Jag som skulle komma hem som en ny människa efter min meningsfullaste tid i livet. Inte låta vädret eller människor i min omgivning störa mig.
Epic fail.
Mörker. Mulet. Dessa förbannelser på landet Sverige.
Första dagen på lärarprogrammets sista termin och folk frågor var man köper kurslitteratur två gånger på en halvtimma, i storgrupp. Det är inte OK när man läst 90% av sin universitetsutbildning.
Andas. Rör vid mitt tibetanska halsband. Frid. Inte störa sig. Gonatt!
Tiden är kommen för mig att avsluta bloggandet på BT.se. Tanken var att jag enbart skulle blogga under tiden som volontär på den tibetanska skolan i Nepal och så får det bli. Jag har samlat några av mina personliga favoritinlägg här nedan. Ett försök till beskrivningar på något av det grymmaste och starkaste jag upplevt i mitt liv.
Nästa helg skall jag få träffa och leda en utfrågning av Dalai Lama i Lund. Det är stort. Det blir en minst sagt grym avslutning på detta äventyr tillsammans med eleverna och personalen på Srongtsen Bhrikuti Boarding Highschool. Mitt IM-engagemang är dock fortfarande i sin linda.
I bästa fall har mina inlägg varit underhållande och intressanta för er, i sämsta fall som oerhört bra terapi för mig under min tid i Sydasien.
Det var något med Ilolas benföring som jag fastnade för. Hur dem rörde sig. Hur han oftast förde bollen framåt med sin yttersida. Men, över allt annat, hur sonen från Rovaniemi levererade lika ljuva glidtacklingar som Sibelius levererade klassiska mästerverk.
Det var också något i det finska sättet hos Jari som gjorde honom till en publikfavorit, kanske inte i de breda leden men bland de något mer initierade elfsborgarna. Ilola bet ihop och gav alltid allt vad han hade trots de otaliga motgångar med skadorna som aldrig slutade att förfölja honom. Han gjorde sitt i det tysta och var aldrig, till sin egen stora förtjusning, rubrikernas man.
Jag minns så väl när Ilola just blivit pappa och ett gäng gulsvarta landsmän till Jari vecklade ut en banderoll på ståplats med en grattishälsning på modersmålet och började sjunga "Ilola-la-la-la-la-la-la" med melodi av Robert Brobergs låt om Ingela. Jari tittar snabbt upp, läser texten och gör ett kort tummen upp med ett efterföljande leende. Sen tillbaka i uppvärmningen. Kort, konsist, kärnfullt. Ilola i ett nötskal.
"Oh-la-la Ilola, han ligger mer än står" sjöng Jonas Wallin och jag i vår hyllningslåt till Jari. Trots att liknelsen gjorde gällande hans ständigt vräkande strutsben i jakt på bollen är det en ödets ironi att hans liggande på operationsbordet också ryms i metaforen.
Tack, Jari för dessa år. Elegansen i ditt spel, inställning och dina otaliga glidtacklingar kommer vi aldrig glömma.
Kiitos, Jari. Sjukt mycket kiitos!
Idag är det National Uprising Day för tibetaner världen över. Jag har precis läst två dagsfärska texter om Tibet och tibetanernas situation, i diasporan och i Tibet.
IM:s Erik Törner skriver bland annat om sin resa i Tibet under januari i år. Läs hans debattinlägg på www.manniskohjalp.se
Läs också Dalai Lamas 10 mars-tal i svensk översättning via www.tibet.se
Den göteborgske konstnärssjälen på Eklandagatan kommenterar så väl sin egen samtid och visar samtidigt prov på en stor konstnärligt skildringstalang. Not.
Just nu kan man ansöka om att åka iväg med Individuell Människohjälp på utlandspraktik under kommande hösttermin.
Jag kan inget annat än att totalrekommendera dig att söka. Du kommer få utbildning med resten av praktikanterna av grym personal på hemmaplan och sedan uppleva livets honung någonstans ute i världen. Bland annat finns det två platser på Srongtsenskolan i Kathmandu där jag var i höstas/vintras.
Kolla in www.manniskohjalp.se och klicka dig fram till "Utlandspraktik med IM"!
Jag är nu inne på min tredje vecka som lärarkandidat (lyss till de högtidliga titel jag bär) på Teknis i Borås. Det går bra. Ibland tappar jag bort vart jag är på väg i undervisningen. Men, under den största delen av tiden går det bra.
