Gripande bladvändare

Böcker Artikeln publicerades

Linda Boström Knausgård har gett sin romandebut Helioskatastrofen en stark upptakt: "Jag föds av en far. Jag klyver hans huvud."

Denna födelsescen, tagen från myten om Athena, får påbörja berättelsen om en 12-årig flicka som hittas naken i snön utanför enstöringen Conrads stuga.

Sin guldrustning och lans har hon gömt i kökssoffan innan hon gått ut i kylan, och hon har inga minnen förutom av sin födelse ur Conrads huvud och av faderskärleken han visat henne.

Flickan, som inte kan säga vilket hennes namn är, ges namnet Anna och blir omhändertagen av en välmenande familj. Hon gör sitt bästa men lyckas inte passa in, hon tros kunna tala i tungor och blir ofrivilligt den loka pingstkyrkans stora stolthet. Conrad får diagnosen schizofreni, förs iväg och medicineras tills han inte längre tror att han fött en dotter ur sitt värkande huvud.

Romanens tematik är tätt sammankopplad med den som återfinns i Boström Knausgårds novellsamling Grand Mal från 2011. Där är det mödrarna som ges röst, och kärleken de känner inför sina barn framställs som en urkraft som inte bara är av godo. I förgrunden finns hela tiden en skräck och ångest över att inte kärleken ska räcka till och över att allt en dag kan ryckas bort.

I Helioskatastrofen är det istället barnet som kommer till tals och berättelsen om Anna berättas med hennes ord. Där finns samma starka band mellan förälder och barn som i novellerna, men skildrat ur barnets värnlösa perspektiv blir sorgen över bandet som slits av ännu svårare för läsaren att värja sig emot.

Det är inte en enkel berättare att använda sig av, en tolvåring utan minnen som tror att hon är Athena. Och här håller det inte riktigt hela vägen. Anna kan ibland uttrycka sig barnsligt, men oftast hittar hon avancerade formuleringar som effektfullt sätter fingret på vad hon vill säga. Det är inte helt enkelt att avgöra om det är en lillgammal tolvåring som berättar samtidigt som skeendena inträffar, eller om det är en vuxen Anna som berättar om sin barndoms trauma ur sina minnen.

Ändå är det gripande, och det finns ett driv i berättelsen som framkallas av flickans mystiska persona. Den lösa men skickligt invävda kopplingen till grekisk mytologi ger romanen en effektivt ödesmättad ton.

Faktum är att trots den tunga tematiken och de olika lager av tolkningsbarhet som Boström Knausgård tillfört berättelsen, är Helioskatastrofen något av en bladvändare, i ordets mest positiva bemärkelse.

Caroline Croona