Emil Björklunds egna ord om tävlingen

Borås Artikeln publicerades
Foto:Lennart Magnusson

Det går lätt att avfärda den här typen av kraftprov som en testosteronpulserande machouppvisning. I själva verket är det precis tvärtom.

Om jag ska bli hjälten i mitt eget liv eller om denna roll kommer att spelas av någon annan, får dessa rader utvisa.

Men någon hjälte var jag knappast när mina fågelben och armkvistar hängde och sprätte i de romerska ringarna vid Sandwalls plats. Jag fuskade och tvingades till 15 straff-armhävningar.

Det borde jag även gjort vid besöket på platsen 45 minuter tidigare. Uppdraget var att krypa över ett gäng inneslangar, som bildade en hal, och inte precis stabil, bro in i Stadsparken.

Det började bra, jag hittade en knägångsstrategi som tog mig ikapp de krälande kämparna strax framför. Där tog det tvärstopp. Vänsterfoten fastnade i ett snöre, slangarna började snurra och nekade fri passage. Jag sögs ner i djupet.

I nästa ögonblick låg jag på tvären över slangbron – och fungerade som ett sprattlande specialhinder för mina medtävlande att ta sig förbi.

På något sätt tog jag mig över. Det gjorde jag inte strax därefter vid rampen utanför Röda kvarn.

Jag gjorde ett halvdant försök och insåg mina begränsningar.

Jag gav upp – precis som vid muren i Simonsland.

Det ökande intresset för träning har inte bara lett till att Kretsloppet och Göteborgsvarvet slår anmälningsrekord. Det har också genererat helt nya träningsformer – som jag med motiveringen att det är för krångligt och trendigt alltid sågat vid fotknölarna, utan att testa på. Vanlig hederlig löpning är överlägset på alla sätt, har varit min fasta övertygelse.

Alla delar inte den övertygelsen. Därför skapas förutsättningar för nya typer av evenemang där marknadsföringen lockar med utmaningar av karaktären:

…Spring genom eld.

…Bli nertacklad av amerikanska fotbollsspelare.

…Kryp under brinnande bilar.

…Släpa ett bildäck 50 meter.

I Action Runs systertävling Tough Viking, som lockade 5 000 till start i Göteborg i april, lockas även med isbad och elchocker.

Det låter som ganska brednackad machoverksamhet, minst sagt.

Av det märktes inget i går. Tävlingen, eller loppet kanske är ett bättre ord i sammanhanget, präglades snarare av samarbete, prestigelöshet och inkluderande vänlighet.

Den enda prestigen ligger i utövarens krav på sig själv. Jag tror ingen klandrade mig för att fuska i de romerska ringarna, även om den muskelbefriade uppvisningen knappast imponerade.

Inte heller upprördes någon av mitt fiasko i rampen, eller vid muren.

Jag var tvungen att ge upp för att ta mig i mål.