Varje morgon tar jag 07.00-bussen från Korsvägen och de nya 100-bussarna äger R40:an där man sitter på andra våning och plöjer österut mot Borås. Samma väg tillbaka och oftast är jag hemma vid 17.30-tiden. Över hur många timmar jag är ”på jobbet” är jag löjligt nöjd även om det mer säger vilken bortskämd skitunge jag är.
Nog för att jag studerat, periodvis rätt så hårt, i närmre fem år, men det ljuva (läs: flexibla) studentlivet är så oerhört mycket mindre bundet i tid och rum än vad förvärvsarbetet är. Därav den känsla av redighet som infinner sig varje gång man kommer hem på kvällen efter både en arbetsdag och försäsongsträningen med division 6-laget jag spelar i och känner hur mycket jag ”bidragit” med.
Ja, ni hör. Jag är en bortskämd skitunge.
Omotiverat mycket tid med flera av mina vänner går åt till att komma på autentiska citat under avdelningen ”medelålders infödd man i Sjuhäradsbygden är sig själv och tycker till”. Periodvis misstänker jag att den flykt jag under senaste åtta åren tagit till i form av resor och utlandsvistelse egentligen bara är en längtan. En längtan efter det goda livet. Det goda medelålders man-livet.
Hinkens farsa och tugget bland valda delar i Teknis personalmatsal i all ära men det förlovade landet när vi snackar urboråsaren är jag tveklös. Kyppebastun. Att få lyssna till Borås créme de la créme sittandes i naturlig skrud och tycka till om fenomen som Stefan Andreassons sätt att hantera media, hur "för jâvla bra" verandan blev nere i Varberg eller vilken ö i den grekiska arkipelagen som är mest "suverän" - det är honung i mina öron varje gång jag besöker trähuset vid Kyppesjön.
På toppen av detta berg av citat finner vi en gammal man som påkallade uppmärksamheten hos oss yngre. Bastun stannar upp och lyssnar på gubben där han retoriskt frågar om det är någon annan än han själv som "stridit mot tyskarna", varefter han får ur sig något i stil med:
"Nettnafôrtitvå sto' ja' i gummistôvla' med farsans haggelbôssa och skôt mot tyskara'"
När han förtydligade hade en ung man (han) spontant hämtat sin fars hagelgevär och skjutit skarpt mot tyska flygvapnet där de hade flugit över Mariestad under tidigt 1940-tal.
Detta slog mig idag när jag gjorde en fyrahörnsövning om bistånd och konflikter med en klass på Teknis varpå en av eleverna svepande på fråga svarar "ja, men de ä de däringa pajka nere i Aufrika".
Boråsiskan. Villkorslös kärlek. Stopp.
I onsdags var jag nere i Lund på IM:s huvudkontor för att träffa diverse folk inför utfrågningen av Dalai Lama som jag fått äran att leda den 17 april. Framför allt träffade jag Mr. Thubten Samdup som är Dalai Lamas representant för nio länder i norra Europa. Han hade flygit in till Lund från London för att reka kring Hans Helighets besök i Sverige.
Han presenterar sig själv som Tibets ambassadör i London och berättar hur han lämnat sitt ingenjörsjobb i Kanada för att arbeta med det mest ärofyllda man kan göra som tibetan och buddhist; representera den tibetanska buddhismens andlige ledare.
Jag frågar Samdup hur han ser på stödet för tibetaner ifrån Sverige.
"I think we have alot of support from the people of Sweden. But as always there is a difference in between opinions and concrete actions which leads to something"
Vidare träffar jag en säkerhetskonsult som arbetat som livvalt för svenska hovet, inom SÄPO och polisen. Konsulten ansvarar för Hans Helighets säkerhet under vistelsen i Sverige. I slutet av besöket träffar jag IM:s generalsekreterare Bo Paulsson.
Jag är fortfarande nervös inför utfrågningen med Dalai Lama. Jag kommer klara av det. Men jag är nervös.
Jag har överlevt min första vecka på Teknis där jag genomför min slutpraktik för lärarprogrammet. So far so good. Förra veckans bästa kommentar (nu är kidsen på lov) myntades på en religionslektion under en genomgång över olika kristna kyrkor och efter en diskussion om svensk kristenhet och hur svensken "tror på någonting, men oklart vad" svarar en av eleverna: "Tro fan jag hade bett till Gud om jag låg och var dödssjuk". Eleven ringade in det bra där.
