"Det är det bästa med jobbet"

Borås Artikeln publicerades

BT:s Krister Persson mötte Nils Horner i augusti 2012 för en intervju som publicerades i bilagan Hela helgen.

Hade detta varit ett radioinslag så hade det börjat med ett ljud. Kanske det susande vattnet vid Poseidon.

Kanske ljudet av en stånkande spårvagn som tar sig förbi biografen på Avenyn. Kanske mumlande människor som står i kö.

Det är en sensommarvarm tisdagseftermiddag mitt i Göteborg. Vi träffar en man i mörk kavaj och välputsade skor. Och en skjorta som tar för sig.

Mannen heter Nils Horner. Han är utrikeskorrespondent för Sveriges Radio. Han är född och uppvuxen i Borås. Här har han kvar sin mamma och syster.

Han har också kvar sin nyfikenhet. Det måste han ha. Han bevakar Asien.

Hans uppdrag är inte att bara bevaka en stad, inte ens bara ett land. Utan Asien. hela Asien, 60 procent av jordens befolkning bor där. Fyra miljarder människor. 49 stater. Då måste man vara nyfiken.

Ett gigantiskt bevakningsområde. Kan man kalla det ett "mission impossible"?

– I början kände jag mig väldigt stressad av det. Och det kan jag göra fortfarande ibland. Man undrar om man verkligen är på rätt ställe. Jag kanske är i Pakistan och undrar om jag inte borde vara i Australien istället, där pågår kanske något viktigt. Men man får inte stressa upp sig för mycket. Jag gör så gott jag kan.

Han kisar i solen, lägger ena benet över det andra där han sitter på bänken vid Götaplatsen.

Han är hemma. Eller, hemma och hemma ? Ett lite flytande begrepp för Horner. Han är i Sverige, på turné faktiskt. Han och två korrespondentkolleger, Cecilia Uddén (Mellanöstern), och Jenny Sanner Roosqvist (Norden och Baltikum), åker runt till några städer och berättar om sitt jobb. Och de är populära.

Denna eftermiddag köar folk i över en timme utanför biografen där de ska framträda.

Horner har varit ute i världen rätt länge. Och han kom till denna värld för snart 50 år sedan. Växte upp på Druvefors och sedan i Brämhult. Gick humanistlinjen på Bäckäng. Och hade tidigt klart för sig vad han skulle bli.

– Journalist eller diplomat. Att det blev just radio var mer en slump.

I Borås finns hans mamma och hans syster. Ibland hälsar han på. Men det blir inte så ofta.

– Men det har blivit lite mer fart på Borås sedan jag bodde där. En mer inbjudande stad.

Han flyttade efter gymnasiet. Var frilansjournalist i New York under 1990-talet. 2001 hamnade han som radiokorrespondent i Indien. Sedan 2004 har han Asien som område.

I unga år jobbade han extra på både Västgöta-Demokraten och Borås Tidning. Fotograferade en del.

– Men jag insåg att jag inte hade den talangen. Jag var en bättre skribent.

Men fortfarande förmedlar han bilder. Radio är i mångt och mycket ett bildmedium, trots allt.

– Lyssnaren får en bild i huvudet. Min rapportering handlar mycket om människor. Och det är tacksamt att jobba i Asien, många är väldigt öppna och villiga att prata.

Han reser mycket. Flyger mycket.

Det brukar innebära mycket väntan.

Är du duktig på att vänta?

– Ja, jag kan tycka att det är rätt skönt om man missar en flight och får sitta på flygplatsen. Då kan jag läsa, andas ut. Man får en oväntad paus.

Kan du gå omkring i Bangkok och bara vara ledig eller måste du ständigt fiska efter nyheter?

– Jodå, jag måste tänka på att koppla av och göra roliga saker också. Gå på konsert, titta på sevärdheter? Men jobbet som korrespondent innebär att vi alltid har jour. Det går inte att säga nej om det händer något. Och det vill jag inte heller. I bakhuvudet har jag en ständig beredskap att kasta mig iväg till någon statskupp eller jordbävning.

I morgon är det dags igen. Då flyger han tillbaka till Bangkok, till lägenhetshotellet där han bor – ibland. Han kallar det inte hem eller ens bas. Han föredrar resandet. Men i höst ska han bli lite mer stationär, i Hongkong. Därifrån ska han utgå.

Han ska täcka 44 miljoner kvadratkilometer, bevaka vad som händer i Australien, Burma, Japan, Indien, Pakistan, Indonesien, Afghanistan ?

Och ibland är han på helt fel plats vid helt fel tidpunkt.

– När det var jordbävning i Japan, en speciell händelse eftersom det också blev en förödande tsunami och en kärnkraftskatastrof – då befann jag mig i Kuwait. Då kände jag mig lite misslyckad.

Det var bara att ta sig till Japan så fort som möjligt. Det är i de lägena tävlingsinstinkten släpps lös, att vara först.

– Stora händelser är på ett sätt lite lättare att bevaka, det är mer självklart vad som ska rapporteras. Det är svårare när det handlar om trender, mer diffusa problem som ska skildras.

Honnörsordet i bevakning är människan. Makthavare skippar han ofta. Det är inte värt att lägga ner tid på att jaga dem. Deras svar får han från de stora nyhetsbyråerna.

