”Fiasko för klimatpolitiken om Preem får ja”

Lysekil Artikeln publicerades
Efter många års tjänst som länsstyrelsens miljöhandläggare i Älvsborg har Inge Löfgren blivit aktivist i sin hemstad Lysekil. Uppgiften är den största tänkbara: hindra Preems raffinaderi att bli landets största utsläppare av koldioxid.
Foto: Jan Lindsten
Efter många års tjänst som länsstyrelsens miljöhandläggare i Älvsborg har Inge Löfgren blivit aktivist i sin hemstad Lysekil. Uppgiften är den största tänkbara: hindra Preems raffinaderi att bli landets största utsläppare av koldioxid.

Ska Preem i Lysekil tillåtas bygga ut sitt raffinaderi och bli landets största utsläppare av koldioxid?

Miljööverdomstolen kommer närsomhelst med avgörandet, som kan sätta Sveriges trovärdighet som klimatpolitiskt föregångsland på hårda prov.

När raffinaderiet började planeras in i det vackra bohusländska fjordlandskapet utanför Lysekil för snart 50 år sedan var debatten om ingreppen i natur och miljö enorm.

Industri- och försörjningsintressena vann. Hundratals markägare och boende fick maka på sig.

Och svenskarna fick en nationell, oberoende leverantör av drivmedel, lagom till den första oljekrisen. Det var långt ifrån oviktigt.

Mycket är sig likt sedan dess i Lysekil.

Längst ut i havsbandet, bortom den vackert kurande staden med sin överstora kyrka, skymtar, nu som då, enorma tankbåtar på redden, väntandes på att få lämna av sin högtoxiska råoljelast i Brofjordens djuphamn.

Bakom granithällarna lite norr om staden sticker crackertornen, skorstenarna och facklan med den sotiga eldslågan upp i imponerande bredd. Anblicken låter oss ana hur enormt stor anläggningen är.

Nu som då sprider raffinaderiet, trots omfattande rening, ansenliga volymer svavel, sot, kväveoxider, bensen och andra giftiga och cancerframkallande kolväten till omgivningen.

Men det finns en stor olikhet. Idag är det den helt ogiftiga – men klimatlömska – koldioxiden som är det riktigt heta ämnet.

Raffinaderiet släpper ut 1,7 miljoner ton årligen, enligt egen statistik.

Och just i detta nu, efter att Sveriges riksdag antagit ett klimatpolitiskt mål som kräver att landets utsläpp omgående börjar minska med åtta procent om året, ska miljööverdomstolen pröva Preems begäran om en massiv utbyggnad som fördubblar företagets egna utsläpp till 3,4 miljoner ton.

Detta skulle ge en inte alls hedrande topplats i den svenska utsläppsligan, före dagens etta och tvåa, Cementa på Gotland och SSAB i Luleå.

Med ett allt mer akut klimathot hängandes över alla världsmedborgare är ärendet minst sagt svårfattligt.

Och det blir inte mindre knepigt av det faktum att underrätten, miljödomstolen i Vänersborg, redan lämnat tillstånd – utan att ta ordet koldioxid i sin mun.

– Att klimatet och koldioxidproblemet inte över huvud taget nämns i domen, eller funnits med i miljöprövningen, visar vilka oerhörda brister som finns i den svenska lagstiftningen!

Den skarpa kommentaren lämnar Inge Löfgren, 70, biolog, ingenjör och tidigare miljöhandläggare på länsstyrelsen i Vänersborg.

Idag är han klimataktivist med målet att försöka stoppa utbyggnaden. BT träffar honom i Lysekil, där han driver en liten familjecamping i en lummig kant av staden.

 Lili-Ann Andersson från Trandared i Borås är en av stamgästerna på Inge Löfgrens camping. Hon känner väl till och stödjer sin värds arbete med raffinaderimålet. Lilli-Ann själv att hon sällan märkt av lukt eller andra störningar från industrin, men gillar inte att ökad produktion på Preem även ökar belastningen på Gullmarsfjordens unika vattenmiljö.
Lili-Ann Andersson från Trandared i Borås är en av stamgästerna på Inge Löfgrens camping. Hon känner väl till och stödjer sin värds arbete med raffinaderimålet. Lilli-Ann själv att hon sällan märkt av lukt eller andra störningar från industrin, men gillar inte att ökad produktion på Preem även ökar belastningen på Gullmarsfjordens unika vattenmiljö.

Innan vi sätter oss med alla luntor och pärmar har han lite bestyr. Han hälsar gäster som kommit upp god morgon, vinkar fram en stor husbil till rätt plats och svarar på förfrågningar i mobilen.

Löfgren är spindeln i nätet i den överklagan mot utbyggnaden, som Lysekils lokalavdelning av Svenska Naturskyddsföreningen lämnat in tillsammans med sin huvudorganisation i Stockholm.