I nästa vecka kör vi igång med inernationella relationer och integration. Yes!
Klockan var halv tre inatt och jag var egentligen på väg hem från Adelns födelsedagsfest. Jag ringer då Bönås och han är vid Vasaplatsen varför jag joinar honom och hans sällskap vidare ut i göteborgsnatten. Ett sällskap som mycket snart delas upp. Parvis.
Väl inne på klubben försiggår den klassiska parningsleken och en majoritet ser ut att få skörda frukten av det idoga arbetet. Själv sitter jag i soffan bredvid Bönås klasskamrater och mellan dessa två återfinns två tungor som i något mer kreativ mening illustrerar klasskamratsskapet. Den manliga delen av hånglet tar en kort paus. Båda tittar ut i intet. Blickarna möts igen efter andhämtningen. "Nej, men så att jorå, annars då?" får killen fram. Krystat skratt. Hångel.
Efter att ha tjuvlyssnat klart på paret ser jag mig själv, utifrån, sittandes bredvid dem. Jag ser bara hur ett klart lysnade fett L står skrivet osynligt i pannan på mig. Jag uppfyller inte ett enda av de krogkodex som någonstans innefattar fylla, alfahanneambitioner och den sorts HÄR och NU-fokus som krävs för att vara optimal på en nattklubb likt denna. Istället sitter jag i sällskap av en urdrucken bärs och skrattar högt åt mig själv över hur jävla klart detta L lyser där jag sitter som en liten, liten pojke bredvid det kyssande paret.
Precis överlevt Vingresors artistelit på 3:ans spårvagn mellan Marklandsgatan och Vasaplatsen. En av killarna härmar Ernst-Hugo via Robert Gustafsson, två tjejer skriker ikapp i Charlotte Pirellis Hero och hela sällskapet klarar nätt och jämt att hålla trestämmig Helan går.
Underhållningsvärdet då?
Förvånande fyra på den femgradiga skalan.
Jag jobbar inom showbiz trots att jag egentligen bara sjunger i ett Chalmersspex-identifieringen hos den kvinnliga delen av entouraget? Stark femma.
Jag kan inte bärga mig tills nästa ansökningsperiod under rubriken "Älskar du också att stå på scen?" kommer upp på Vings hemsida-cravings hos resterande resenärer på vagnen? Noll! Helt jävla noll.
Programledaren Daniel Elvelyck verkar gå på speed i programmets presentationen. Han replikerar WOW! på varannan mening och har i sitt försök till välartikulerad och entusiasmerande engelska uppenbara svårigheter i uttalet av th-ord. Hans osunda respekt för den återkommande gästen, Johannes Amritzer, känns direkt hämtat från ett av Scenskolans inträdesprov där hög- och lågstatus mellan två karaktärer skall gestaltas.
Amritzer beskriver målande om de mirakler jorden över som han bevittnat bland "de onådda folken". Hur han sett hur elefantfötter på människor krymp till normal storlek, hur blinda börjar se och hur, hör och häpna, cancertumörer bildligen trillar av människor under de festivaler som hans organisation genomför i länder där evangeliumet inte tidigare nått människorna.
Den neokoloniala sörjan som rinner ur Amritzers mun verkar inte ha någon ände där han sitter och beskriver hur han ser på sin funktion som världsevangelist. Amritzer menar att han räddar människor från djävuelns rike. Denna människosyn känns varken speciellt Kristuslik eller framgångsrik. Men, med med tanke på de kvantiteter, det enda som verkar spela roll för Amritzers frälsande verksamhet, kanske jag får tänka om. Avslutningsvis når Amritzer klimax i sina metaforer då han på frågan om han skall ut på fältet igen svarar det brutalt ofattbara.
"Det här är värre än AIDS. Jag har fått viruset. Jag är infekterad av det. Jag har det i mitt blodsystem. Jag är fast!"
Vad jag förstår så drar Amritzer oerhörda mängder människor. Såväl i Sverige som utomlands. Jag frågar mig, då de kalla rysningarna efter AIDS-liknelsen har lagt sig, vem som känner sig träffad av retoriken han för?
Ps. Titta gärna själv och skapa din egen uppfattning. Här hittar du filmen.
