19-åringen om överfallet:

"Jag skrek men ingen kom"

Borås Artikeln publicerades

Både hon och hennes föräldrar vill nu tacka ett par och deras son, som avbröt den brutala misshandeln vid Myråsskolan och grep pojken.
– De räddade livet på vår dotter, säger 19-åringens pappa.
– Eller åtminstone räddade de henne från svåra skallskador, tillägger mamman.

Men alla var inte lika hjälpsamma vid överfallet på Kyrkvägen i torsdags kväll. En bil åkte sakta förbi utan att stanna, just när pojken fått ner kvinnan på gatan och öste på med slag:
– Den känslan går inte att beskriva. Först tror jag att jag ska få hjälp. Sedan försvinner den bara.

Hon och 12-åringen klev av bussen på olika hållplatser och gick sedan mot varandra tills de möttes vid skolan.
Kvinnan lyssnade på sin ipod och först när hon tagit lurarna ur öronen uppfattade hon vad han sa:
”Vill du knulla?”
”Nä”, svarade hon.

Då gav pojken henne ett knytnävsslag i ansiktet. Sedan fortsatte han att slå, medan han upprepade frågan. 12-åringen är inte storvuxen, men attacken var så överraskande att den gav honom övertag.
–Han tog mig på chock. Och jag hade väldigt höga klackar och kunde inte springa därifrån.

Hela tiden tänkte kvinnan att hon måste minnas allt som hände. För att kunna berätta, för sin egen skull.
Hon räknade till 20 slag och fyra-fem sparkar. Hon skrek att hon blev våldtagen och hoppades att någon skulle höra.

En bil körde alltså förbi utan att bry sig. Men en kvinna som bor i närheten reagerade. Hennes man och son stoppade pojken, som slutligen låg övermannad på marken tills polisen kom.
19-åringen ansikte var uppsvullet, hon blödde ur näsa och mun. Pojken hade rivit och bitit på låren då han slet av hennes leggings för att fullborda våldtäkten.
–Nu vet jag hur det känns att ligga mitt i ett bostadsområde och skrika utan att någon kommer, trots att klockan bara var sju och folk inte gått och lagt sig.

Hon kommer att repa sig fysiskt. Men dådet kan lämna andra spår, för ingen går opåverkad igenom sådant.
– Det viktigaste är trots allt att vår dotter lever och mår så pass bra, säger pappan.

Gång på gång nämner både föräldrar och dotter tacksamheten mot familjen som reagerade och ingrep:
–Man skulle önska att fler vågade göra så.

Både hon och hennes föräldrar vill nu tacka ett par och deras son, som avbröt den brutala misshandeln vid Myråsskolan och grep pojken.
– De räddade livet på vår dotter, säger 19-åringens pappa.
– Eller åtminstone räddade de henne från svåra skallskador, tillägger mamman.

Men alla var inte lika hjälpsamma vid överfallet på Kyrkvägen i torsdags kväll. En bil åkte sakta förbi utan att stanna, just när pojken fått ner kvinnan på gatan och öste på med slag:
– Den känslan går inte att beskriva. Först tror jag att jag ska få hjälp. Sedan försvinner den bara.

Hon och 12-åringen klev av bussen på olika hållplatser och gick sedan mot varandra tills de möttes vid skolan.
Kvinnan lyssnade på sin ipod och först när hon tagit lurarna ur öronen uppfattade hon vad han sa:
”Vill du knulla?”
”Nä”, svarade hon.

Då gav pojken henne ett knytnävsslag i ansiktet. Sedan fortsatte han att slå, medan han upprepade frågan. 12-åringen är inte storvuxen, men attacken var så överraskande att den gav honom övertag.
–Han tog mig på chock. Och jag hade väldigt höga klackar och kunde inte springa därifrån.

Hela tiden tänkte kvinnan att hon måste minnas allt som hände. För att kunna berätta, för sin egen skull.
Hon räknade till 20 slag och fyra-fem sparkar. Hon skrek att hon blev våldtagen och hoppades att någon skulle höra.

En bil körde alltså förbi utan att bry sig. Men en kvinna som bor i närheten reagerade. Hennes man och son stoppade pojken, som slutligen låg övermannad på marken tills polisen kom.
19-åringen ansikte var uppsvullet, hon blödde ur näsa och mun. Pojken hade rivit och bitit på låren då han slet av hennes leggings för att fullborda våldtäkten.
–Nu vet jag hur det känns att ligga mitt i ett bostadsområde och skrika utan att någon kommer, trots att klockan bara var sju och folk inte gått och lagt sig.

Hon kommer att repa sig fysiskt. Men dådet kan lämna andra spår, för ingen går opåverkad igenom sådant.
– Det viktigaste är trots allt att vår dotter lever och mår så pass bra, säger pappan.

Gång på gång nämner både föräldrar och dotter tacksamheten mot familjen som reagerade och ingrep:
–Man skulle önska att fler vågade göra så.