Bengtzon redo för pensionen
Bengtzon bär på en längtan efter något nytt. ”Jag har skrivit alla artiklar så många gånger att jag knappt behöver intervjua folk längre för att få ihop dem”, säger hon. Det är en träffande bild av en oinspirerad journalist, och kanske av en lika oinspirerad författare.
I Lyckliga gatan går Marklund på rutin och nöjer sig med att vara okej. Eller ”okey” som hon själv envisas med att skriva ordet, vilket genererar ett lätt ryck av irritation på ungefär varannan sida.
Intrigen bygger på Ibsens Ett dockhem, men här är den förtryckta hemmafrun Nora placerad ute i Saltsjöbadens snofsiga Solsidan-kvarter.
Hennes make hittas svårt torterad, Nora själv är försvunnen. För att göra deckare av berättelsen om Noras frigörelse har Marklund knutit ihop den med internationell kriminalitet, två lönnmördande psykopatbröder och ett liknande 20 år gammalt fall.
Marklund försöker knyta ihop trådarna, men för många av dem lämnas lösa eller bara hängande i luften. Här finns inte heller några riktiga cliffhangers eller tvära kast. Efter dryga trehundra sidor har ingen kommit närmare sanningen och spänningen är obefintlig.
Istället lägger Marklund sin energi på att kritisera mediernas bristande källkritik och förlöjliga näthatare. Det är väl sympatiskt, men kängorna mot forumtroll och guppande täcken i Big Brother sparkar bara in vidöppna dörrar.
Det hade varit bättre att låta Nina Hoffman sparka in några stängda diton i sin jakt efter sanningen. Den unga polisen med trasig bakgrund var med redan i boken Livstid och är det mest minnesvärda med Lyckliga gatan. Där har Marklund en pigg protagonist som är redo att ta över efter den pensionsfärdiga Annika Bengtzon.
Joel Sjöö