Annons
Nyheter

I dag är vi alla hårdrockare

Samma helg som jag läser Blod eld död är jag ute och springer med iPoden inställd på slumpvis spelning.
Nyheter • Publicerad 12 oktober 2011

Just när jag är på väg mot en brant trappa som jag tänker att jag då rakt inte orkar springa uppför går åtta pistolskott av i örat på mig och 50 cents praktfulla Many men (wish death) får mig att inte bara råkuta uppför den branta trappan – jag tar två trappor till när jag ändå är i gång. Låten handlar om hur många män som drömmer om att se Curtis Jackson död, men att deras önskan är förgäves. (”Now it’s clear that I’m here for a real reason/ ’cause he got hit like I got hit but he aint fucking breathing”.)

Till en början får de många festliga detaljerna och textens frejdiga tempo mig nästan att missbedöma uppsåtet i Blod eld död. Det är länge sedan jag höll på att kissa i kalasbyxorna av att se ett Barnjournalen-klipp av en hårdrockare som gjorde djävulstecknet med ena handen och med den andra viftade med ett kvinnoben i plast, ett sådant som används i butiker för att visa antalet denier i nylonstrumpor. Längst upp på benet hade någon kletat rödfärg, som blod, som om det var ett avslitet kvinnoben med sträckt ankel. Jag var skräckslagen. Men sedan dess har metalscenen detroniserats , förlöjligats och frodats i förskingringen. 1995 spelade Iron Maiden på Kåren i Göteborg inför en publik på 800 personer.

Annons

I dag bär mina barns dagiskamrater Iron Maiden-tröjor. Metalscenen har gått åt många håll samtidigt, och vill man veta en enda liten sak om det så är Blod eld död den fullkomliga uppslagsboken.

Eller inte uppslagsbok alls förresten, men en fullödig och mycket värdig krönika. I löst sammanhållna kapitel avhandlas allt från tidningen Okej till kyrkbränderna i Norge, från Bathory (”det låter som om någon spolar upp vatten i badkaret”) till könsaspekten (i kapitlet med underrubriken ”Om att vara metalfan och helst inte kvinna”) och från misantropi till spandexbrallans återkomst.

Johannesson och Jefferson Klingberg lyckas väva ihop sin grundliga research (det hisnar i journalistmagen på mig när jag tänker på exakt hur grundlig den måste varit, även om det redan gnällts lite om detaljfel på nätet) med intervjuer, ögonvittnesskildringar, påhittade men inkännande ögonvittnesskildringar, familjeöden, konsertstämningar och vad man hoppas men misstänker inte är saftiga skrönor. Dessutom finns viss klassanalys, massor av inkonsekvens och spret och en stor dos respekt för alla inblandade – så stor att man kan garva åt dem emellanåt. Och bli lite rädd för dem. Också.

Musik som glädje, kraft, återupprättelse, utlopp, tröst, underhållning, gemenskap, utmaning och ett gapande hål att spegla sig i, uppfinna sig själv i. För även om jag får kväljningar av tanken på att skära av ett gristryne och lägga som ansiktsmask, och även om jag tycker att barnlikkistor fyllda med slaktavfall är en lite? magstark beståndsdel i konsertrekvisita, så är jag helt med på metalfansens hat mot posörer.

Musiken må vara en kommersiell konstform. Men den rör också något som inte handlar om att konsumera, röna framgångar att trycka in i en statusuppdatering på Facebook eller tröcka ihop livspusslet. Våra själar kanske. Jag misstänker att det inte är en slump att depressive black metal och jobbcoacher som uppmanar arbetslösa att ”sälja in sitt personliga varumärke” existerar i samma tid. Eller att vi längtar efter äkthet. Precis som inom rap är det viktigaste att vara true, och med tanke på att jag själv avfärdar andra medelålders medelklassmänniskors kärlek till rap som poserande samtidigt som jag tar mitt eget på sådant allvar att jag får blodsmak i munnen handlar Blod eld död om mig också. Om alla som älskar musik de varit tvungna att leta upp själva.

Kanske är det passionen som gör det så lätt att stå ut med tempusväxlingarna, de fantastiskt många vändningarna bland bandnamn, vilka som spelar var och allas skräckinjagande artistnamn. Det var länge sedan jag läste en bok med så här katastrofalt många korrfel. Och klaff-fel, som det borde heta även i litteratur? När någon som agerat tidigare i kapitlet plötsligt presenteras som en ny person några sidor senare. Till och med det står jag ut med.

I dag är vi alla hårdrockare, typ?

Rebecka Åhlund

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons