Eric Thulin: Eric Klefberg: Därför ska vi fortsätta ”riva upp såren”
”Varför ska ni riva upp gamla sår?”
Det är en fråga som ställs till redaktionen då och då. Senast för bara någon vecka sedan när vi under flera dagar, i samband med rättegången, berättat om den tragiska bussolyckan i Sveg.
Att frågan återkommer när vi lyfter upp ”gamla” händelser, som fortfarande väcker mycket starka känslor, gör den inte mindre tänkvärd. Vi måste alltid kunna beskriva relevansen och bevekelsegrunden bakom det vi berättar. För vi gör det inte för skojs skull, för att ”gotta oss i tragedier” som en upprörd läsare uttryckte det för mig förra veckan.
”Dokumentären satte den hyllande Ainbusk-sångerskans öde i ett helt nytt ljus”
Bara under de senaste veckorna har vi sett flera exempel på varför det kan vara viktigt, kanske rentav avgörande, att fullständigt klösa upp de smärtsamma berättelserna bakom ärren. SVT-dokumentären ”Älska mig för den jag är” om Josefin Nilsson, satte den hyllade Ainbusk-sångerskans öde i ett helt nytt ljus.
Den fysiska och psykiska misshandeln från expojkvännen, en välkänd skådespelare, förföljde henne livet ut. Hon levde med svåra smärtor och gick på tunga mediciner till hennes kropp gav upp vid 46 års ålder. Och det är först nu som detta sammanhang faller på plats. Och det landar i en brännande kontext, efter #metoo, när alltfler börjar förstå omfattningen av mäns våld mot kvinnor.
Ett annat exempel är dokumentärserien ”Leaving Neverland” om Michael Jacksons påstådda övergrepp mot barn. Popikonen dömdes aldrig för några övergrepp i domstol ska sägas, men alldeles oavsett satte (de numera vuxna) pojkarna i dokumentären livsviktiga frågor i fokus genom att blotta sina trauman. Skam, svek från vuxenvärlden, att inte våga berätta förrän långt senare – ämnen som diskuterades på flera håll i världen när serien släpptes.
Personligen är jag lyckligt ovetande om hur ”gamla sår” av de allra djupaste slagen känns. Här finns naturligtvis inga rätt eller fel – och vi måste ha respekt för att alla reagerar olika när gamla sorger väcks till liv.
”Varje gång det uppmärksammas ser jag det som ett sätt att ge alla förolyckade en röst”
Jag talade med en vän om just detta i veckan. Han hade precis fyllt nio när hans pappa gick ombord på M/S Estonia och sedan försvann i vågorna. Varje årsdag lyfts det upp igen, bilden på hans far slås upp tidningen. Upprepade gånger har han berättat i medier om hur han upplevde det, vad han kände då, vad han känner nu…
”Varje gång det uppmärksammas ser jag det som ett sätt att ge alla förolyckade en röst. Det känns inte som att man river i sår som aldrig läker. Har aldrig riktigt gjort det. Jag tror det är viktigt att belysa att relevansen är konstant. Det finns inget förhållande mellan tid och distans för mig. Med rätt kontext är allt tillåtet”, säger han.
Kanske är det ibland mer smärtsamt för utomstående att se hur medierna lyfter fram dessa plågsamma händelser på nytt. För det är ofta, enligt min erfarenhet, personer i periferin eller helt utanför en tragisk händelse som reagerar allra starkast. Som lyfter luren och frågar varför vi ”jagat upp stackarna” som var med om det där hemska – igen.
Min vän känner igen fenomenet. Han beskriver det som ”typiskt svensk” beröringsskräck: ”Folk är väl lite allmänt obekväma i det mesta som verkligen betyder något. Det är lättare att läsa Bästa pockettipsen i sommar”, säger han skämtsamt.
”Varför ska ni riva upp gamla sår?”
Just nu arbetar vi på BT med ett projekt som kommer att väcka frågan till liv igen. I stridens hetta kan den vara väldigt svår att bemöta, men i grunden måste vi alltid bottna i samma svar – att vi på något sätt kan sätta tragedin i ett nytt ljus.
