Besatt av första kärleken

Böcker Artikeln publicerades

Det finns få tillfällen att förlora sig helt som är lika intensiva som den första kärleken, och det finns få situationer i livet som gör lika ont som att inse att man är ensam kvar.

Romanens jag minns tillbaka, minns relationen som han helst skulle återuppta, men som han inte kan; han har glömt sin älskades namn.

Viktor Anderssons debut har undertiteln ”en relationsroman”, och det är onekligen relationen mellan romanens Viktor och titelns Hon – från den nykära inledningen till det annalkande slutet – som är det centrala temat.

Och den verkar ju ligga i tiden. Berättelser om kärlekens manipulativa tendenser och påverkan på det mänskliga sinnet publiceras både här och där. Samtidigt som erotiska romaner fått ett uppsving i femtio nyanser av grått, verkar kärleken återvända också som ett mer litterärt motiv, skildrad av författare som förläst sig på Hjalmar Söderberg.

Andersson skildrar en besatt kärlek med ett speciellt språk som är lite för korrekt och putslustigt – många kommatecken som följer äldre regler (på tal om Söderberg) och stundtals gymnasieintellektuellt utplacerade litterära referenser.

Men det är varken kärleksskildringen eller språket som intresserar mig. Genomgående dyker små trådar upp som kan knytas ihop till frågan om namn och identitet.

”Jag har själv aldrig varit den ende ’Viktor’, varken i grundskolan, på gymnasiet eller ens på högskolan. Under lång tid var jag inte ens den ende ’Viktor Andersson’ i min klass.”

Mitt i glömskan av hennes namn, Hon som inte heter som någon annan i Sverige (det minns han), reflekterar Viktor över sitt eget namn, som inte är lika unikt. Kan han bli journalist med ett så vanligt namn? Kan han ta hennes namn istället?

Kanske avslöjar huvudpersonens besatthet av sitt eget namn och glömskan av hennes, något om problematiken i relationen, om respekt, förlust och självförtroende?

Vad vet jag, det finns ju ingen annan i Sverige som heter som jag.

Lisa Jagemark