Snabb och rörig liksom samtiden

Den begynner med en avskedsfest: Clarissas föräldrar har sålt värdshuset, tänker flytta och ämnar avstå från vidare kontakt med familj och bekanta. Några månader senare är pappan död.

Den något dramatiska inledningen är på samma gång besynnerlig och kongenial. För berättelsens vidkommande är den egentligen perifer, föräldrarnas okonventionella beslut spelar ingen avgörande roll för romanens förlopp. Samtidigt understryker avskedet en bärande beståndsdel: uppbrottet som givet inslag i en rastlös värld där allt och alla tycks utbytbara, där händelse följer på händelse utan tid att dröja kvar, ett ständigt pågående nu utan vare sig förankring eller framförhållning.

”Hos oss” är en roman med snabba förflyttningar, både berättartekniskt, känslomässigt och språkligt. Personerna, i ålder oftast mellan 30 och 40, rör sig i större städer, i moderna kontorslandskap och stressiga arbetsmiljöer inom förlags- och konstbranschen.

Till synes triviala tankar, repliker, händelser och detaljer verkar flöda fritt, men hålls samman av en stilsäker och genomarbetad strävan. Ett exempel: På en fest envisas värden med att spela Pink Floyd. The Wall, Dark Side of the Moon och Wish You Were Here går an medan Ummagumma väcker missnöje och stängs av. Det kommersiellt gångbara accepteras, det mer krävande motas bort.

Baksidestexten upplyser om att Clarissa, som kan betraktas som romanens undflyende nav, delar namn med två andra litterära gestalter, Clarisse i Robert Musils Mannen utan egenskaper och Clarissa i Virginia Woolfs Mrs. Dalloway. Sålunda för kompositionen tankarna till Woolf, detta att utifrån en begränsad tidrymd introducera en kedja av händelser och (framför allt) personer som på något sätt är länkade till varandra, medan tematiken minner om Musil.

Även om Reitzer inte i samma utsträckning förlitar sig på ironin (vilket inte nödvändigtvis är en nackdel) kan Hos oss precis som Mannen utan egenskaper ses som en betraktelse över en urspårad samtid och där huvudpersonen saknar – står över – just de egenskaper som tiden, men varken berättaren eller den förmodade läsaren, premierar.

Romanen håller högt tempo och är ganska rörig, vilket givetvis är ett ypperligt sätt att gestalta vår samtid, som ju onekligen håller högt tempo och är ganska rörig. Risken är dock att boken fångar sina samtida fenomen alltför bra: för stunden levande, men väl passerad har den lämnat få avtryck.

Peter Viktorsson