Sömngångare i 70-talistkostym

Det finns mycket i Karolina Ramqvists nya roman som påminner om det: berättaren Saga rör sig i en sluten värld, denna gång festfixarnas och fanzineredaktörernas barer och klubbar där alla de som vill bli något i media hänger. Saga är född 1976 och femton när berättelsen börjar, hennes mamma är radikalfeminist, hennes pappa en fransman som hon aldrig ser något annat av än de födelsedagsrosor han skickar på fel dag.

På senare år har en rad yngre kvinnliga författare skrivit jagberättelser som gestaltar livet efter 68 och grupp 8. Maja Lundgren skrev i Myggor och Tigrar om hur kvinnor behandlas i manliga världar, Sara Stridsberg frågar i sina romaner om villkoren och priset för den kvinnliga friheten. Deras gestalter är ofta starka och arga men marginaliserade unga kvinnor, 60-talets glöd har bleknat till ”backlash”.

Karolina Ramqvists jagberättare är mer tillbakalutade. De lyssnar förstrött på sina feministiska mödrar och ger sig hän åt konsumtion av kläder och njutningar. Saga vill inte leva ”svenneliv”, hon vill ta för sig av livet och det innebär att säga ja till alla häftiga erbjudanden. Och Saga har något män vill ha, hon tål att titta på och hon kan skriva i den personliga krönikestil som var ny i början av 1990-talet.

Berättaren ligger denna gång nära Karolina Ramqvists egen erfarenhetssfär: född samma år, debut i lokaltidningen, avancemang till den stora morgontidningen och, som kronan på verket, sommarpratare i radio. Men det vore för enkelt att läsa romanen som en självbiografi, den fångar med kritisk inlevelse en tidsanda och en generation som kallades ironisk för att föräldrarna redan hade förbrukat de stora orden och de politiska projekten. Återstår för Saga att leva den ”frihet” hennes mamma kämpat för.

Saga är en gestalt som väcker förundrad ängslan, inte minst hos mig som tillhör hennes mammas generation. Sömngångaraktigt följer hon sina impulser utan att grubbla över konsekvenserna: hon ger sig in i en relation med en man som ringer de gånger han vill ha henne men annars inte låtsas om att hon finns. Att säga ja är inte detsamma som att ta för sig av livet, det som skulle vara frihet blir passiv underkastelse under andras behov och begär.

Karolina Ramqvist varken moraliserar eller psykologiserar utan låter med stor stilkänsla Saga berätta sin historia som den brådmogna tonåring hon är, självmedveten och samtidigt osäker på sig själv. Saga har uppfostrats till att klara sig på egen hand och försörja sig, men hon är oförberedd på de beroenden känslor kan skapa och på faran i att vara eftertraktat villebråd. 90-talet var ungdomskultens decennium, om alla till varje pris ville ha en tjej, hur kunde man då veta sitt eget värde?

Det som gör Ramqvists gestaltning av denna konflikt så fängslande är jagberättarens dubbelblick. Det är som att Saga hela tiden går bredvid sig själv, iakttar sig själv och andra, men utan att analysera eller ställa diagnos.

Det är först alldeles mot slutet Saga börjar förklara sina handlingar, som om Karolina Ramqvist inte riktigt litade på att läsaren förstått det hon länge med stigande oro sett just för att Ramqvist är så bra på att visa utan att berätta exakt vad.

Ingrid Elam