Han skannar av nyheter i området. Håller sig uppdaterad, följer lokala medier. Rådgör med utrikesredaktionen på hemmaplan. Får också hjälp med överblicken.

– När man befinner sig i stormens öga kan man faktiskt missa mycket.

Han är en stor nyhetskonsument, läser mycket böcker, tidskrifter. Men vill inte kalla sig expert på Asien. Han kan lite om mycket.

Han tycks ha en väldigt avslappnad attityd till sitt jobb. Han är inte killen som skryter med hur många stämplar han har i sitt pass.

Han känner sig inte blasé och kräver inte ständigt brutalare diktatorer, ständigt större naturkatastrofer att rapportera om.

Nyfikenheten driver honom, om han så är i Shanghai eller Svenljunga.

– Det är samma grundprinciper man jobbar utifrån. I det avseendet är det inga märkvärdigheter det jag gör i Asien, det är samma. Att få människor att berätta sina historier.

Eftersom han är på resande fot så har han några platser där det finns tillhörigheter utplacerade.

– Skottsäkra västar finns det så att jag kan hämta dem på vissa platser.

Han har dock alltid med sig en smoothie-maker, en mixer som förvandlar färska bär till en dryck. Och han försöker hålla sig i trim för att orka med jobbet.

– Jag joggar lite grand. Jag läste en artikel om joggingställen ? i Hongkong lär det finnas några bra.

Man kan ha joggingrundor runt Kransmossen eller längs Avenyn. Eller i Hongkong.

Lite olika perspektiv i tillvaron?

– Men det är ändå vardag för mig. Visst är det andra platser, men det är samme Nils som joggar i Hongkong eller i Göteborg. Man kan inte resa bort ifrån sig själv.

Han har ett stort bevakningsområde. Asien, men inte Kina, där finns en annan korrespondent. Och det är också ett expansivt område. Det händer mycket. En utveckling, en optimism. Att jämföra med krisen i Europa.

Men naturligtvis handlar det om hans nedslag i tillvaron. Det går liksom inte att ha ett svar på frågan "Hur ser människor i Indien på den nya reformen?".

Eller "Du har nyss landat i Tokyo, hur är stämningen i Japan?".

– Ofta svarar jag att jag inte vet. Jag får förklara att de personer jag pratat med säger si eller så. Jag kan inte veta vad alla människor i Indien eller Japan tycker.

Men du har rätt stor frihet – kan säga till cheferna här hemma att du plötsligt vill åka till Laos?

– Ja, ungefär så men jag måste förankra det och göra reportage om demokratiaktivister eller kvinnans ställning. Jag kan inte bara åka till Laos för att det verkar vara fint där. Det måste vara lite mer konkret.

Och då gör han reportage som sänds i Godmorgon världen, P1 morgon, Studio 1, och han hörs även i både P4 och P3.

Korrespondentvardagen kan bestå i teknikkrångel (som på många andra arbetsplatser). Eller väntan på ett flyg med bara en näve nötter som lunch.

Det är ångande värme, klövar som trängs med nakna fötter och rickshawhjul, kacklande fjäderfän och luftkonditionerade tjänstemannakontor.

Men också dramatik, och ibland direkt livsfara. Han har fått ljuga sig in i Burma, skrev i visumansökan att han var lärare. Han har fått fly för sitt liv i samma land när militären öppnade eld – en japansk journalist dog.

Han har pulsat omkring i bråte och död efter naturkatastrofer.

Men han har också mött glädje. Livskraft. Människorna bakom de braskande nyheterna.

Är du duktig på att inte ta eländet du ser med dig hem känslomässigt?

– Jag tror det. Jag brukar inte ha problem med det. Och det erbjuds psykologhjälp till dem som behöver det. Jag får min "terapi" när jag kan berätta om det i radion.

Radiokorrespondenter har ingen fotograf med sig. Så det är ett ensamt jobb. Fördelen med det är att han inte behöver ta hänsyn till andra när han reser. Men visst kan det kännas ensamt ibland, när han skulle vilja ha sällskap.

Dock, han stöter på kolleger ibland. Efter jordbävningen i Japan bodde han och några andra i en bil under en vecka, de sov där inlindande i sovsäckar. Hotel Honda, kallade de det lite skämtsamt.

Han behärskar engelska. Annars jobbar han med tolkar och lokala personer som hjälper honom. Ett kontaktnät som han litar på, tolkar som han vet översätter korrekt och inte säger vad de själva tycker.

Är det lite stressande att det du rapporterar blir lyssnarens bild av en händelse?

– Jag kan också missa saker och göra fel. Men det är viktigt att inte säga något som jag inte vet något om, eller bara spekulera och hitta på saker. Trovärdigheten är viktig.

Han tittar på de köande människorna som står utanför biografen på Avenyn. De har kommit för att lyssna till de tre utrikeskorrespondenterna. Kön är lång. De får faktiskt sätta in en extraföreställning. Inte bara en trevlig afton där de berättar om sina jobb och sina upplevelser. Man kan se det som en sorts manifestation också.

– Det är roligt att folk är intresserade. Och det är minsann inte alla länder som har fria medier.

Nils Holmer vet.

Han har sett en del genom åren. Och han ska fortsätta rapportera. Ty en sak har han kvar efter alla år. Nyfikenheten.

– Det är det bästa med jobbet. Att få betalt för att vara nyfiken, att få höra olika människors historier.

Säger: Nils Horner, Bangkok.