Tiden står helt stilla
Söndag 07 feb 2010, 13:24
Jag vet inte om jag med andra delar den här känslan, men troligtvis så. Oftast inträder den på söndagarna mellan kl sen förmiddag och tidig eftermiddag. Just där finns ett antal timmar som liksom inte registreras. Tiden verkar stå helt stilla och sedan vid pass kl 4 eller 5 på eftermiddagen hoppar klockans visare fram och det är åter kväll med en annalkande arbetsvecka.
Nu när det är snö ute har den här känslan förstärkts. Nu är det förutom tidlöst även ljudlöst. Under övriga veckan rusar människor och fordon med åtföljande ljud och oljud, men nu på söndagen är det tyst, helt tyst där ute. Bara en liten småfågel förirrar sig fram till fågelbordet, det nyinköpta på fönsterrutan.
Och även om tidningen (BT) var lite tjockare än vanligt kändes den inte mer innehållsrik. En TV-bilaga till söndagens tidning gjorde den senare mer voluminös, men någon skönläsning är svår att uppbringa från att läsa om olika kommande TV-program.
Nej, egentligen känns det som om vi i likhet med bl.a björnarna borde ligga i ett ide och slumra. Vi skulle egentligen aldrig ha lämnat det där boet, för här ute är det inte mycket som händer. Även om jag - nu åter på väg till idet - kan förbluffas och nästan förfasas över de gigantiska istapparna. Finns det måhända någon som har koll på just den biten? Kan det tänkas finnas istappeentusiaster som vet allt om de här tapparna. Hur långa de kan bli, var de finaste tapparna har skådats samt allt annat som kan klumpas ihop under beteckningen Härligt Meningslöst Vetande. Sådant, om något, kan pigga upp här i idet.
Onsdag 17 mar 2010, 15:04
Jag tror att jag någon gång har hört talas om Suckarnas bro. Uttrycket antyder att det som åsyftas är ett historiskt fenomen, kanske en bro över vilken fångar har fått passera. Undrar om det inte finns någon sådan i t.ex. Venedig.
För några minuter sedan mötte jag en av många trevliga notarier. Det spontana mötet skedde då jag skulle gå från ena till andra ändan av denna närmast gigantiska byggnad som innehåller bl.a. tingsrätten. I byggnaden finns nämligen även Hyres- och arrendenämnden samt delar av Regeringsrätten. I stället för ändan hit och ändan dit kan vi ju tala om flyglar med diverse väderstrecksnoteringar och då blir ju allt betydligt mer arkitektoniskt.
Vad notarien och jag nämnde var något om suckar och den långa gången mellan flygel öster och flygel väster. Nu är det nog inte särskilt många suckar som kommer att höras just där, men tittar jag ut kan jag se en överbyggnad från åklagarmyndigheten till det hus i vilket bl.a. häktet skall husera. Där om någonstans kan det nog suckas en hel del från personer som anser att de just då befinner sig på helt fel plats, nämligen häktet i Göteborg.
Sedan kan det ju suckas en hel del även under jord. Inte för att jag ännu hunnit se den här konstruktionen, men vad jag hört finns det från "häktesbyggnaden" till tingsrätten en kulvert eller kanske något mer drastiskt uttryckt, en underjordisk gång. Och där kommer det säkerligen att suckas en hel del över de domslut som en hel personer som drabbats därav självfallet kommer att tycka är felaktiga. Men som tröst finns ju alltid Hovrätten, av en del av oss benämnd Kloka stugan.
Onsdag 17 mar 2010, 13:23
Stöld finns i olika varianter. Vem har inte hört talas om snatteri, den ringa varianten av just stöld. Eftersom det finns ringa brott bör det ju också finnas ett grovt brott och föga förvånande benämns det tillgreppsbrottet grov stöld. Skulle vi därefter gå över till att stjäla från någon genom att vid tillgreppet använda oss av våld eller hot om sådant är det dags för en ny rubricering, nämligen rån.
Som ett modernt fenomen - den underbara tekniken ger den förslagne nya möjligheter att utveckla och praktisera ett kriminellt tänk - har vi skimming, vilket har att göra med att någon illvillig person vill komma över annans persons kortnummer för att på det viset kunna utnyttja vad annan tillhör för att själv berika sig. Uppfinningsrikedomen på området visar ibland inga gränser. Men å andra sidan kan vi även uttrycka det hela med "inget nytt under solen".
Sedan har vi det här med fildelning och upphovsrätt. Då börjar det, i vart fall för egen del, bli lite svårt. Anledningen därtill har två förklaringar. Dels har vi som människor betydligt svårare för abstraktioner än för konkretioner. Att stjäla ett fordon eller annans hund känns hur lätt som helst att förklara för annan, men att stjäla ideer och ge en förklaring är inte bara svårt för den som skall förklara utan också besvärligt för den som skall förstå.
Och i dagens nätBT kan vi läsa att någon på en cirkus har gjorts ansvarig för att ha stulit annan artists idé till visst cirkusnummer. Ja, egentligen skulle jag vilja kalla det hela för rena cirkusen, men möjligt är att den drabbade inte kan se det hela på det lättvindiga sättet. Verkligheten synes ibland bättre än dikten.
