När Nobelfest blir exotisk upplevelse

Böcker Artikeln publicerades

Det är december i Stockholm, men termometern visar plusgrader och snön lyser med sin frånvaro. Mádoumá, en ung kvinna som kommit till Sverige från Kamerun för att vara med när hennes man Antoinin Mékénéné tar emot Nobelpriset i fysik, känner sig både besviken och förvirrad.

Hon har höljt kroppen i silke och ylle, dubbla lager av allt, på samma gång som hon har stålsatt sig inför omvärldens fördomar.

Till skillnad från sin man, ”geniet” med de dubbla doktorsgraderna, saknar Mádoumá både allmänbildning och världsvana. På Arlanda hälsar hon på Nobelstiftelsens representant och rör vid en vit människa för första gången. När pristagaren väl installerats i en svit på Grand hotell går han upp i sina förberedelser, och hans fru får ägna dagarna åt att dricka kaffe i de olika salongerna och studera Stockholm genom fönstret, som en fisk i ett akvarium.

Ugglemasken är i första hand en studie i kulturkrockens anatomi. Det gnisslar högljutt när ett gäng journalister vädrar sin misstänksamhet kring den kamerunske vetenskapsmannens meriter, eller när Mádoumás nyfunna vänner bland de andra pristagarfruarna droppar namn på författare och operahus och sevärdheter. Ibland gnisslar det även mellan Antoinin och hans hustru, och då handlar det inte bara om att hon inte förstår hans vetenskapliga teorier utan också om att han brister i insikt om hennes världsbild och livsvillkor.

Tack vare sitt val av perspektiv kan Brigitte Gacha (som själv tillhör en kunglig släkt i födelselandet Kamerun, har forskat i Frankrike och på senare år bosatt sig i Sverige) granska hela Nobelkarusellen med oskuldsfullt naiv blick. Hon kan kommentera dess exotism utan att bli nedlåtande och kritisera dess manliga dominans utan att bli cynisk. Hon har hittat en perfekt metafor för den västerländska kultur som inverkar både begränsande och befriande på Mádoumá, som å ena sidan stryker under hennes utanförskap och å andra sidan hjälper henne att lösgöra sig från den vidskepelse som hämmat henne hela livet.

Det är ett lovande koncept för en debutroman, men det bär inte riktigt ända fram. Här finns för många stickspår som saknar riktning, för många transportsträckor som saknar berättigande och för många långa utläggningar, till exempel om Nobelprisets traditioner och regelverk, som klistras in i dialogen utan finess. Kanske är det Gachas ursprungliga ambition, att skriva ett reportage om Nobelfestligheterna, som spökar.

Bokens största svaghet är dock något som författaren själv inte kan lastas för, nämligen den pinsamt dåliga svenska översättningen. Brigitte Gachas egen stil låter sig inte ens bedömas, begravd som den är under en haltande svenska med helfransk meningsbyggnad, en språkdräkt som får all dialog att skorra falskt och alla romantiska scener att urarta i pekoral. Det är synd och skam.

Maria Store