Välskrivet om homeopati

En homeopat kom på tal, och jag fick frågan: Vad anser du om homeopati? Det blev tyst. ”Ja”, sa jag, ”jag kan inte bedöma värdet av den vetenskapligt, men jag tycker man ska vara öppen för vad som kan hjälpa, antingen det gäller homeopati eller skolmedicin.” Då klickade det till i ett lås någonstans, en dörr svängde upp och vi kunde tala öppet. ”Du förstår”, sa hon som frågat, ”en del stänger igen direkt om det kommer på tal”.

Den lilla scenen fångar i ett nötskal mycket av homeopatins situation i Sverige. Många som går till doktorn, när de är sjuka har homeopaten i bakfickan men känner nogsamt att de gör klokt i att hålla tyst.

Motzi Eklöf, som är docent i ”hälsa och samhälle”, har skrivit en bok om homeopatins mottagning i Sverige genom tiderna. Hon vill med boken bidra till den internationella medicinhistoriska forskningen om homeopati, och hon vill öka förståelsen för hur det kan gå till när en alternativmedicinsk behandlingsform definieras och får sin plats i helheten.

I många länder har homeopatin starkare ställning än i Sverige. I Norge så väl som i Brasilien ingår homeopatin i den offentliga vården. Frankrike och Grekland är starka fästen för homeopati.

Modern homeopati kan anses börja runt sekelskiftet 1800 med den tyske läkaren Samuel Hahnemann. I en berömd bok från 1810 beskriver han läkarens uppgifter och grunderna för homeopati. En sak som homeopatin ständigt angrips för är de starka utspädningarna av läkemedel, den så kallade potentieringsprocessen. Från kritikerna hävdas att utspädningarna är så stora att inget av det aktiva ämnet finns kvar till slut. Alltså är homeopatin humbug.

Till Sverige kom homeopatin redan 1797 med den kände växtgeografen och medicinprofessorn Göran Wahlenberg. Eklöfs beskrivning av de många turerna och den långa debatten visar en sak klart. Öppenheten för fri prövning har varit liten, försöken att begränsa och helst förbjuda många. Men det verkar ofta ha funnits myndighetspersoner på olika nivåer som anser sig själva eller anhöriga ha fått hjälp av homeopati och därför varit ovilliga att gå alltför långt. Ett lågvattenmärke i debatten nåddes med 1950-talets ”pillerskandaler” och de omskrivna rättegångarna där åklagaren Lennart Eliasson tjänade sina lagrar. Den 5 maj 1954 sattes punkt för år av rättegångar, när flera lastbilsflak med beslagtagna pillerburkar och homeopatisk litteratur eldades upp.

Den förkättrade homeopatin har trots allt levt vidare. Ligger det ändå något i den utöver placeboeffekter? Det anser den franske nobelpristagaren i fysiologi eller medicin 2008 Luc Montagnier (inte nämnd i boken) att hans och andras forskning visar.

Eklöfs välforskade färdjournal för homeopatin genom tiderna är en avslöjande läsning. Författarinnan och förlaget ska ha en eloge för den här boken!

Kjell Andersson