Böcker

Stjärnan och assistenten

Det verkar så sannolikt att Greta Garbo haft en sådan privatsekreterare som Vendela Berg att man nästan börjar misstro fiktionen i Ellen Mattsons roman Vinterträdet där relationen mellan Greta och Vendela är det centrala temat.

Böcker
Foto:

Alltså den professionella och systerskapliga relationen, vad trodde ni? Nu är dessvärre för Garbos del Vendela en rent fiktiv gestalt, som alltså inte skötte stjärnans bokningar och korrespondens och inte heller kunde skickas ut i slokhatt och solglasögon för att avleda efterhängsna journalister och beundrare.

Det gör hon bara i romanen, där Ellen Mattson ger sig in i den kontroversiella genre där en faktisk person ges ett fiktivt liv med biografin som bas och det litterära broderiet som dynamiskt estetiskt moment. En driven författare som Ellen Mattson låter givetvis spelet mellan det såvitt känt sanna och det som såvitt känt kunde vara sant utgöra ett inslag i romanens relation med läsaren, och där jagberättaren Vendela Berg utbyter perspektiv med den berättarröst som är författarens.

En bättre plats för ett första möte mellan Vendela och Greta än ombord på Svenska Amerikalinjens lyxfartyg Kungsholm kan väl inte tänkas. Garbo reser förstås inkognito som Harriet Brown och alla ombord vet vem hon är när Vendela sätter sin fot på den tennisboll hennes sällskap spelar bort.

Vendela är på väg för att bli sekreterare på sin farbrors bryggeri i Milwaukee, något hon absolut inte vill. Hon är jämnårig med Garbo, tjugotre, och blir snabbt den vän och förtrogna som även en Gudomlig kan behöva. Året är 1928 och fram till trettiotalets slut följs de åt.

Samspelet mellan herre och tjänare är ett beprövat och produktivt litterärt motiv, från Sancho Panza och don Quijote till Jeeves och Bertie Wooster.

Särskilt i den anglosaxiska världen är det ju dessutom självklart att folk som varit anställda hos kändisar eller personer med makt och inflytande ger ut memoarer där de berättar ”allt”. Och med stöd i den relativt omfattande litteratur som finns om Greta Garbo kan Ellen Mattson genom Vendela och med den frihet hon tar sig genom fiktionen berätta inte bara allt utan lite till.

Det är en svår balansgång som hon klarar utmärkt att ge trovärdighet åt Vendela, inskriven i den biografiska fakticitetens begränsningar som omger Greta.

Det man gärna sett vore att Vendela fått ett lite mer utlevande privat liv, särskilt som Greta ligger runt och staplar begagnade älskare på hög. Den tidens stjärnor förstås, som John Gilbert och Nils Asther. Nils Asther? Ja, svensksimporten till Hollywood var omfattande. Man behövde vackra och uttrycksfulla ansikten ännu en tid, innan ljudfilmen kom och censuren började lätta och det blev möjligt att göra film som byggde på grundantagandet att människans fortplantning är av sexuell art.

När filmen om drottning Kristina ska göras försöker sig Vendela på att skriva ett manus, det blir långt och framför allt vill hon visa drottningens liv efter abdikationen, som var både längre och säkert mer meningsfullt än hennes tidigare liv.

Det här är också en fråga för den som skriver om Greta Garbos liv. Hon levde ju större delen av det som obemärkt och undandragen privatperson i New York. Kanske skulle berättelsen om det livet ge en sannare bild av människan Greta Garbo än både den här romanen och alla biografier om henne. Det tål att tänka på.

Vendelas manus spolades, filmen blev trots det en flopp. Kanske är det som Vendela konstaterar i slutet av Vinterträdet: Det går inte att berätta en annan människas historia!

Må vara, men sin egen historia om en annan människa kan man berätta. Vilket skulle bevisas.

Christian Swalander