Tilltagande mörker

Böcker

hos Kjell Johansson

Böcker

Artikeln publicerades 1 september 2011.

Romanens huvudperson Eva befinner sig på Kungliga Biblioteket i Stockholm och hennes blick fångas av en diktbok på ett läsbord, hon bläddrar lite förstrött i den och hittar dikten Kärlek som får en förklarande inverkan på henne. Den går så här:
”Invasionen av vackra fjärilar
Från Kanada till Mexico
Massor och massor kommer fram -
men inte alla
Det tar sex generationer

Så mycket kärlek
På vägen att nå målet”

Sex generationer, behövs verkligen sex generationer för att, som i det här fallet, tryggt föra en proletärsläkt hela vägen in i medelklassens luftkonditionerade villakvarter? Ja, kanske. Åtminstone drar romanens Eva den slutsatsen.

I Kjell Johanssons mäktiga släkthistoria De utsatta skildras (så här långt) tre släktled. Romanen som nu föreligger bildar den fjärde fristående delen i en från början tänkt trilogi. Eftersom Johansson inte riktigt kunde sätta punkt med Rummet under golvet sägs Det var inte jag utgöra en slags epilog till Huset vid Flon (1997), Sjön utan namn (2003) och Rummet under golvet (2006).

Handlingen i den nu föreliggande romanen kretsar nästan uteslutande kring Eva, i Huset vid Flon yngsta dotter i fattigfamiljen i stockholmsförorten Midsommarkransen, nu ensamstående medelålders lärarinna vid Komvux med alkohol- och nervproblem. En klassresenär med andra ord, men den bakgrundsproblematik som så noggrant skildrats i de tidigare romandelarna slår in i Evas liv med full kraft och i de kolsvarta avslutningsscenerna förstår vi hela vidden av den inledningsvis citerade diktens påbud om de nödvändiga sex generationerna för att nå ända fram.

Johansson driver tesen att miljön obönhörligt formar livsödet och som politisk roman är den i det avseendet både konsekvent och lyckad. Lyckad inte minst genom det förstklassiga kvinnoporträtt Johansson tecknar. En invändning skulle kunna vara den i överkant programmatiska psykologin som gör handlingen förutsägbar i överkant. En människans öde är nog sällan så linjärt som Johansson dristar sig till här, och även om så vore fallet blir en romans dramaturgi lidande av alltför ensidiga livskurvor.

Ingen jag vet har lika tjusigt som Nietzsche fångat det hopplösa i all slags existentiella prognoser. Nietzsche skriver ”jaget ligger före oss själva, och uppenbaras i takt med att vi färdas mot det.”Det Var Inte Jag hade mått bra av lite mindre predestination, för även om Nietzsche ju också förmodligen pratar om en slags oundvikligt öde innehåller hans formulering implicit en överraskningsfaktor som känns svalkande. Den saknas hos Johansson som bara leder läsaren in i ett tilltagande mörker.

Per-Axel Svensson


Artikeln publicerades 1 september 2011.

Romanens huvudperson Eva befinner sig på Kungliga Biblioteket i Stockholm och hennes blick fångas av en diktbok på ett läsbord, hon bläddrar lite förstrött i den och hittar dikten Kärlek som får en förklarande inverkan på henne. Den går så här:
”Invasionen av vackra fjärilar
Från Kanada till Mexico
Massor och massor kommer fram -
men inte alla
Det tar sex generationer

Så mycket kärlek
På vägen att nå målet”

Sex generationer, behövs verkligen sex generationer för att, som i det här fallet, tryggt föra en proletärsläkt hela vägen in i medelklassens luftkonditionerade villakvarter? Ja, kanske. Åtminstone drar romanens Eva den slutsatsen.

I Kjell Johanssons mäktiga släkthistoria De utsatta skildras (så här långt) tre släktled. Romanen som nu föreligger bildar den fjärde fristående delen i en från början tänkt trilogi. Eftersom Johansson inte riktigt kunde sätta punkt med Rummet under golvet sägs Det var inte jag utgöra en slags epilog till Huset vid Flon (1997), Sjön utan namn (2003) och Rummet under golvet (2006).

Handlingen i den nu föreliggande romanen kretsar nästan uteslutande kring Eva, i Huset vid Flon yngsta dotter i fattigfamiljen i stockholmsförorten Midsommarkransen, nu ensamstående medelålders lärarinna vid Komvux med alkohol- och nervproblem. En klassresenär med andra ord, men den bakgrundsproblematik som så noggrant skildrats i de tidigare romandelarna slår in i Evas liv med full kraft och i de kolsvarta avslutningsscenerna förstår vi hela vidden av den inledningsvis citerade diktens påbud om de nödvändiga sex generationerna för att nå ända fram.

Johansson driver tesen att miljön obönhörligt formar livsödet och som politisk roman är den i det avseendet både konsekvent och lyckad. Lyckad inte minst genom det förstklassiga kvinnoporträtt Johansson tecknar. En invändning skulle kunna vara den i överkant programmatiska psykologin som gör handlingen förutsägbar i överkant. En människans öde är nog sällan så linjärt som Johansson dristar sig till här, och även om så vore fallet blir en romans dramaturgi lidande av alltför ensidiga livskurvor.

Ingen jag vet har lika tjusigt som Nietzsche fångat det hopplösa i all slags existentiella prognoser. Nietzsche skriver ”jaget ligger före oss själva, och uppenbaras i takt med att vi färdas mot det.”Det Var Inte Jag hade mått bra av lite mindre predestination, för även om Nietzsche ju också förmodligen pratar om en slags oundvikligt öde innehåller hans formulering implicit en överraskningsfaktor som känns svalkande. Den saknas hos Johansson som bara leder läsaren in i ett tilltagande mörker.

Per-Axel Svensson