Njutbar katastrofroman av Niemi

Ett annat särmärke är skämtlynnet och den skruvade människogestaltningen, välbekant för de nästan en miljon svenskar som köpt hans succéroman “Populärmusik från Vittula” (2000).

Alla dessa ingredienser finns med i Mikael Niemis nya bok “Fallvatten”. Dess ämne kan egentligen inte vara mer dramatiskt. De dammar som kraftverksindustrin i början av 1900-talet byggde nedanför Suorvasjöarna brister, med följd att en dominoeffekt drabbar Luleälven och en tsunamiliknande våg drar fram och ödelägger landskapet ända ner till Bottenviken.

Hur något sådant kan hända är inte huvudsaken men hänvisningar görs till ett envist regnande, samt att fördämningarna är undermåligt konstruerade. Någon teknikkritik eller något miljöengagemang kan dock inte spåras hos Mikael Niemi. Hans fokus ligger på ett antal personers reaktioner, hur de hanterar de prövningar förödelsen utsätter dem för.

Trots tragiken i skeendet präglas skildringen av gott humör och människorna framställs i huvudsak i humoristisk dager. Inför döden kan människans livsintressen framstå som futtiga och fåfänga, vilket den finurligt plirande författaren plockar poäng på.

I en specialutrustade Saab 9000 Limousine med tonade sidorutor sitter Adolf Pavval och försöker andas medan vattenmassorna stiger. Helikopterföraren Vincent Laurin har för avsikt att ta livet av sig, men tvingas istället in i räddningsarbetet, medan hans dotter Lovisa befinner sig i ett trähus som flyter omkring på älven.

Kraftverksarbetaren Barney Lundmark lever enligt devisen “inget tjafs - raka rör i Helsingör”, en våldsam attityd som drabbar två unga kvinnor.

Lena Sundh är lärarinnan med civilkurage som har en böjelse för new age och som bråkar dråpligt med den unge narcissisten Laban på en målarkurs i det fria.

Och pensionären Gunnar Larsson, som inte kan simma, är på tillfällig flykt undan sin allt senilare och elakare hustru, men får istället problem med Hinken, den hjärtsjuke vännen. I mitten av boken anläggs ett Luleåperspektiv på skeendet, när den kamplystna Sofia Pellebro introduceras. Hon är butiksbiträde i en presentaffär men gör allt för att ta sig till sin dotter, en livfull framfart längs blockerade farleder, fylld av oväntade konflikter.

Det är okej att kalla “Fallvatten” för en katastrofroman, speciellt som spänningen lever och tempot är högt. Men i huvudsak använder Mikael Niemi den tillspetsade situationen för att måla upp häftiga scenerier som demonstrerar mänskliga tillkortakommanden.

Det är intelligent utfört och dessutom fyllt av varm komik. Texten är omsorgsfullt formad och en ren njutning att ta del av. Fantasin regerar oinskränkt och det går inte att värja sig mot författarens inspirerade yra.

Peter Grönborg