Färger, drakar och vilda hästar

Här har han tolkat musiken och instrumentens innersta väsen. Det har blivit en spännande och lite oväntad mix av bild, text och musik och bara man kan släppa önskan om att förstå allt kan man uppleva en bok som nog måste läsas och lyssnas på flera gånger. Boken tycks ställa frågan om vad musik egentligen är, vad den vill oss och det är ju inte precis någon enkel fråga med enkla svar. Hellsings verser tycks istället vilja fånga en livsinställning där själva orden dansar:

”Sommar, sommar! Titta solen!

Under hakan sätt fiolen.

Stäm den noga –stråken ansa

sen ska stenarna få dansa.”

Ane Gustavsson har bildsatt verserna och Göteborgs symfoniker framför klassiska stycken på en medföljande CD. Vi får ett urval av vitt skilda kompositörer som Mozart, Beethoven, Debussy och Alfvén. Som helhet är boken lite ojämn med djärva verser, den klassiska musiken och de ganska barnsliga illustrationerna. Men så kanske man ska uppleva verket, man kan ta till sig just det som man är mogen för just då; gulliga musikpingviner eller klassik musik och dansande vers. Allt eller inget och det är väl bara Hellsing som kan få gröna gurkor och gråa stenar att dansa ikapp!

Vad händer egentligen med alla färger om natten? Den frågan undersöker Emma Virke i sin bilderbok Memo och Mysen söker efter färger. Säg det barn som inte någon gång har vaknat till en gråsvart natt och undrat vart alla färgerna tagit vägen. Är dom borta eller har de bara gömt sig? Virke undersöker färgernas magi och trollar fram nyanser allteftersom dagen gryr. Hon ställer samman sina bilder med många nyanser och varierar collagetekniken med form och färg. Texten bygger på rimmandets struktur och som sig bör passar boken bra att läsa högt. Att leka med färger som gömmer sig i mörker och skymning är kanske inte någon originell bilderboksidé men det har blivit en spännande hyllning till tillvarons nyanser.

En riktigt rolig och fartfylld räknesaga har Grethe Rottböll skrivit. Det handlar om tio vilda hästar som råkar ut för än det ena än det andra. Lisen Adbåges tio små hästar är charmigt knubbiga och skuttar i regnbågens alla färger över boksidorna. Det är busiga hästar som inte precis har lärt sig se sig för i tillvaron. Ett tag tror man sig läsa en tio små negerpojkarberättelse där katastrofen drabbar dem alla och bara en häst verkar finnas kvar;

”Den enda vilda hästen

var inte lycklig alls

Som en stor och taggig fotboll

satt gråten i hans hals”.

Undergångsstämningen är där lagom länge och farligt men sedan vänder berättelsen och allt går oväntat bra. Vilken tur!

Se där man kan räkna med rim, färg och musik i höstens nya bilderböcker!

Eva Wahlström