En misslyckad uppföljare till Saltön

Det råder ingen tvekan om att Öster om Heden är tänkt att följa i Saltöns spår, texten är väl förberedd för att bli tv-manus med övertydlig presentation av rollfigurerna och en plötslig vändning på slutet. Många karaktärer från Saltön återkommer här i ny gestalt.

Här finns den unga lyxhustrun med snobbig man, de jovialiska äldre herrarna, singelmor med singelson och ett gift par på väg mot vägs ände. De fyra paren samlas i det tjusiga kvarter i centrala Göteborg som kallas Öster om Heden, med utsikt över fotbollsplanerna och Hotell Liseberg. Livet går sin gilla gång tills en gemensam vinst i Postkodlotteriet dimper ner och lyxhustrun Samantha får med sig hela persongalleriet på en safarisemester till Kenya. Väl där accelererar alla händelseförlopp med romanser, fylla, identitetskriser och lite äventyr som följd.

Hemligheten bakom Saltöns succé var den hederliga svenska såpablandningen av folkhemsromantik, älskvärda karaktärer och varm humor.

Trots Afrikaresan finns det gott om det förstnämnda i Öster om Heden, förutsatt att man älskar och känner sitt Göteborg. Viveca Lärn går på vandring efter vandring genom staden och blandar nutid med gamla minnen och landmärken. Som gammal göteborgare e de la änna gött å hänga mé, men frågan är om det inte blir väl mycket oväsentlig guidning för resten av befolkningen.

När det kommer till karaktärerna och humorn finns ett gemensamt problem. Nästan ingen i Öster om Heden går att ta på allvar, vilket i sin tur gör dem både svårare att tycka om och att skratta åt. Personerna vi lär känna är endimensionella och överdrivna som i en gammal italiensk opera buffa.

Undantaget är högstadieläraren och äkta mannen Axel, som håller sin undertryckta homosexualitet i schack genom att kolla på sport och träna som en riktig karl. Han är den enda person i samlingen som man vill veta mer om, mest för att Lärn låter honom ha en allvarlig sida och inte slänger upp alla hans kort på bordet direkt.

I övrigt hamnar figurerna någonstans mellan gammal svensk tevesåpa och en fars i Falkenberg. Bimbon är nästan outsägligt korkad och ibland ledsen som ett litet barn, den dryge författaren är en fullblodspsykopat. Dessutom pågår ett konstant intag av och snack om alkohol, till slut är det svårt att säga om det är för att framkalla buskisgarv eller för att understryka tragik.

Lärns platta personporträtterande är en gåta. Ingen kan väl ha missat att den moderna tv-seriens framgång är helt beroende av manusförfattarnas förmåga att skapa mångbottnade och trovärdiga karaktärer? Mad Men nämns faktiskt i början av Öster om Heden, men Viveca Lärns berättande får mig att undra om hon har sett ett enda avsnitt.

Det minst sympatiska med Göteborg är att staden gått på sin egen myt om hur gött allt är. Viveca Lärn tycks ha trillat i samma fälla när det gäller sitt författarskap. Allt ska vara så varmt och trevligt att det bara blir ljummet och förutsägbart.

På sina ställen tittar ändå en skarp författare fram. Att beskriva skönhetsopererade damer som ”förvånade marsvin från Polen” är strålande, och när tragedin slår till med full kraft på den allra sista sidan väcks man abrupt ur lässlummern och vill veta mer.

Viveca Lärn har tveklöst både berättarförmåga och humor i behåll. Med Öster om Heden verkar hon dock mest ha fokuserat på att skapa ännu ett fungerande tevekoncept.

Bli inte förvånad om serien dyker upp i TV4 nästa höst, sponsrad av Postkodlotteriet och samregisserad av Stefan och Krister och Carin Mannheimer.