Fabrikernas familjer: "Har inte råd att vara trötta"

Borås Artikeln publicerades

Bara en bråkdel av priset du betalar i Gina Tricots butik går till textilarbetarnas löner. Deras liv i Bangladesh präglas av brist på mat, vatten och elektricitet.

BT har besökt två slumområden där företagets arbetare bor. En av fabrikerna är Boråsagenten C?Jahns egen – men förhållandena är lika enkla där.

Zaihd Hasan Shak är 11 år. Han drömmer om att bli ingenjör. Men för att bli ingenjör krävs att man går i skolan och att gå i skolan är inte det lättaste när man har en tvåårig lillasyster att ta hand om när mamma och pappa är i fabriken.

Zaihd stegar snabbt fram längs lervägarna med tvååringen Akhimoni på höften. Det finns barnpassning på mammas fabrik, men där vill familjen inte lämna flickan.

– Jag går till skolan när jag kan. När jag måste passa henne får jag stanna hemma eller gå tidigare från skolan, säger Zaihd.

Just nu är hans mamma på jobbet. Hon, precis som många av de andra invånarna här i Sattarmulla Musti, en stor slum i norra Dhaka, arbetar i textilfabriken Pioneer som ligger bredvid området. En fabrik som anlitas av Gina Tricot.

Runt om oss breder slummen ut sig i slingrande små lervägar. Sattarmulla, mannen som äger området, hyr ut skjulen i korrugerad plåt till arbetarfamiljerna för summor motsvarande runt en halv månadslön för en textilarbetare. En lukt av avlopp med en söt ton av mat som blivit dålig i värmen ligger tung över taken. I dag är det fredag och liv och rörelse i slummen. Fredagen är den heliga dagen enligt islam och dagen då man ska vara ledig. Men arbetarna på Pioneer har ändå fått infinna sig på jobbet.

Vi kommer runt en krök och finner en brunn där kvinnor står och tvättar kläder bredvid andra som tvättar sig själva. Fredagen är också dagen då veckans alla göromål måste klaras av. För textilarbetare som vanligtvis jobbar från sju på morgonen till sju eller åtta på kvällen finns ingen tid under arbetsdagarna att klara av tvätt och städning.

Området runt brunnen är ett kärr av grumligt, stinkande avloppsvatten. För att slippa kliva i det har invånarna fyllt gamla rissäckar med sand och placerat ut för att sätta fötterna på och kunna ta sig från den ena sidan till den andra. Där ligger det gemensamma köket, bredvid avloppskärret. Här finns också områdets enda toalett.

– När det är leverans på gång, då jobbar vi även fredagar, förklarar Zaihd och Akhimonis mamma Jamila Mondol, 28 år, när hon kommer till slummen på sin lunchrast.

Liksom de andra textilarbetarna går hon hem för att äta lite ris och grönsaker på lunchen. Maten har hon lagat kvällen före för att hinna. Kött och fisk har hon råd med bara någon gång i veckan.

Det är trångt och mörkt i familjens fönsterlösa plåtskjul. Ett strömavbrott gör att även den gamla fläkten som långsamt skurit hettan i bitar ovanför oss tystnar. Pappa Amisol Shak, 34 år, tänder en ficklampa.

– Jag har haft tre dagar ledigt de senaste två månaderna, säger Jamila.

Ändå kallar hon Pioneer för den bästa fabriken här i området. Trots att övertiden inte är frivillig och lönerna bara når upp till den statliga minimilönen.

– Visst blir man trött av att jobba så mycket, men vi är fattiga människor och vi har inte råd att vara trötta.

Men i Gina Tricots fabriker får det inte förekomma arbetsveckor av den sort som Jamila berättar om. I företagets så kallade uppförandekod, de regler som leverantörsfabrikerna måste följa, regleras tydligt att anställda har rätt till minst en dag ledigt efter sex arbetade dagar i följd. Arbetsveckan får inte heller regelbundet överstiga 48 timmar. Men här i Sattarmulla Musti vittnar arbetarna om att jobbveckor på upp till 84 timmar inte är ovanligt.

Live-published photos and videos via Shootitlive

Tvååringen på Jamilas arm sliter kärleksfullt mamma i håret, glad att se henne en stund. Familjen har ändå tur. De flesta som arbetar tvingas skicka sina barn till släktingar på landet då det är omöjligt att få ihop det som vi i Sverige döpt till livspusslet. Splittrade familjer i fabriksjobbens kölvatten är mer regel än undantag. En undersökning som gjordes 2012 visade att varannan av kvinnorna i fabrikerna tvingats lämna sina barn hos släktingar på landet och många träffar inte sina små oftare än någon gång per år.

