Trovärdigt och ödmjukt av Bondeson
Dessutom äger dikterna en både intellektuell och emotionell styrka.
Ty in i en jordmassas olika lager, från förna till mineraljord, beger sig hans enmansexpedition för att möta och förundras över livsyttringarnas mångfald av gråsuggor, hoppstjärtar, mikrober, molekyler, atomer? Och överallt detta återkommande att hänföras av och/eller förfasas över: äta, ätas, liv, förgängelse, nerbrytning och förvandling till nytt liv.
Bondeson använder en strikt kompositionsform till sin diktcykel, där varje jordlager, sju till antalet, får sitt eget avsnitt som i sin tur innehåller sju dikter. I den religiösa talmystiken har som bekant sjutalet ett starkt symbolvärde, bland annat manifesterat i den gamla tidegärdens dygnsindelning i sju andaktsstunder från laudes, prim osv. till och med completorium. När nu Bondeson rubricerar varje avsnitts sju dikter med respektive term från tidegärden, är det uppenbart att här inte i första hand gäller en naturvetenskaplig utflykt utan främst den upplevelse av andlig art som hör hemma inom mystiken. Även förruttnelsen har sin helighet.
Inför detta myller av små krabater, synliga och osynliga, organiska och oorganiska, står poeten med sitt vankelmod. Finns ett samband mellan det till synes meningsfulla och det till synes meningslösa? Eller är det språket som lurar vår verklighetsuppfattning, ”allt en inkarnation av språket”? Kanske är livet en slump, ”en kemisk tillfällighet”. Och jaget, detta svårdefinierade, vad är det?
Dock – bortom tankens möjligheter anas något större, något där orden kapsejsar. Förnimmelsen av denna mystik får sin formulering: ”Finliret kan vara nåd, / ett inneröra hos Gud.” Kort och gott – Bondesons diktcykel har hänfört mig. Livet är en ständigt pågående skapelseprocess. Miraklet händer mitt framför ögonen på oss.
Bo W Jonsson