Hanna Grahn Strömbom: "En dag då jag grät på jobbet"

För exakt ett år sedan skrev Nils Horner en årskrönika i Borås Tidning. Här på redaktionen var vi mycket glada över att regelbundet ha med honom som en av våra utrikeskrönikörer. Han var Borås röst i världen.

I samband med förra årets årskrönikor, liksom i år i dagens tidning, får skribenten skicka med tre önskenyheter för det kommande året.

Nils Horner spände bågen hårt. Han önskade att talibanerna i Afghanistan lägger ner vapnen och bildar ett parti, att Indien och Pakistan lägger konflikterna åt sidan och bland annat minskar sina kärnvapenarsenaler, samt att Nordkoreas ledare Kim Jong-un avgår och överlämnar sig till domstolen i Haag.

Inget av det har förstås inträffat. Däremot inträffade det som inte fick hända.

De feta rubrikerna från TT den där dagen i mars kom i tätt följd. 09.30: Svensk journalist ihjälskjuten i Kabul. 32 minuter senare kom beskedet som vi redan befarat: SR:s Nils Horner dödad. Han blev skjuten på öppen gata, i bakhuvudet, av okända gärningsmän.

Ingen har ställts till ansvar för dådet.

Nils Horner var enormt kraftfull som journalist, och samtidigt, tvärtom, ytterst lågmäld, som person. Kanske just därför lyckades han så enastående bra med att få loss de historier som gjorde världen begriplig för oss andra.

Nils Horner hade en briljant förmåga att beröra med sina berättelser. Han rörde sig med en hisnande elegans mellan köksbord och storpolitik. Han lyssnade på kvinnorna, tog oss ut till bönderna på den fattigaste landsbygden. Som utrikeskorrespondent var Nils Horner alltid på plats. Han var där när tsunamin drabbade sydöstra Asien, under USA:s intåg i Bagdad, efter Fukushima-olyckan i Japan.

Men han återkom alltid till familjen i Borås, och det hände att han tog sig upp på redaktionen där han en gång arbetat.

Jag beundrade Nils Horner. När orden genom åren som journalist har fastnat i mig har det hänt att jag framkallat Nils Horners röst inom mig. Var ska jag börja? Hur är det möjligt att få ihop allt det här på 3000 tecken? Hans trygga stämma och hans yrkesskicklighet skänkte mig hopp om det journalistiska berättandet.

Otaliga historier har jag fått höra om hur bussig han alltid var mot mindre erfarna journalister. Han var snabb att bjuda på sina erfarenheter. Han tog med konkurrerande unga journalister bakvägen in i händelsernas centrum.

Men till och med jag blev förvånad av kraften i hur hans död berörde. Ta till exempel en titt på Sveriges Radios hemsida och skrolla skrolla skrolla bland kondoleanserna. Nils Horner tog oss alla ut i världen. Han lärde oss att förstå, och se verkligheten. Han fanns i vår vardag, och vi tyckte om det. Världen är tystare utan Nils Horner. Borås Tidning gjorde fem sidor till tidningen dagen efter. Vi var snabbt ute med kommentarer och nyheter på webben.

Journalistik om tunga nyheter är viktig, men den härdar också oss som står mitt i det. Man gör sitt jobb helt enkelt. Det är mycket sällan som jag gråter på jobbet.

Dagen då Nils Horner mördades var en av dessa dagar.