Bland kvinnor som tillfrågades i en rapport från Swedwatch 2012 hade varannan blivit tvungen att lämna sina barn hos släktingar på landet. Av kvinnorna uppgav flera att de inte träffar sina små oftare än någon gång per år, och många av de mammor vi träffar berättar liknande historier.

Ändå har den växande textilindustrin varit väldigt viktig för det bangladeshiska folket – och inte minst för kvinnorna. Många familjer har kunnat lyftas ur den djupaste fattigdomen och kvinnor har fått ny makt i hemmen och i samhället när de också kan tjäna pengar. Men de tjänar för lite för att kunna spara några pengar och hindras genom det från att planera sin framtid.

För skjulet betalar Jamila och Amisol 2 200 taka i månaden, motsvarande ungefär 225 kronor. Utöver det kommer kostnader för el och vatten, det senare har de bara tillgång till en timme om dagen. Då sätter mannen som äger slummen på vattnet och invånarna får gå och hämta. Sedan ska vattnet kokas länge och väl innan det kan drickas. Trots de långa arbetsdagarna tjänar Jamila motsvarande 715 kronor i månaden och Amisol något mer. Det gör att familjen har en i sammanhanget god ekonomi. Men den bangladeshiska samhällsekonomin bygger på att de som arbetar i fabrikerna i städerna skickar hem stora delar av sina löner till släktingar på den mycket fattiga landsbygden. Så gör även Amisol och Jamila.

Och så är det skolkostnaderna för sonen, varje läsår på strax över 800 kronor. Grundskolan i Bangladesh är egentligen gratis. Men i slummen finns inte alltid statlig skola, utan föräldrarna hänvisas till att sätta sina barn i privata skolor.

– Det kommer att bli svårt att ha råd när båda ska gå i skolan, säger Amisol och nickar mot barnen.

Lejonparten av det du som konsument betalar för ett plagg går direkt till företaget som säljer kläderna. Gina Tricot betalar ungefär 50 kronor för ett par jeans från Pioneer. I butiken hemma i Sverige säljs samma jeans för mellan 300 och 400 kronor. Arbetarnas lön utgör som högst några få procent av det pris ett plagg kostar i butiken. Men det är inte bara det att arbetarnas löner är låga. Bangladesh har en hög inflationstakt på 7,5 procent, vilket gör att lönerna snabbt tappar i värde. Samtidigt har den lagstadgade summan som en bangladeshisk arbetare ska tjäna höjts bara några få gånger de senaste tio åren.

I ljuset av detta har man under senare år börjat prata om något som kallas ”levnadslön”, alltså en lön som en textilarbetare med familj faktiskt kan leva ett drägligt liv på. Bangladesh är i dag ett av de länder som har de lägsta minimilönerna. Arbetarna får bara en femtedel av den summa som skulle behövas för att ha ett okej liv, att kunna äta, bo och ta hand om sina barn, enligt en av uträkningarna som gjorts av organisationen Asia Floor Wage Alliance. Många internationella organisationer går nu ut och kräver att modeföretag aktivt ska börja jobba för att arbetarna ska nå upp till lokala levnadslöner, men ännu har få företag lyssnat.

Med ena väggen nästan lutande mot Pioneers baksida står det skjul där Kajol Khatun, 28 år, bor. Hon har små jeanstrådar och blått damm över sin salwar kamiz, en klänning som bärs över byxor. Kajols skjul är fem kvadratmeter stort och där bor hon med sin man. Det är knappt att man får plats att stå på den lilla biten golv bredvid sängen. Där på golvet sover Kajol när den 12-årige sonen är hemma på helgerna på besök från madrassan, den muslimska skola som föräldrarna skickat honom till just för att han kan bo där och då slipper klara sig själv när föräldrarna jobbar.

– Nu är det lite för mycket beställningar, så att vi måste jobba varje dag. Ni ser, i dag är det helg, ändå har de öppet för att det är för mycket jobb att göra, säger Kajol, som måste skynda sig att laga lite lunch.

– De senaste två månaderna har det hållit på såhär. Jag är glad att jag får jobba på helger, för då är det övertid. Åtta på morgonen till åtta på kvällen är normal arbetstid, säger hon.

På två månader har hon haft en dag ledigt.

Modevärldens ombytliga trender och allt tuffare krav på snabba leveranstider kan göra att beställningar hopar sig. Gina Tricot är ett av företagen som har satt ”fast fashion” i system med slogans som ”nyheter varje fredag”. Företaget uppger dock att de försöker att ta hänsyn till när leverantörerna har för mycket att göra.

