Storslaget om döttrar på ”oskuldsbal”
Jag kan på rak arm komma på en rad intressanta bildreportage, från Hasse Perssons dagar och framåt: Per-Anders Petterssons mexikanska illegala invandrare, Magnus Wennmans skildring av skönhetstävlingar för barn, och inte minst Hannah Modigs starka Hillbilly Heroin, Honey om fattiga vita på Virginias landsbygd.
David Magnusson – född i Skövde 1983 – är den senaste svenska Amerikaskildraren. Han tar faktiskt bildreportaget till ytterligare en nivå: det här är genialt. Hans Purity är ett storslaget, ambitiöst och mångbottnat fotoprojekt som handlar om amerikanska purity balls, ”renhetsbaler” som kristna pappor tar med sina unga döttrar på.
USA är ett land med mycket dubbelmoral: utåt pratar många om kristna värderingar men amerikanska tonåringar festar också hårt och har pojkvänner och flickvänner, även om de sällan får låta dem sova över som de flesta svenska tonåringar kan göra.
Renhetsbalerna är överraskande nog ett nytt påfund, en kristen protest mot det moderna Amerika får man förmoda.
Flickan lovar att vara ren tills hon gifter sig. Pappan lovar att stötta henne och vara en god förebild. På balen manifesterar de sina löften med en ritual. Ibland ger pappan flickan en ring.
Med svenska ögon är det detta förstås djupt oroande och obehagligt. Att pappan ska ta på sig att skydda dotterns oskuld känns skräckinjagande gammaltestamentligt.
Så känner jag först. Men David Magnusson komplicerar bilden.
Ju mer man läser texterna som hör till de högtidliga porträtten, desto mer förstår man. Det handlar inte bara om hederskultur och dominerande fäder, det handlar ofta om ett gemensamt projekt och en dotter som – åtminstone som det ser ut – själv är pådrivande. ”Renheten” handlar inte heller bara om att vara oskuld utan används i ett vidare begrepp och kan i vissa fall snarare översättas med att vara ”ren i sin kristna tro.” Det är en pappa-dotter-grej, men vissa av papporna pratar ändå om att de anser att deras söner också borde vara rena, precis som flickorna.
Lite bitter eftersmak lämnar ändå fotografierna, åtminstone hos mig. Men jag tycker mycket om att David Magnusson inte verkar ha bestämt i förväg hur bilderna ska tolkas. Det är upp till betraktaren. Bilderna är lysande komponerade, som klassiskt porträttmåleri med ljusa färgtoner. Jag tänker Skagenmåleri, eller fotografi av den stora holländskan Rineke Dijkstra. Storformatskameran han har använt ger enorm skärpa och stor detaljrikedom.
Valet av bakgrunder balanserar nära redneck-romantiken ibland, med silos, höbalar och traktorer. Kontrasten till de eleganta kläderna – några av flickornas klänningar ser ut som brudklänningar, brrr – blir både smårolig och djupt rörande.
Jag skulle verkligen, verkligen vilja ha en uppföljning på Purity. Tänk om David Magnusson skulle söka upp flickorna och papporna om tjugo år och höra hur de ser på sina löften då. Var det rätt eller fel att lova pappa att vara oskuld? Jag undrar det.
