Levande ondska hos Christin Ljungqvist

Böcker Artikeln publicerades

Hanna växer upp med två bröder.

Föräldrarna är inte alltid närvarande; pappa arbetar för mycket för att på riktigt se vad som försiggår mellan syskonen och mamma är inne i ett sorgearbete efter sin döda mamma och vänder sig mest till Gud och kyrkan.

Det börjar med ganska diffusa tecken: pojkar är ju ändå pojkar och att de gör vilda och våldsamma saker emellanåt hör väl till, eller? Att hålla sams tre syskon emellan är ju heller inte helt enkelt och det är inte alltid lätt att veta var gränsen går mellan lek och allvar. Men Hanna vet. Ända sedan födseln har hon en extra förmåga att känna sanningen. Hon kan även se människor som är döda, som följer levande. Med sina händer kan hon dessutom läsa föremåls historia och hon vet ofta vad som ska hända innan det sker. Kring denna känsliga men starka tjej kretsar Fågelbarn, en roman som spränger gränsen mellan mardröm och verklighet.

Ljungqvist gläntar på dörren till en familj som verkar vara som de flesta andra familjer på ytan men som lever i kaos. Familjetragiken utspelar sig i det välmående Vallda, utanför Kungsbacka, och inom familjen finns en kyla, en ondska svår att föreställa sig. Jag vill egentligen värja mig från familjens fruktansvärda öde men slukar sida efter sida även om jag redan från början förstått att det blir inget lyckligt slut, åtminstone inte i traditionell bemärkelse. Med ett levande och mycket välformulerat språk målar Ljungqvist upp en skarp bild av vår samtid och det finns viss kritik här, om man vill upptäcka den.

Precis som debutromanen Kaninhjärta riktar sig Fågelbarn till ungdomar och unga vuxna men det finns definitivt ingen anledning att begränsa sig till en målgrupp; Ljungqvists roman fungerar för alla, ung som gammal. Porträttet av Hanna är kärleksfullt och varmt vilket gör att man känner för henne ända in i märgen.

Tanken på att låta yngre tonåringar läsa Fågelbarn ger mig dock rysningar; romanen är både skrämmande stark och starkt skrämmande.

Anne Pihlo