Det osnygga åldrandet

Böcker Artikeln publicerades

Nina Lekander flyttar sig lekande lätt mellan abstrakt och konkret, privat och allmängiltigt i Hästar, män och andra djur.

Det handlar om relationer, hur vi människor beter oss. Mot varandra. Och mot djur. Det handlar om hästtjejer som blir starka av att hänga i stallet, det handlar om att klara sig utan en man, det handlar om att inte äta kött. Det handlar mycket om Nina Lekanders valack kallad Alegre och en ex-man kallad Claes.

Men trots att det är mycket hästar, män och djur i Nina Lekanders bok, så handlar det lika mycket om åldrande. Ett kvinnligt åldrande. Det där osnygga åldrandet som aldrig män behöver drabbas av – att helt plötsligt vara oattraktiv, osexig. Inte knullbar.

Jag är inte där riktigt än, är 15 år yngre, kan fortfarande stå ut med att se mig själv i spegeln; jag läser den här boken på avstånd. Det är lite som att sitta under köksbordet när man var liten för att höra de vuxna prata - ett tjuvlyssnade helt enkelt.

Jag är förundrad och trygg på samma gång och jag får nästan samma läsupplevelse när jag läser Hästar, män och andra djur som när jag första gången läste Simone och jag av Åsa Moberg. Vill stryka under. Vill ringa kvinnliga vänner och säga: ”Jag läste just en grej”. Jag vill för all del också ringa en del veganer och säga: ”Du har rätt, vi måste sluta äta djur”.

Det är genuint trevligt att vistas i Nina Lekanders sällskap. Hon är påläst, arg, slänger sig med citat när hennes egna ord inte når fram, indignerad och samtidigt så tillbakalutat cool av alla sina erfarenheter. Jag känner mig inbjuden till ett slags systerlig gemenskap, eller pågående samtal, där kvinnors erfarenheter diskuteras i närvaron av andra kvinnors tankar, som Liv Strömquists eller just Åsa Mobergs. Ja, jag älskar sådana här böcker. Att få vistas i en klok, beläst och reflekterande människas sällskap en liten stund. Att få utbrista: ”Så är det!” Eller: ”Nä, det där har hon nog fått om bakfoten.” Eller: ”Det visste jag inte!” Att få stryka under meningar som: ”March your darlings!” (Ja, varför ska man döda några darlings när man har så mycket att berätta?)

Finns det något jag ogillar med den här boken? Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag kan för all del inte protestera mot innehållet heller, jag kan för lite om hästar, män och andra djur för att kunna säga emot. Jag står till och med ut med pladdrigheten, som för mig snarare känns inbjudande än uteslutande. För stilen är säker, utan tvekan, trots pladdrandet. Jag gillar de tvära kasten mellan kapitlens innehåll - än en hästberättelse, än en personlig mansuppgörelse, än en feministisk djurteori.

Överraska mig mer! vill jag nästan säga. Det är en oförutsägbarhet som lockar att läsa vidare. Vart är hon på väg nu då? Och till slut hänger allt ihop ändå: så pustar de tu ut i den ombyggda hagen i slutscenen, de ofrivilligt kastrerade: valacken och den åldrande kvinnan. Lyckliga ever after.

Annika Koldenius