Suggestivt och sinnligt

Nu har jag aldrig varit där, men tycker att jag kan uppleva staden i Anna Focks bok, att den skildras väl, både geografiskt och mentalt. Och sinnligt. Med snö, dofter, färger och ljus. Men Anna Fock har bara varit i Sankt Petersburg i en vecka. Jag vet att författare hittar på, det är liksom det de gör, men jag blir ändå imponerad.

Så, staden Sankt Petersburg är en karaktär i Absolut noll. Staden i sig med fattiga grå förorter, svettiga gaybarer, piroger, blinier och vodka och totalkorrumperade poliser. De andra karaktärerna är Nikita, hans vänner Vasilij och Aleksej och deras vänner och kärlekar. De är alla unga, lite mer än tjugo. De jobbar men framför allt drar de runt. Det är nattlivet som är det viktiga. De festar, super, raggar, blir förälskade. De försöker nog leva i ett ungt och lyckligt rus men många saker sätter hinder i vägen.

För Nikita ligger dåtiden som en skugga över hans nu. Han levde som barn ett välbärgat och tryggt liv tills hans pappa plötsligt dog och en fattig tillvaro tog vid. Hans bästa vän Vasilij finns kvar från den lyckliga tiden, fortfarande rik och lyckad. Heterosexuell.

Även om det finns gaybarer är det ingen som vågar gå hand i hand på gatan. Poliser verkar finnas överallt och förutom att vara korrumperade verkar de också hata homosexuella. Plötsligt är våldet där, batongerna och sparkarna. Ett annat hot i tillvaron är hiv. Om det är skamligt att vara bög är det ännu skamligare att prata om hiv, och pratar man inte om hiv, då kommer aids.

Jag gillar Absolut noll, stämningen som Anna Fock bygger upp, känslan. Deppigheten, fyllan, tristessen. Det planlösa irrandet. Förälskelsen, sexet. Jag gillar att hon sätter kött och blod på nyhetsrapporteringen från Ryssland om åsiktsförtryck och förbud mot homosexualitet.

Hon skriver om unga bögar, medan lesbiska bara nämns vid ett par tillfällen och jag saknar deras närvaro. Trots att det finns något som suger in mig i läsningen måste jag pausa ganska ofta. Jag tror det beror på tempot som matar på i samma rytm och fart hela tiden. Det är också, precis som i ryska romaner, lite för många namn att hålla reda på.

Slutligen känns det inte nödvändigt att efter 300 deppiga och flytande sidor knyta ihop trådarna fullt så prydligt och lyckligt. Men detta är små anmärkningar på en suggestiv debutroman, vars mörker, händelser och miljöer lämnar avtryck.

Camilla Carnmo