Han betecknar ärendet som helt unikt och principiellt av absolut största tänkbara vikt, även vid sidan om klimatfrågan och koldioxidutsläppen.

– Ja, Preem är ju ett av de största företagen i landet, med 50 miljarder i omsättning. Det tillverkar 60 procent av landets bilbränslen och står för en energiproduktion på 110 terawattimmar, mer än dubbelt den svenska kärnkraften.

Inge Löfgren betecknar Preem som en av landets miljöfarligaste industrier då man hanterar mycket skadliga ämnen.

Får företaget igenom sin ansökan får man ett evighetslångt tillstånd för att utöka hanteringen av den allra farligaste komponenten, restoljan.

– Sverige har inte som många andra länder tidsbegränsade miljötillstånd. Ett godkännande tillåter därför utsläpp och produktion i ytterligare 25 till 40 år.

Restoljan är de cirka 20 procent av råoljan som "blivit över" efter den så kallade crackingen, sönderdelningen, av råvaran till bensin, diesel och andra petroleumprodukter. Här återfinns restprodukterna, bland annat en stark koncentration av svavel.

Det bästa vore att inte bygga ut alls, utan gå över till helt förnybara produkter.

Den här oljan har tidigare sålts, trots sin ökända status som särskilt miljöskadligt bränsle, till främst oceangående sjöfart, ett bränsle som nu till sist har börjat regleras.

Världshavens sjöfart är även en svår klimatskadegörare, med en sammanlagd koldioxidbelastning på atmosfären på ungefär en miljard ton per år.

Preem pekar i sin ansökan på att man gör en viktig miljöinsats genom att få bort restoljan från fartygsmotorerna, rena den och cracka om den till fordonsbränsle.

Och Inge Löfgren instämmer, men bara delvis.

– Att bearbeta de här sista 20 procenten olja kräver oerhörda energimängder, lika mycket som till den övriga anläggningen. Den energin tar man ju från sin egen produkt och det är därför koldioxidutsläppen blir så höga.

– Det vore bättre att pumpa tillbaka restoljan i borrhålen och använda ny råolja i stället. Det är något vi själva nämnt som en slags kompromiss.

– Men det bästa vore att inte bygga ut alls, utan gå över till helt förnybara produkter. Det är vad som krävs om vi ska följa Parisavtalet, slår Inge Löfgren fast och nalkas pudelns kärna.

Att miljöprövningen enligt miljöbalken inte alls tar fasta på de mycket omfattande koldioxidutsläppen beror på att dessa regleras i det så kallade ETS-systemet, EU:s utsläppsrättshandel.

Så lyder förklaringen från statligt håll, men Inge Löfgren framhåller att den är ofullständig.

– Det står mycket riktigt i lagen att företag och verksamheter inom ETS inte ska regleras i miljölagstiftningen. Och det är riktigt i så måtto att det inte får ställas några villkor i den prövningen, det skulle till exempel kunna vara konkurrensskadligt.

– Härifrån raffinaderiets produkthamn lastas de mindre fartygen som fraktar ut de färdiga komponenterna, visar Inge Löfgren från bergknallen mitt emot fjordens inre vik. Bebyggelsen här ligger i den förhärskande vindriktningen från Preem och här har också klagomålen över förorenad luft varit vanligast, berättar han.
Foto: Jan Lindsten
– Härifrån raffinaderiets produkthamn lastas de mindre fartygen som fraktar ut de färdiga komponenterna, visar Inge Löfgren från bergknallen mitt emot fjordens inre vik. Bebyggelsen här ligger i den förhärskande vindriktningen från Preem och här har också klagomålen över förorenad luft varit vanligast, berättar han.

Fast Löfgren och Naturskyddsföreningen hävdar, såväl inför miljödomstolens beslut som i nu aktuella överklagandet till överdomstolen att detta bara är att gå halva vägen.

Domstolen måste se till miljöbalkens kärna och huvudsyfte och säga nej till ansökan i sin helhet, lyder organisationens krav.

– Där finns en portalparagraf som kan åberopas, eftersom det är en skyddslagstiftning. I det här fallet måste lagen skydda oss från mycket allvarliga klimatskador i framtiden.

– Om domstolen säger ja, är det däremot reglerna om utsläppshandeln som gäller. Och riksdagen kan inte komma i efterhand och stifta en ny lag med retroaktiv verkan.

Preem har gynnats kraftigt och tjänat bra på sin alldeles för stora ranson.

Men klimatlagen, då? Inge Löfgren rynkar på pannan åt frågan.

– Klimatlagen är en mycket tandlös kompromissprodukt. Den har ingen lösning på det här problemet, och orsaken är att den inte arbetats in i miljöbalken. Det har naturligtvis regeringen insett nu och det är därför man fått lite panik.