Onsdag 17 mar 2010, 10:36
Satt och läste Metro på bussen och kunde snabbt konstatera att på många sidor i den tunna gratistidningen hade många olika djur fått stort spaltutrymme. Störst i det avseendet hade nog vissa hundar fått. Inte visste jag att hundar kunde eller tvingades att hoppa fallskärm. Nu tror jag knappast att vi i Sverige har några flygande hundar, men tydligen resonerade militärer i andra länder på annat sätt. Det stod också att läsa att hundarna verkade gilla det här med höjder. Hur det hade framgått fick jag aldrig reda på, men förmodligen kunde hundarna inte bara flyga utan också konversera.
Sedan läste jag något kort om katter. I Sverige finns ett alldeles för stort antal vildkatter eller rättare sagt förvildade katter och tydligen skulle de inte längre få vara kvar i livet (vad säger djurrättsaktivisterna?). Nu tycker jag i och för sig att katter skall vara tama (domesticerade låter som ett i sammanhanget fint och förträffligt ord), men att vi har så många förvildade katter kunde jag bara inte föreställa mig. Och vem eller vilka har egentligen räknat dem?
Fanns även någon obehaglig artikel om skabb och att tyvärr många unga drabbas av just det lilla odjuret. Anledningen skulle vara, allt enligt vad jag läste, att många personer sitter helt nära varandra och spelar TV-spel och att då närheten skulle vara en tänkbar källa för överföring. Ja, men i andra sammanhang saknas ju den där närheten så jag vet inte riktigt hur vi skall förhålla oss.
Förmodligen har vi inget val, men om sådant skulle finnas så hade jag nog för egen del valt ett annat djur. Jag har för mig att enligt kinesisk "tideräkning" är jag kanin, men nu med något stigande ålder väljer jag nog i stället att bli ekorre. För finns det ett försäljningsställe för nötter har jag svårt att passera det utan att göra ett litet inköp. Och ungefär så fungerar väl också våra söta ekorrar. Därtill har jag alltid önskat mig en yvig svans.
Tisdag 16 mar 2010, 21:21
För egen del är det bara att inse det hela. För varje dag som går uppskattar jag allt mer det barnsliga. Konsekvensen blir förmodligen att jag också själv drabbas av barnasinnet eller så förhåller det sig på det viset att jag har aldrig riktigt lämnat barndomen. En del skulle benämna fenomenet social omognad, men för egen del har det hittills inte varit något större problem.
Värre är det dock med siffror och ögonmått. Kanske en del skulle benämna det klent förstånd. Redan i skolan - vi snackar 50-tal - hade jag lite svårt för frågan; vad väger mest ett (1) kilo bomull eller ett (1) kilo järn. Mina tankar gick ju snabbt till den lätta bomullen respektive det tunga järnet. Inte fastnade jag vid den inledande kilobeteckningen. Redan som liten var jag alltså ganska så dum.
För att råda bot på detta fanns det säkert en lite baktanke då min kära hustru häromdagen gav mig ett fordral till busskortet, ett fordral som i ljusblå naiv nyans var utsmyckat med fem myror och fyra elefanter. Likheterna är slående med bomullen och järnet.
Och inte blir det bättre då jag med ögat som hjälp skall uppskatta ett avstånd. Vanligtvis blir det helt åt fanders och aldrig kommer jag att glömma då jag på nätet till Erika skulle köpa en liten brosch i form av en samisk lappsked. Redan i telefonen hörde jag på Erikas röst att det inköpta föremålet var litet, men inte kunde jag för mitt liv förstå att jag jämfört med annonsen missbedömt storleken på sådant sätt som det nu skulle visa sig. Broschen var säkerligen högst 5 mm och om det någon gång har gjorts ett smycke för en minimänniska så hade jag framför mig just det alstret. Snacka om brist på ögonmått.
Tisdag 16 mar 2010, 12:23
Den här lilla bloggen (borde nästan benämnas vårblogg med tanke på det minst sagt strålande vädret) är alls ingen skuldbeläggning, men något av ett gemensamt upprop till bättring. Idag hände det nämligen igen, att en nämndledamot alls inte infann sig. I skrivande stund vet jag inte anledningen till att personen inte kom, men det gör det hela inte mindre irriterande.
Hur har det blivit på det här viset och när började det hela. Jag har ju arbetat i domstol sedan nästan urminnes tid (det kan också uttryckas med att jag erhållit guldklocka) och under de i vart fall 25 första åren inträffade det nästan aldrig att någon nämndledamot (många benämner dem nämndemän oberoende av kön) inte dök upp. Men därefter har förfallet tydligen aktualiserats och även förvärrats något. Detta är minst sagt beklagligt.
Jag har tidigare tjatat lite om detta, men för mig personligen är det viktigt att nämndemannainstitutet inte hamnar i något vanrykte. Troligen finns det kollegor till mig som är mindre positiva till "allmänhetens företrädare" i domstolssammanhang och det är i detta sammanhanget olämpligt att bjuda dem på några gratispoäng. Personligen tycker jag nämligen att det gamla och välprövade systemet med nämndemän bör få fortsätta, men då gäller följande.