Då januari för mig mest handlat om att, som det heter, landa är nu både jag och den forna Nepal-bloggen redo för att kötta igång med 2011. Vad som slagit mig under dessa acklimatiseringsveckorna är hur lite av de hungriga ögonen man bär med sig utomlands man faktiskt behåller på hemmaplan. På ont och gott. Det grymmaste hade trots allt varit att fascineras över det enkla i vardagen på samma sätt som jag gjorde i Kathmandu. En dag som denna när den västsvenska huvudstaden manifesterar sin absolut sämsta sida är det svårt att få med sig samma sköna syn på tillvaron.
Men, vi blickar nu framåt och glömmer att Göteborgs skyline snarare är en industrihamn eller att Brunnsparken faktiskt inte är något annat än en riktigt rôten vänthållplats och inte den oas för kontemplation i väntan på spårvagnen som göteborgaren vill få det till att bli. Vi glömmer detta, tittar framåt och ser den nalkande våren framför oss.
Slutligen slås jag av hur mitt musikintresse legat i brutal dvala. Inte bara under tiden i Nepal, utan sedan den svunna tid då Mårten introducerade mig för Roots och Birgenius för Béla Fleck. Sedan tiden med högstadiekidsen på Srongtsenskolan går min iPod varm (en semi-ofrivillig effekt av skolans julfest) med den sorts autotune/wannabe-gangsterrappare/party-r'n'b av absolut ocreddigaste sort.
För att någonstans råda bot på detta finner jag på Spotify den svenska skivan "Songs For Tibet" där utöver en typisk Michael Wiehe som sjunger om yaken och hur den tuggar "frihetens gräs" också Görel Crona bidrar med ett alster.
Nog för att det är för en god sak men jag trodde aldrig att på ett bondande mellan Görel och mig. Som sagt, vi blickar framåt...
I mitten av april gästas Sverige av Dalai Lama. Fredagen den 15 april kommer han att intervjuas av Mark Levengood i Stockholm och dagen därpå är det HippHipps Johan Wester som skall samtala med Tibets andlige ledare i Lund. Med största sannolikhet blir detta Dalai Lamas sista besök i Sverige då han flaggat för att trappa ner på sitt resande och dra sig tillbaka i Dharamsala, Indien där han lever tillsammans med en stor del av den tibetanska diasporan.
Som jag tidigare berättat på bloggen fick jag, och jag är förtfarande lätt omtöcknad av denna förfrågan, en undran från IM om jag kunde tänka mig att leda en utfrågning av Dalai Lama. Denna utfrågning äger rum på efterföljande söndag inför några hundra gymnasieelever och lärare vars skolor deltar i Operation Dagsverke och Individuell Människohjälp insamling för utbildning i Himalayaregionen (bland annat på Srongtsenskolan där jag nyss är hemkommen ifrån).
Ska du inte lyssna på Dalai Lama när han kommer till Sverige? Kolla här för mer information!
Undervisar eller läser du på gymnasiet eller högstadiet och vill vara med i Operation Dagsverke i vår, kolla här.
Jag som skulle komma hem som en ny människa efter min meningsfullaste tid i livet. Inte låta vädret eller människor i min omgivning störa mig.
Epic fail.
Mörker. Mulet. Dessa förbannelser på landet Sverige.
Första dagen på lärarprogrammets sista termin och folk frågor var man köper kurslitteratur två gånger på en halvtimma, i storgrupp. Det är inte OK när man läst 90% av sin universitetsutbildning.
Andas. Rör vid mitt tibetanska halsband. Frid. Inte störa sig. Gonatt!
Femte dygnet hemma och tillvaron är fortfarande... oklar. Våren är maxad med riktigt bra grejer.
Slutpraktik på Teknis, föreläsa om min tid som volontär, hänga med min bästa kompis nyfödda dotter, köra igång som högerback i göteborgssexan, leda en utfrågning av Dalai Lama. Bra grejer och en förmodad riktigt grym vår. Som alltid när man kommer hem bombarderas man med frågor hur det varit och hur det känns att vara hemma igen. Oklart.
Jag är hemma. Lovsången, den helt opolerat positiva, till min tid på Srongtsenskolan får komma när jag smält lite av den masala av intryck som just nu är jag.
På onsdag börjar skolan, i februari börjar min slutpraktik. På Sven Eriksonsgymnasiet. Ta bort de senaste 8 åren och jag hade bränts på bål som den värsta av heretiker uppe på Schelegatan.
Idag befann jag mig på Coop Hultas parkering. Kontrasterna kunde inte vara större.
