Kvinnlig vänskap i hård miljö

Överhuvudtaget är jag svag för skildringar av unga kvinnors vänskap, sannolikt för att identifikation ligger nära till hands.

Avallones debut är i alla avseenden en lysande roman, en av det slag man bär med sig länge, kanske för alltid. På en ledig och pregnant prosa, helt befriad från språkliga excesser, beskriver hon vänskapen mellan två 13-åriga flickor, balanserande på gränsen till att vara unga kvinnor med allt vad det innebär. Liksom stålet är en legering är dessa flickor ingenting utan varandra. Skådeplatsen är Toscana, men inte det romantiska Toscana vi är vana att möta i litteraturen och i turistbroschyrernas sminkade värld. Kuststaden Piombino är Francescas och Annas värld, den enda de känner till, och där är de strandens okrönta drottningar, betittade, avundade. I horisonten kan man se semesterön Elba, en oåtkomlig dröm för de trasiga, fattiga och uppgivna invånarna längs med Via Stalingrado.

Det är med andra ord Italiens skuggsida som Avallone målar upp, långt från den friserade och glättiga bild som framställs i underhållningsprogrammen på Berlusconiteve. Året är 2001, omvälvningarnas tid, när World Trade Center faller och det oförsonliga kriget mot terrorismen inleds. I Piombino går livet dock sin gilla gång. Befolkningen är lågutbildad, ointresserad av omvärlden. Drogerna flödar, sexismen haglar.

Livet kretsar kring stålverket Lucchini, stadens silhuett och hjärta, en avgrund som slukar den manliga delen av befolkningen i tidig ålder. Och mitt i denna misär – dessa underbara flickor!

I hemlandet har Stål väckt mycket uppmärksamhet, och inte alla är glada över hur nationen bakom kulissen beskrivs. Silvia Avallone är inte ensam i den nya generationen italienska författare att nyansera bilden av Berlusconiland; efter Roberto Savianos Gomorra har förlagen gett ut en strid ström av samhällskritisk skönlitteratur. Sociala orättvisor och svåra umbäranden brukar vara en grogrund för stor litteratur att slå rot i, och med tanke på vad som sker i Europa just nu har vi antagligen en hel del spännande att se fram emot litterärt, från Grekland, Portugal, Ungern och så vidare.

Nu gör jag som jag alltid gör när jag har läst något sällsynt bra, jag skickar ut den här boken på turné i vänskapskretsen.

Sabina Ögren