Jobbigt och roligt om tvångstankar

Böcker Artikeln publicerades

Jag bara tvingar mig lite utspelar sig under tre olika årtionden – 90-talet, 00-talet och 10-talet. Det första mötet med Minna, bokens huvudperson, sker på 90-talet, i en helt vanlig villa i Herrljunga, en helt vanlig familj.

Förutom att Minna duschar. Hon tvättar håret, sköljer ur, tar i balsam, sköljer ur, tvålar in sig. Om och om igen. Hon måste bli ren. Hon tvättar sig så mycket hon bara kan, smyger inför familj och vänner. Hon är 12,13 år och tankarna på att bli ren kontrollerar hennes liv.

På 00-talet är Minna är fri från tvångstankarna om tvättandet. Hon har börjat plugga till journalist. Men då kommer bantningshetsen. Och Minna kan inte sluta banta när hon gått ner några kilo.

Hennes vikt rasar, att umgås med familj eller pojkvän blir en plåga. För att strukturera upp livet gör hon listor, saker hon måste göra. Annars väntar ett självvalt straff.

Hon tvingas söka hjälp, vikten blir bättre men listorna hänger kvar in i nutiden. Minna vill gärna se sig som fri från alla tvångstankar, men när hon träffar Jakob Alm, mannen med den fantastiska rösten, inser hon att hon kanske fortfarande har en bit kvar.

Att den här boken är delvis självbiografisk är lätt att förstå. Jag tror inte att en person utan egen erfarenhet av detta hade kunnat skriva på samma sätt.

Maja-Stina Fransson låter oss komma nära Minna, så nära, vi läser hennes dagbok och följer med på alla stigar i hennes huvud. Stigar som ofta leder till helt fel ställen. Det är jobbig läsning, framförallt kapitlen som handlar om Minna som ung tonåring. Hur hon maniskt tvättar sig. Det behövs mer skildringar av tvångstankar!

Maja-Stina Fransson har sagt att hon ville skriva boken som hon hade behövt läsa då när hon mådde dåligt. Möjligt att hon har gjort det, men boken är läsvärd även för andra. Den är som sagt jobbig, men också ganska rolig. Vissa passager och dialoger skrattade jag rakt ut åt. Det händer inte ofta.

10-talets Minna är spännande att följa, hon mår ganska bra och som läsare vill man bara att hon ska bli lycklig!

Förutom att den är intressant är boken också välskriven, språket flyter på bra och inget stör.

Tidsmarkörer smygs in på ett naturligt sätt. Minna är här och nu.

Nina Brisman