Men EU:s utsläppssystem har ju reviderats och börjar leverera...väl? I fjol sjönk de stenkolsrelaterade utsläppen med nio procent inom unionen, försöker jag men får omgående nytt mothugg.

– ETS har varit ett fiasko och är för vagt och svagt för att fungera som det var tänkt. Det är riktigt att priserna på utsläppsrätterna gått upp det sista året. Och för den som ska bygga ut kan det nu börja kosta en hel del pengar.

Systemet stora svaghet, betonar Löfgren, är utdelningen av gratis utsläppsrätter till de största företagen. Det delas ut för att hindra så kallat koldioxidläckage genom att företagen flyttar sin produktion utanför EU. Det systemet kommer man fortsätta med.

– Detta har gjort att bland andra Preem gynnats kraftigt och tjänat bra på sin alldeles för stora ranson, utbrister han.

Det låter bestickande. Men källan till uppgiften är mycket trovärdig, nämligen företaget självt.

Enligt årsredovisningen för 2017 kunde Preem tillgodogöra sig 214 miljoner kronor enbart detta år för tidigare beviljade och ej utnyttjade utsläppskrediter – därmed var hela årets CO2-kostnad finansierad fullt ut.

Inge Löfgren har nu under omkring två år lagt ned ett omfattande jobb i det komplicerade remissarbetet. Han kastar en nästan ilsken blick på sina tjocka pärmar och skräder inte orden.

– Det är en skam för Sverige att det är privatpersoner och föreningar som är tvungna att arbeta ideellt med en så här enormt avgörande framtidsfråga.

Inge Löfgren slutade redan 2003 som miljöhandläggare på länsstyrelsen och driver sedan många år en liten familjecamping i utkanten av Lysekil.
Foto: Jan Lindsten
Inge Löfgren slutade redan 2003 som miljöhandläggare på länsstyrelsen och driver sedan många år en liten familjecamping i utkanten av Lysekil.

– Jag hade kunnat ha fem anställda, fullt sysselsatta. Men i stället sitter jag på min fritid och läser och skriver så gott jag hinner, säger Inge Löfgren.

– Som tur är har vi i Lysekil fått hjälp från centralt håll med det här målet. Riksorganisationen brukar inte delta i lokalavdelningarnas överklaganden, fast det gör man nu.

Och skälet till detta är givet, säger föreningens chefsjurist Oscar Alarik, som jag talar med efter besöket i Lysekil.

– Målet är extremt och unikt. Förutom att miljödomstolen har valt att inte alls bedöma koldioxidutsläppens konsekvenser har jag sällan sett en dom med så mycket luft kring övriga delbeslut.

För den händelse ansvariga ministrar och andra politiker med makt i ärendet skulle börja hänvisa till att man är bunden av EU:s handelsregler i ETS-systemet och därför inte kan agera har miljöjuristen svar på tal. Det stämmer inte, anser han.

Alarik pekar på beslut som Storbritannien tagit i klimatfrågan, även om britterna nu är på väg att lämna unionen. Landet har infört egna lagar som infört ett minimipris för CO2-utsläppens kostnader och alltså intervenerat i handelssystemet.

Kommissionen har sett mellan fingrarna.

– Ja, för ett sådant beslut i en medlemsstat ligger i linje med deras eget mål för unionen att sikta mot så kallade netto-nollutsläpp år 2050.

– Och det innebär en öppning för oss, avslutar Oscar Alarik hoppfullt, men avböjer bestämt att försöka gissa utgången.

Fakta

Vad ansöker Preem om?

• Preem vill få tillstånd att höja totalvolymen av mottagen råvara (råolja, naturgas, förnybara produkter) från dagens 11,4 miljoner ton per år till 13,9 miljoner ton.

• Preem vill bygga ROCC (Residue Oil Conversion Complex), en processanläggning som minskar dagens halt av tjockolja (restolja) från 20 procent till två.

• Tjockoljan kommer att få en svavelhalt på 0,5 mot tidigare 3,5 procent och säljs som bunkerolja till sjöfarten enligt nya bränslekrav.

• Företaget pekar på att reningen av tjockoljan och dess konvertering till lättare fordonsbränslen höjer energivärdet i dessa.

• Detta skapar lägre koldioxidutsläpp som kompenserar cirka 0,7 miljoner ton av den ökning på 1,7 miljoner ton som utbyggnaden genererar, enligt Preem.

• Med den utökade reningen av tjockoljan avskiljs ytterligare 150 000 ton svavel och 800 ton metaller per år.

• Utbyggnaden leder också till fördubblade utsläpp till luft av kolmonoxid, totalt 800 ton, och av flyktiga organiska ämnen med 700 ton till totalt 4 150 ton per år.

Visa mer...

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.