gigantiska proportioner. Alliansen vill styra tillsammans, men har inte mandat till det. Stefan Löfven vill helst vara med Centerpartiet och Liberalerna, men de vill i sin tur se Ulf Kristersson (M) som statsminister. Ett psykologiskt maktspel utspelas framför våra ögon. Allt fler talar om att de tidigare blocken i svensk politik är på väg att rämna.

Även om partierna i mitten samlar de stora skarorna, måste de förhålla sig till kanterna. Konkret handlar det i Borås om att planera budgetarbetet så att avgörandet inte ligger i SD:s händer. Då kommer sverigedemokraterna att börja ställa krav.

Om allianspartierna skulle lägga fram en gemensam budget i Borås och de rödgröna en, är det Sverigedemokraterna som bestämmer hur staden ska styras. Det är att ge 15,4 procent av väljarna, i kanten av partisystemet, alldeles för stor makt.