BT-journalist avslöjar svenska "koncentrationsläger" i ny bok

Borås Artikeln publicerades

Tage Erlander – mysig landsfader eller iskall pragmatiker?

I boken Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga bidrar boråsförfattaren och BT-journalisten Niclas Sennerteg till en ny bild av Tage Erlander.

Kanske kan man säga att Tage Erlander, mångårig socialdemokratisk statsminister, personifierade det svenska folkhemmet, präglat av samförstånd och utvecklingsoptimism.

Erlander drog värmlandsvitsar i TV-programmet Hylands hörna och växte till landsfader.

Men det hade funnits en annan Tage Erlander. Som statssekreterare i socialdepartementet under Gustav Möller var han en av arkitekterna bakom en anpassningspolitik som sände tillbaka tyska desertörer till en säker död, och politiska flyktingar från Hitlertyskland till åratal av internering i något som kan kallas svenska koncentrationsläger.

I dessa läger hamnade också utlänningar som bodde i Sverige och som hade kommunistiska eller andra politiskt radikala sympatier. Ibland internerades de av goda skäl men ofta på mycket lösa grunder.

Spåren efter dessa ”koncentrationsläger”, eller slutna förläggningar som var den officiella titeln, sopades igen efter 1945. Den så kallade Sandlerkommissionen berör vissa missförhållanden men är inte principiellt emot lägren och Tage Erlander själv nämner ytterst lite om dem i sina memoarer.

Nu har emellertid forskaren Tobias Berglund och författaren Niclas Sennerteg grävt i arkiven och i sin bok Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga kan de avslöja detaljerna.

Sammanfattningsvis fanns 14 läger och totalt satt i dessa cirka 3 000 internerade, utan rättegång, utan något officiellt motiv, utan rätt att överklaga, i tvångsarbete och på obestämd tid. Någon tortyr eller liknande inhuman behandling förekom inte men de ovissa förhållande var psykiskt pressande och i ett par av lägren var disciplinen mycket sträng. I Rengsjö i Hälsingland så sträng att det ledde till att en stor grupp interner marscherade ut till friheten för att skapa opinion, men blev tillbakaförda av polis och hemvärn.

Dessa antinazister, syndikalister, desertörer och kommunister kunde ändå skatta sig lyckliga. Fram till hösten 1941 skickades de tyska desertörerna helt sonika tillbaka enligt en hemlig instruktion utfärdad av Möller och Erlander. Till en, får man förmoda, säker död.

Några exempel belyser hur det kunde gå till när flyktingar internerades. ”Adam”, med kommunistsympatier som studerade till rabbin i Frankfurt och suttit i koncentrationsläger i flera år, flydde till Sverige i grevens tid, 1939. Adam greps och förpassades till lägret i Långmora i Dalarna. Det anfördes mot honom att han åkt omkring på motorcykel i Kristianstadstrakten och lovat ordna prenumerationer på den kommunistiska tidningen Die Welt. Han hade också skrivit ett par artiklar i svensk kommunistpress om ”lantarbeterskornas sociala förhållanden”.

Den tyske syndikalisten Fritz Benner, som kämpat mot Franco i spanska inbördeskriget, satt två år i Långmoralägret och blev efter frigivningen textilarbetare i Borås.

Till de mer kända flyktingfallen hör pacifisten Ulrich Hertz som flydde till Sverige 1934 och under flera år verkat som lärare på en folkhögskola. Han internerades i Smedsbolägret och anklagades för delaktighet i attentatet mot ett tyskt permittenttåg i Krylbo i juli 1941. Men han hade alibi. Vid tidpunkten för attentatet hade han nämligen tenterat för den kände publicisten Herbert Tingsten i Stockholm.

Hertz blev senare ledarskribent i Stockholms-Tidningen och programledare i radio och TV. Han var också en av svenska Amnestys pionjärer och tilldelades medaljen Illis quorum för ”framstående kulturellt, socialt och konstnärligt arbete”. Men någon officiell ursäkt för lägervistelsen fick han aldrig.

En annan känd flykting var Herbert Wehner, som efter kriget blev närmaste medarbetare till den tyske socialdemokraten och förbundskanslern Willy Brandt, själv flykting i Sverige under kriget.

Wehner dömdes av Stockholms rådhusrätt till ett års straffarbete för att han via Moskva tagit sig in illegalt i landet och för ”olovlig underrättelseverksamhet”. Han placerades i Vänersborgsfängelset och kom efter sin frigivning att vistas en tid i Borås.

Om de så kallade arbetskompanierna, där svenska värnpliktiga med radikala åsikter internerades, har det skrivits och debatterats mycket. Men dessa ”koncentrationsläger” var föga kända. Vänsterpressen rapporterade men den hade liten upplaga och var dessutom belagd med transportförbud.

I krigets slutskede när de allierade trängde tillbaka tyskarna på alla fronter tömdes lägren på kommunister och antinazister och dit flyttades i stället utlänningar med nazistsympatier, norska och danska samarbetsmän. I lägret i Sunnerstaholm internerades i maj 1945 personalen från den tyska legationen i Stockholm med familjer.

En särskild skamfläck var kvinnolägret i Tjörnarp i Skåne, där redan svårt traumatiserade utländska kvinnor som haft samröre med tyska soldater eller var ”arbetsovilliga” eller ”lösaktiga” placerades och behandlades illa.

Dessa koncentrationsläger på svensk mark var ett led i den eftergiftspolitik gentemot Tyskland, senare Sovjet, som samlingsregeringen ansåg sig behöva föra för att hålla Sverige utanför kriget. Sennerteg och Berglund drar slutsatsen att de kom till av politiska skäl snarare än säkerhetsmässiga, även om det fanns en och annan farlig person bland de internerade.

Den ende som fick klä skott för lägren var den hårdföre kommunistjägaren Robert Paulsson i Statens utlänningskommission som, visade det sig, hade spionerat för tysk räkning.