I brist på internettid, men i överflöd av den goda "upplevelsetiden" får den textmässiga vittnesbörden vänta till förmån för lite sköna bilder från Orissa där John och jag besökte PK Mahanandias hemtrakter och spenderade tid med hans fru, svägerska, svåger och övrig indisk släkt. Ett nytt möte när det är som bäst.
Stefan Eklund
Chefredaktör. Född 1961 i Norrköping, men mestadels uppvuxen i Borås och Viskafors. Chefredaktör sedan 2010, tidigare kulturchef på BT och Svenska Dagbladet.
Bloggar om Borås Tidning och publicistiska frågor, men även om andra aktuella ämnen inom samhälle, kultur och politik.
Jag har varit på BT i över 20 år och är numera en tung allmänreporter - 109 kilo.
Jag är en försöksperson.
Och den här bloggen ska handla om just det, mitt försök att hitta formen, att gå ner i vikt.
Häng med!
En före detta logementsbyggnad i Almnäs utanför Södertälje fattade eld under måndagen. Eftersom byggnaden var övertänd när räddningstjänsten kom på plats tog man beslutet att låta den brinna ner till grunden.
Robin Gibb, medlem i trion Bee Gees, har avlidit 62 år gammal. Han dog efter längre tids kamp mot cancer. Med sina bröder Barry och Maurice var Bee Gees enormt stora under disko-eran på 70-talet med låtar som 'Stayin' alive' och 'Night fever'.
Viskaforsbördig, 27-årig flanör med förkärlek till HBO-serier, Jari Ilolas glidtacklingar och mat utan djur i. Har sedan 2004, med lätt ambivalens, övergivit Västsveriges metropol till förmån för Göteborg och lärarprogrammet där jag nästa sommar kröns som gymnasielärare i samhälls- och religionskunskap.
Innan dess skall jag under kommande halvår arbeta som volontär för biståndsorganisationen Individuell Människohjälp på en grundskola i Kathmandu, Nepal.
Bloggen ämnar behandla tillvaron som volontär i ett av världens, ekonomiskt sett, fattigaste länder. Här skulle en odyssé av Nepalfakta vara på sin plats; hur det ligger till med det maoistiska uppvaknandet eller hur många Hollywoodskådisar som hoppat på buddhistisk mysticism-trenden. Jag varken kan eller vill ge mig in på detta område utan säger som Gudrun Sjödén-tanterna på Pedagogen gör: ”vi lär tillsammans, vi lär för livet”.
En före detta smårund BT-reporter som gav sig den på att komma i form, en musikälskande BT-journalist, en sakletare, en elfsborgare, en basketjunkie, en chefredaktör, en domare, en hockeyfru, en näringslivsredaktör, BT:s fotografer och en designguru... Välkommen till BT:s värld av bloggare!
Kalendern är sjuhäradsbornas anslagstavla på bt.se. Här kan kan du läsa om eller lägga in aktuella arrangemang.
Obs! Kalendern är till för föreningar och icke-kommersiella arrangemang.
"I en intervju i senaste numret av Veckans Affärer säger Stefan Löfven att han just nu läser Nina Björks feministklassiker Under det rosa täcket och det är förstås inget annat än en talande bild av ett parti som är i desperat behov av att bli modernt."
"Ännu mer välkommet hade det varit om han svarat jakande på frågan om det var 'klumpigt', att uttrycka sig som han gjorde i Växjö om 'etniska svenskar'".
"Därför är också oron så stor inom partiet idag. Ed Miliband har inte förmått att förnya partiet och han har inte förmått att göra sig kvitt den ryggsäck som arvet efter Tony Blair innebär.”
"Den andra saken är att inte lämna diskussionen till högerextremisterna. Glöm inte heller att bland imanerna fanns det också de som rådde kvinnan att gå till polisen om hon blev slagen av sin man"
Funderar du på att studera vidare på universitet eller högskola? Nu kan du söka bland Sveriges utbildningar via bt.se! Sökmotorn tillhandahålls av studeravidare.se.
En före detta smårund BT-reporter som gav sig den på att komma i form, en musikälskande BT-journalist, en sakletare, en elfsborgare, en basketjunkie, en chefredaktör, en domare, en hockeyfru, en näringslivsredaktör, BT:s fotografer och en designguru... Välkommen till BT:s värld av bloggare!
Förhandsglimtar, förfrågningar och tips. Nu finns Borås Tidning på Facebook till både nytta och nöje. Snart 1000 fans!
Du måste vara medlem på Facebook för att kunna besöka BT:s sida.
