Böcker

Häxor som övertygar

Säkert har många redan hunnit läsa ungdomsromanen “Eld”. Beställningslistorna var välfyllda långt innan den började säljas.

Böcker
Foto:

Förklaringen till det är förstås att det rör sig om en uppföljare till “Cirkeln”, som blivit en fantastisk framgång både nationellt och internationellt.

Böckerna ingår i den så kallade Engelsfors-trilogin, vars avslutande del - preliminärt döpt till “Nyckeln” - beräknas komma ut nästa år.

Ett antal tonårshäxor upptäcker gradvis att de har övernaturliga förmågor, samtidigt som de brottas med invecklade sociala förhållanden, särskilt när det gäller kärlekslivet.

Böckerna får sin energi i spänningsfältet mellan hisnande ockulta vyer och den realistiska skildringen av vardagen i nutidens Bergslagen. Inte nog med att flickorna måste ta sig igenom de smärttillstånd det innebär att bli vuxna - det kan finnas krafter i kosmos som räknar med deras hjälp för att hindra universella katastrofer.

Eftersom “Eld” fortsätter där “Cirkeln” började finns det egentligen inte mycket nytt att säga om den. Åtminstone inte vad gäller formen.

Boken har gestaltats i enlighet med den standard som låg till grund för den första. Titlarna ska ju ingå i en helhet som framtida läsare förväntas kunna ta del av i ett svep. Alltså skulle nya överraskande grepp riskera att leda till stilbrott. Istället blir trygg igenkänning projektets främsta kvalitet därvidlag.

Att nå en sådan jämnhet i skrivandet kan vara svårt. Särskilt om texten är såpass komplex och har ett sådant omfattande persongalleri som fallet är. Därför bör det räknas som en stor fördel att vara flera om det hela - två passionerade men vaksamma författare som intar en närmast polisiär hållning till vad kollegan producerar.

Så behöver det kanske inte beskrivas. Rent hantverksmässigt ger i alla fall “Eld” ett mycket gediget och vederhäftigt intryck. Prosan sitter som gjuten på de drygt 630 sidorna, samtidigt som den är lättuggad och fullständigt motståndslös. Den är förhållandevis dialogtät, vilket är ett vanligt populärkulturellt grepp.

Kan det vara så att Mats Strandberg (f 1976), med sin uppväxt i Fagersta, främst står för det stoff som stärker den övertygande miljöskildringen av småstaden, medan Sara Bergmark Elfgren (f 1980), med sitt tränade öga för dramaturgi som manusförfattare, främst haft betydelse för den utsökt filmiska karaktär som präglar berättelsen? Det får vara hur det vill med den saken. Att samarbetet fungerar vittnar dock både publik- och kritikerintresset om.

Kompositionen för tankarna till en mixer, på så sätt att ett stort antal motiv och teman, liksom många levnadsöden och skeden, malts ned till fragment - för att sedan fogas ihop på ett mycket rytmiskt sätt. Texten fascinerar inte genom att lyfta fram någon intressant livsfilosofisk hållning eller så, utan lever högt på sin flyktighet, att den växlar fokus i högt tempo.

En svaghet hos “Eld”, jämfört med “Cirkeln”, är att de ockulta möjligheterna inte utnyttjas med lika stor finess. Det esoteriska finns förstås hela tiden med i flickornas tankar. Då de av vissa skäl hindras i sin magiska utövning, hämmas dock dramatiken och spänningen. Störst litterär behållning ger i och för sig den realistiska samtidsskildringen, men eftersom författarna valt att ge den en metafysisk ram borde de tagit vara på fantastiken bättre.

Det ligger dock i sakens natur att den andra delen i en trilogi ofta blir den mest avmätta och nedtonade. Hur helheten ska värderas avgörs av den sista delens kvaliteter. “Eld” övertygar som stabil mellanbok och inger hopp om en verkligt maffig final.

Peter Grönborg