Annons

Håkan Persson: Håkan Persson: Ett hjärta som bultade hårt för rockmusik

Tom Petty hade ett hjärta som bultade hårdare för rockmusik än de flesta andras. Nu har det stannat för gott – och vi är många som sörjer.
Håkan PerssonSkicka e-post
Publicerad 3 oktober 2017
Håkan Persson
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Foto: Chris Pizzello

Han föddes och växte upp i staden Gainesville i Florida, hoppade av high school som 17-åring och bildade tre år senare sitt första band, Mudcrutch, med kompisarna Mick Campbell och Benmont Tench.

Men Kaliforniens västkust lockade. De var också här Tom Petty satte ihop sitt legendariska kompband The Heartbreakers som under de följande 40 åren skulle följa honom på alla oändliga resor och turnéer längs de amerikanska motorvägarna.

Annons

Genombrottet kom dock inte omedelbart. Tom Petty fick arbeta hårt och det var först med det tredje albumet, Damn the torpedos (1979), som han på allvar klev fram och fyllde luckan efter den ett år äldre Bruce Springsteen, som just då befann sig i en kreativ svacka.

Petty och Springsteen var lite av samma andas barn. Båda var sprungna ur enkla amerikanska förhållanden och hade komplicerade till sina fäder. De omfamnade heller inte helt och hållet den amerikanska drömmen utan skrev ofta låtar vars texter rörde sig fjärran från glamour och smällande champagnekorkar.

Det är svårt att riktigt att sätta fingret varför blev Tom Petty blev en av sin generations största rockartister. Men kanske var det för att han var så vanlig. Att han inte konstrade till det eller gjorde sig märkvärdig, vilket i någon mån förklarar över 80 miljoner sålda album. Han färgades tidigt av den amerikanska västkustrocken, med stämsång och ringande Rickenbacker-gitarrer där den stora musikaliska förebilden var gruppen The Byrds och dess frontman Roger McGuinn.

Med tiden skulle dock Petty utveckla och förfina sitt sound – men han höll benhårt fast vid det enkla och okomplicerade, trots att 80-talet drog in med digital inspelningsteknik och överlastade instrumentparker. Samtidigt fattade han tidigt betydelsen av att lansera sina låtar i nya format. Don’t come around no more (1985) är till exempel en av musikvideokanalens MTV mest minnesvärda klassiker.

Tom Petty och The Heartbreakers var också en liveattraktion av stora mått. Jag hade förmånen att se dem två gånger. 1987 kompade bandet en trött och oinspirerad Bob Dylan i Scandinavium – men fem år senare var de tillbaka och var på topp i närmare tre timmar. Det är fortfarande en av de fem bästa konserter jag varit på. Tyvärr blev besöken i Europa genom åren sparsmakade, vilket hängde ihop med Pettys uttalade rädsla för att flyga.

I flödet av kommentarer efter Tom Pettys död är det många artistkolleger som betygar sin respekt. Inte minst Bob Dylan som beskrev Petty som ”en fantastisk artist, full av ljus, en vän, som jag aldrig kommer att glömma”. Deras vägar korsades bland annat i supergruppen Travellin Wilburys i slutet av 80-talet, där även George Harrison, Jeff Lynne och Roy Orbison ingick. Lynne som senare också hjälpte till att producera två av Pettys mest storsäljande album, Full moon fever (1989) och Into the great wide open (1991).

För en månad sedan avslutade Tom Petty en hyllad USA-turné med tre spelningar på Hollywood Bowl. Det blev också hans sista framträdanden. Nu är cirkeln slutet, ett bultande rockhjärta har slutat slå – och Tom Petty har börjat sin resa ”in i det stora vidöppna”.

SPOTIFY: Persson listar 40 Tom Petty-låtar

Här saknas innehåll

Annons
Annons
Annons
Annons