Om Tjernobylkatastrofen

Böcker

Svetlana Aleksijevitjs monumentala bokprojekt Utopins röster liknar inget annat. Hennes förmåga att omvandla talade vittnesbörd till litterär text är unik och har bland annat gjort henne till Nobelpriskandidat.

Artikeln publicerades 11 oktober 2013.

Utopin som avses är den sovjetiska, som bröt samman år 1989, men som fortfarande avsätter nya spår i historien.

Inte minst tydligt när det gäller hur ställningen för demokrati och mänskliga rättigheter i många av de postsovjetiska länderna kontinuerligt försvagas, inte minst i Ryssland och i Svetlana Aleksijevitjs eget land Vitryssland.

I somras kom Tiden second hand, en bok med vittnesmål präglade av postsovjetisk besvikelse i putinismens Ryssland. Nu kommer en utvidgad nyutgåva av den i serien tidigare publicerade Bön för Tjernobyl.

Svetlana Aleksijevitj skriver här om hur hon betraktar Tjernobylkatastrofen i april 1986 som en av århundradets viktigaste händelser.

Den krävde tusentals dödsoffer och liksom efter atombombssprängningarna under andra världskriget pågår det som atomfysikern Frank Barnaby år 1977 i en berömd artikel satte ord på som ”The continuing body count.”

Det moln av radioaktivt nedfall som sköt upp ut det havererade och brinnande kärnkraftverket i Tjernobyl nådde som många minns Sverige och det året kunde man inte äta svamp och bär från norra Sverige, älgjägarna fick antingen låta bli att jag eller gräva ner älgkropparna, samerna fick ingen avsättning för det radioaktivt kontaminerade renköttet.

I Bön för Tjernobyl handlar det om lidanden av en helt annan art, här vittnar anhöriga till de av strålningen dödade, lemlästade, infertila. Här vittnar föräldrarna till missbildade barn och unga nygifta som blev förbjudna att skaffa barn.

Det är berättelser som i sin enkla uppriktighet blottlägger det mest fruktansvärda som människor kan tänkas råka ut för. Hustrur till de brandmän som först skickades till det brinnande kraftverket och klättrade upp på dess glödheta tak där smältande radioaktiv asfalt och grafit brände sig fast i deras hud vittnar om hur de såg sina män bokstavligen falla sönder, förvätskas, i sjukhussängarna. Om de alls släpptes in, även de döende spred radioaktiv smitta.

Många andra berättar om en vacker förvårsdag i april med stilla väder och solsken. Men fåglarna var borta, och bina i biodlarnas kupor var plötsligt försvunna. Den dagen andades många kvinnor in radioaktivt material som skulle stympa deras foster.

Mamman till en flicka som fötts utan slida och urinledare var tvungen att sedan flickan opererats varje halvtimme pressa ut urin genom små hål i underlivet. Förtvivlat och förgäves skrev hon till sjukhus och forskningsinstitut i Europa och bad om hjälp.

Särskilda sanerare sändes in i byarna runt kraftverket för att döda djur, så att de inte skulle sprida den radioaktiva smittan vidare utanför zonen. Någon av dem berättar om en skadskjuten hund som sparkas ner i en grop och täcks med jord. Ögonkontakten kan han inte glömma.

Tjernobyl var en usel och osäker konstruktion. Men det var inte Fukushima. Kärnkraftens försvarare har mycket att bevisa.

Christian Swalander