Uppväxtskildring som ger svår klaustrofobi
Där finns inget lugn eller en Gud som förlåter, utan bara skam, rädsla att göra fel och en kontrollerande mamma och frånvarande pappa. Det verkar ha fungerat ganska bra. Fram tills nu.
Karoline blir tonåring, tvivlar på Gud, vill umgås med vänner som inte går i kyrkan, kanske träffa en kille.
Mamma säger nej till allt, skuldbelägger Karoline på så grova sätt att man tappar andan, pappan flyr bort från familjen, och in kommer morbron Aron. Han är församlingens pastor, han står nära Gud och han är snäll mot Karoline. Först. Sen övergår det till något helt annat.
Det här är ingen kul bok att läsa, även om den är otroligt svår att lägga ifrån sig. Att bli vuxen och skapa sin egen person, fri från föräldrarna, är alltid en svår process. Det vet alla som någon gång varit tonåringar. Men det är väldigt mycket svårare i Allt för din skull.
Pappan som flyr bort till jobb och älskarinnor kan jag ha viss förståelse för, även om man såklart sviker sin dotter många gånger. Men mamman. Hon kontrollerar och skuldbelägger Karoline, får henne att känna sig värdelös.
En gång iscensätter hon den yttersta dagen för Karoline. Låtsas som att hela familjen och alla vännerna kommit upp till Gud i himmelen. Karoline är den enda som är kvar, lämnad eftersom hon inte trodde tillräckligt mycket.
Det är så vidrigt att jag inte finner några ord. Mamman har sina skäl, men de räcker inte riktigt. Jag är fortfarande förbannad på henne och kommer nog vara det ett tag till.
Allt för din skull är inte speciellt bra skriven, karaktärerna är väldigt tillspetsade, slutet är lite för spektakulärt och bra och dialogen ibland stolpig.
Men ändå. Den säger något om hur det kan vara att växa upp i en hårt kontrollerad familj.
Och om hur viktigt det är att lyssna inåt, på sig själv. Kanske en kliché, men inte mindre sann för det.
Nina Brisman
