Böcker

Sami Said – Väldigt sällan fin

”Mina dagar går inte att skilja åt. Vaknar vid sex, sju. Bön, tandborstning och så. Läser och skriver. Äter vid ett. Vanligtvis ingen annan som lagar mat då. Mera läsa och skriva. Äter eventuellt igen mot natten om det är ledigt i köket. Med ett undantag för fredagar och fredagsbön och obligatoriska föreläsningar. Jag tvivlar på att det finns någon som har det bättre än jag.”

Böcker

Noha, huvudpersonen i Sami Saids debutroman Väldigt sällan fin, lever ett osedvanligt enahanda liv på studentkorridor i Linköping. Han skriver, läser, ber till Allah och sover. För att inte glömma bort att äta sätter han upp postit-lappar på väggen. ”ÄT” står det på dem. Ibland glömmer han ändå.

Han skyr sociala kontakter. En fest med korridorskamraterna, som naturligtvis inte är hans kamrater och som inte lyckats ordna en enda maträtt Noha kan äta, blir nästan mer än han klarar av. Inte ens i skolan får han vara i fred, trots att han hukar i bänkraderna får han en mycket entusiastisk konvertit på halsen. En modern hippie, Anna, som på klassiskt 20-årsmanér vet allt om Jaget och Livet, bänder sig också in i hans tillvaro.

Berättelsen sker i jagform, men att jag berättar det innebär inte att ni förstår hur mycket jagform Said skriver fram i sin lakoniska, avmätta ton. Jag tänker ofta på Jonathan Safran Foers Allt är upplyst. Många dialoger är referat i stället för direkta, inget händer som inte silas genom Nohas klara och ibland grumliga blick. Inte en sekund tvivlar jag på att detta är hans upplevelse och berättelse: Noha är solklar, i alla sina lager, han framträder tydligare för mig än? jag själv?

Han är så mycket i sitt eget huvud, och Said sköter detta så skickligt, att det då och då under dagarna jag slukar Väldigt sällan fin känns som om jag glider över i Noha. Plötsligt är det hans förhållningssätt och iakttagelseförmåga som slår igenom när jag tittar ut genom mina ögon. Det blir nästan besvärligt att umgås med människor.

Temat identitet har en tendens att, särskilt när det handlar om unga människor (vilket det oftast gör) gestaltas så oerhört förutsägbart. I marknadsföringen kallar förlaget Saids debut ”invandrarlitteratur”. Det är ett oerhört stelt ord för att beskriva den här underbara romanen, och jag trodde faktiskt att vi vid det här laget var överens om att det är ett ganska poänglöst begrepp. Men om jag under knivhot skulle tvingas hitta på en poäng med det ordet, skulle jag säga att det avser Ett Annat Perspektiv. Tyvärr fungerar det ändå inte, eftersom det andra perspektivet inte handlar om att Noha liksom många andra svenskar är muslim, utan om att tonen och utsikterna är sällsamma, egna.

Och möjligen då att själva perspektivet inte nödvändigtvis är ett litteraturintresserat, medelklassigt lärarbarn-från-villaområde-i-mellanstor-svensk-stads perspektiv. Men även om det rått någon sorts ”trend” av svennenostalgiska uppväxtskildringar i evighet- vem är den som läser romaner och kallar det Ett Annat Perspektiv varje gång hen inte exakt känner igen sig själv? Det är så självcentrerat.

För det handlar inte om hur det är att leva i Sverige och vara född i Eritrea, det handlar inte om att vara muslim i ett sekulärt Sverige. Det handlar om hur det är att vara Noha. Går inte att klumpa ihop med Hassan Loo Sattarvandis Caspian, har inget med Jonas Hassen Khemiris tankesultan att göra, talar inte med Marjaneh Bakhtiaris Parisa.

Skit samma, här kommer det viktiga: Det här är en lysande debut. Sami Saids språk flyter fram, så perfekt, det lindar in mig i sin jätterolighet med inte så lite svarta stråk i underströmmen.

Bokåret är ännu inte slut. Men om inte Väldigt sällan fin blir åtminstone nominerad till samtliga litteraturpriser har ni alla erbarmligt dålig smak.

Rebecka Åhlund