Med sin kod garanterar företaget konsumenterna att regler gällande arbetstid och lediga dagar följs, men det är upp till företaget själv att kontrollera. Ändå väljer Gina Tricot att göra mycket få kontroller av sina leverantörsfabriker. Under 2013 kontrollerade man bara knappt var tredje av de fabriker man köper av, en mindre andel än året innan. Av de fabriker man kontrollerade i Bangladesh blev inte ens hälften godkända för att ha följt uppförandekoden. Sammanlagt gjordes kontroller på 54 av företagets 177 tillverkare runt om i världen. Elva blev godkända. Gina Tricot uppger att alla fabriker i Bangladesh kontrollerades under 2013.

Gina Tricot är förtegna kring hur de arbetar i sina tillverkningsländer. Men BT kan berätta att de inte bara köper in kläder direkt från fabriker, utan också använder sig av en agent, en slags mellanhand, i Bangladesh. Agenten är det, för många konsumenter okända, Boråsföretaget C Jahn som håller en betydligt lägre profil vad gäller etiskt ansvarstagande än vad Gina Tricot gör. I en rapport som organisationen Swedwatch nyligen publicerade uppger sig C Jahn visserligen ha undersökt vad en levnadslön bör vara i Bangladesh, samtidigt som företaget är det enda av de tio tillfrågade klädföretagen som inte har en policy som förespråkar levnadslön. C Jahn har också, till skillnad från nära 200 av världens stora klädföretag, valt att inte skriva under The Accord, det avtal om förbättrad säkerhet i Bangladesh fabriker som kom till efter det svåra fabriksraset 2013.

Gina Tricot har öppet gått ut och stöttat de bangladeshiska arbetarnas lönekrav på 660 kronor men hävdar samtidigt, liksom många andra modeföretag, att deras möjligheter att påverka arbetarnas löner i fabrikerna är begränsade. Förändringarna hänger på att regeringarna i tillverkningsländerna, som Bangladesh, höjer minimilönen. Det som svenska företag kan göra är att försöka påverka den svenska regeringen att öva påtryckningar på Bangladesh politiker. En av orsakerna till att man inte kan påverka, menar modeföretagen, är att man inte har några egna fabriker.

Men i fallet Gina Tricot och C ?Jahn handlar det om en fabrik vars huvudkontor ligger ett stenkast från platsen där Gina Tricots högsta ledning sitter i Borås.

BT kan dock berätta att de båda företagen dessutom delar både kontor och högsta chef i Dhaka. Men de delar alltså inte ambitionen om levnadslön.

– CJ International (C Jahns dotterföretag i Bangladesh) är agent för Gina Tricot och Nilörn och vi äger fabriken Young 4 Ever, så de fyra företagen är tillsammans som en grupp och den verkställande direktören Roshan (Withanage) är gemensam, säger en anställd på företagens lokala kontor i Dhaka.

I Narayanganj söder om Dhaka ligger C Jahns fabrik. Här är vägarna dåliga och trafiken tung av lastbilar som fraktar kläder från områdets hundratals fabriker. En myllrande slum sprider ut sig kring en damm som fungerar som soptipp för området och fabrikerna. När klockan slår ett vandrar arbetarna i en strid ström från fabriken mot slummen för att äta lunch.

C Jahn är ett av få europeiska företag som har en egen fabrik i Bangladesh. I fabriken Young 4 Ever syr man åt bland andra Cellbes, Stadium, Ellos och Gina Tricot, berättar arbetare med insyn i designarbetet. Ändå bor de vi träffar i små plåtskjul, där råttor springer längs bambubjälkarna i taket.

Direkt svenskt inflytande visar sig inte vara någon garanti för högre löner. Nyanställda assistenter i den Boråsägda fabriken uppges ha löner så låga som 420 kronor i månaden, långt under den lagstadgade minimilönen i Bangladesh. Sömmerskor uppges tjäna omkring 600 kronor i månaden, bara precis över minimilönen.

När granskningsorganet The Accord kontrollerade fabriken upptäckte de säkerhetsbrister: bland annat saknades branddörrar och nödutgångskyltarna fungerade inte. Vanliga säkerhetsproblem som inte skiljer sig mycket från andra fabriker i landet. Men arbetarna vi pratar med är nöjda – eftersom förhållandena inte är sämre.

– Det finns regler i fabriken och man får lönen i tid, säger Eyti Mossammot, 18 år, som redan har jobbat där i flera år.


Tobias Andersson Åkerblom
Moa Kärnstrand