Som utspädd lättmjölk

Böcker Artikeln publicerades

Det började riktigt bra med Cirkeln för två år sedan. ?Boken är förvisso en tegelsten på över 500 sidor, men det finns en fascinerande täthet i dess upplägg.

Växlingen mellan vardagen i Engelsfors, en fiktiv bruksort i Bergslagen, och de spektakulära världar som gradvis öppnar sig fängslar med sin suggestionskraft. Eleverna på gymnasiet, där mycket av skeendet utspelas, förflyttas till en närmast mytologisk nivå.
Läsare som förmår att alliera sig med häxorna, de utvalda tonårs-tjejer runt vilka berättelsen kretsar, har en hisnande resa att vänta. Dessvärre minskade farten en aning förra året, då Eld – den andra delen i trilogin – släpptes.
Även den bestod av uppemot 500 sidor men hade rätt mycket av transportsträckans svagheter över sig. Mixen mellan välbekant tonårsproblematik på vardags-realistisk grund och utsvävningar i övernaturliga perspektiv kändes inte lika fräsch och överraskande längre.
Detta intryck skulle Nyckeln, den sista delen, kunna sudda ut genom att bli en skärpt och bländande final. Tyvärr går det inte att beskriva den över 800 sidor tjocka boken på det sättet. Den riskerar istället att drunkna i mångordighet och slentrianmässigt formade dialoger.
Det finns något mekaniskt över hur författarparet Mats Strandberg (född 1976) och Sara Bergmark Elfgren (född 1980) kavlar ut sin historia. Ett exempel på det är att uppemot 70 procent av de 109 kapitlen börjar med namnet på någon av karaktärerna. Det sättet att skriva försvaras kanske med att det underlättar för läsaren att hålla isär personerna; att det får en stabiliserande effekt i det brokiga myllret.
Samtidigt ger ju inte denna stela komposition uttryck för kreativitet och språklig uppfinningsrikedom. Tvärtom kan förfarandet adderas till det allmänna intrycket – att författarna har en närmast industriell attityd till stoffet.
Det växlar hastigt mellan de olika huvudpersonerna, vilket förvisso skapar ett visst tempo. Men det döljer inte de enskilda berättelsernas oförmåga att engagera var för sig.
Undantaget är skildringen av Linnea, en aggressiv men socialt marginaliserad tjej. Hon har misshandlats av två välsituerade mobbare. Här bränner det verkligen till, inte minst under den laddade rättegången.
Engelsfors-trilogin baseras på ockulta föreställningar om världen. Eftersom de flesta lär hänvisa den sortens tankar till filosofins skräphög eller till sagans värld vore det malplacerat med idékritik. Det måste ändå poängteras att författarnas lek med idésfären är påfallande banal.
Den apokalyps som hjältarna i boken förväntas avvärja, har sin upprinnelse i att demoner vill bringa ordning i kaos. Inga varelser kan leva upp till deras höga ideal. Därför väljer dessa onda andar att ödelägga hela världen. Mer djuplodande än så blir aldrig idématerialet, vilket hämmar det ?intellektuella intresset.
På det hela taget tycks författarna ha överansträngt sig i sin iver att mjölka ur sin guldkalv. Stoffet har tunnats ut efter hand. Om det blev hälsobringande standardmjölk av Cirkeln, så resulterade Eld i mellanmjölk, medan Nyckeln inte ger mer näring än utspädd lättmjölk.

Peter Grönborg