Ett skepp kommer lastat med frågor
Hettan är verkligen pressande på ön dit Lotta Lundberg tar med läsaren. Grisarna glufsar nedfallen mango på den vita stranden under en ständigt blå himmel. Palmerna vajar, gardeniorna doftar så starkt att man kan få huvudvärk. Natten är mjuk och svart som sammet.
Det är ett paradis med komplikationer, som läsaren snart ska få märka.
En dag för 25 år sedan kom den svenska läkarstudenten Olivia till ön som ryggsäcksluffare och blev kvar. Där lever som hon den enda vita bland polynesierna, tills tre brittiska myndighetspersoner stiger i land. De ska utreda påstådda sexuella övergrepp mot en ung turistflicka som besökt ön med ett av kryssningsfartygen som stannar till ibland.
Jag tycker mycket om hur distinkt Lotta Lundberg naglar fast livet på Söderhavsön, hur det kan vara både fritt och instängt samtidigt.
Språket är enkelt, svalt. Lundberg håller distansen till sina romanfigurer, de är halvanonyma som ansikten på ett skolfoto även om hon låter läsaren komma någorlunda nära intill läkaren Olivia. När Lotta Lundbergs Olivia är som bäst tänker jag på en Joan Didion-romanfigur i tropikerna, kärv och vresig och kämpande med det koloniala arvet som vit kvinna i främmande miljö.
Turistflickan blev nog aldrig våldtagen. Men de tre britterna har också en hypotes om att andra flickor på ön blivit våldtagna, att det till och med är regel med sexuella övergrepp. De börjar utreda saken, eftersom ön faktiskt är en brittisk koloni och lyder under samväldets lagar. Öborna protesterar – utom några av flickorna som har saker att berätta.
Lotta Lundbergs berättelse bottnar i verkligheten. På ön Pitcairn i Söderhavet blev sju män dömda för sexbrott mot minderåriga för några år sedan. Men sex från tolvårsåldern försvarades av en del av öborna, både män och kvinnor, som en polynesisk tradition.
(Fast tidig sexdebut/övergrepp är knappast en enbart polynesisk tradition – tänk på alla fattiga vita tonårstjejer i amerikanska småstäder som blir mammor på high school.)
Pitcairn-rättegången sågs av vissa som ännu ett övergrepp från avlägsna myndigheter, som aldrig brytt sig om Pitcairn-borna tidigare. Vi och dom. Men gick gränsen mellan män och kvinnor eller mellan vita och öbor?
Lundbergs roman spretar en del med alla frågor som smattrar ur sidorna. Men för berättelsen är det en fördel att hon inte förenklar för mycket.
En roman om enbart offer och förövare hade varit mycket mindre intressant att läsa.
Lena Kvist