Vi måste ALLA skärpa oss då det gäller att kunna leva upp till de krav som vi och andra har rätt att ställa. Kan man sedan inte - tid finns t.ex. inte - ha uppdraget så borde det vara den enklaste sak i världen att avsäga sig uppdraget. Det bör i det sammanhanget nämligen vara det naturliga och även mest lämpliga.
Måndag 15 mar 2010, 18:48
I ärlighetens namn har jag nog nästan aldrig hört talas om vårdepression/er/, men i dagens Aftonbladet på nätet kunde jag läsa att en hel del personer blir nedstämda av vårsolen och dess starka ljus. Märkligt, tänkte jag, men varför inte. Vi är ju som människor lika, men ändå väldigt olika.
Hur som helst känner jag mig lyckligt lottad med att för var dag som går bli lite piggare. Jag tillhör uppenbarligen inte den grupp av stackars personer som kan känna sig lite deppiga under den här tiden på året. Jag undrar just varför de känner sig så. När det blir ljusare ute (och om några veckor börjar väl även saven stiga i björkarna) och dagarna passar på att bli allt längre - det är kanske en anledning till att bli lite nedstämd att man inte som tidigare kan känna sig bekväm med att gå och lägga sig tidigt då det ändå varit mörkt några timmar - tycker jag för egen del att livet känns betydligt lättare att leva. Annars har jag svårt att förstå det här med s.k. ljusterapi.
Och även den stora folksporten framför andra (övriga sportgrenar får ursäkta), nämligen fotboll, börjar ju också så sakteliga komma igång. Premiären i fotbollsallsvenskan har ju redan ägt rum och säkerligen fanns det många i Göteborg som jublade över klara segern på bortaplan mot Kalmar. Men ikväll är det för oss Boråsare något betydligt viktigare som händer, nämligen första matchen för året för Elfsborg.
Jag hoppas nu innerligt att vårt gul-svarta lag redan från början tar kommandot i högsta serien. Det om möjligt gör nog att få personer, bosatta här i staden, känner sig nedstämda. För visst är Borås och Elfsborg ett radarpar som i alla avseenden känns samkörda. Den känslan skall vi fortsätta att odla och se till att laget från Knallebygden får ett stöd som gör att samtliga spelare känner sig lika viktiga som de verkligen är för Borås.
Måndag 15 mar 2010, 11:52
Som underrubrik till bloggtiteln och som ett klargörande står vidare att läsa Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund. Det är alltså en facktidning vilken i första hand riktar sig till Advokatsamfundets medlemmar - inom parentes kan nämnas att titeln advokat får användas enbart av den person som är medlem i samfundet och skulle annan använda titeln är det ett brott i sig - men många är vi, som inte är advokater, som tycker att tidningen är högst läsvärd. Numera är den också modern i sin framtoning och layout, annat var det på den gamla onda tiden (ligger många år tillbaka) då tidningen var ärtgrön på utsidan och inte mycket bättre på insidan.
I senaste numret skriver samfunders generalsekreterare Anne Ramberg en högst intresseväckande artikel betitlad Den oberoende domaren. Utifrån ett internationellt perspektiv som tar sin början i U.S.A. och den terroristdebatt som har följt på 11 september får vi en bild, en positiv sådan, om den svenske domaren som en person som inte låter sig påverkas av politiska påtryckningar och annat som för oss måhända är konstigt, men som är närmast legio i många andra nationer.
Även om jag emellanåt har varit och alltjämt är kritisk till att vi domare inte är mer samhällsdebattsengagerade än vad vi synes vara håller jag med Anne Ramberg. Jag tror - kalla mig gärna jävig den som vill - att vi överlag har en fantastisk domarkår, som, vill jag påpeka, Statsmakten bör vara rädd om. Det är ett adelsmärke för en demokrati och en rättsstat att ha en klart fristående och ORÄDD domarkår. Vi skall självfallet i ren demokratisk ordning rätta oss efter de "laga stadgar" som politiska församlingar kommit fram till, men i själva tolkningen skall vi vara helt självständiga.
Att sedan jag alltid kommer att propagera för ett större samhällsengagemang är liksom min grej och påverkar på intet sätt den positiva bild jag har och, i likhet med Anne Ramberg, önskar förmedla.
Måndag 15 mar 2010, 11:07
I dagens pappersBT finns en oroande artikel om att alltfler unga människor hamnar hos Kronofogdemyndigheten eftersom de unga av olika anledningar inte kan betala vad de tidigare åtagit sig att göra. Bra är att detta problem tas upp till behandling, för självklart är att det inte är bra att starta sitt ekonomiska liv med att ha en dålig privatekonomi. Det senare är nämligen oerhört hämmande, typ betalningsanmärkningar, för allt vad komma skall.
Nu finns det säkert en hel del personer, gärna av modell äldre, som vill moralisera över detta problem och samtidigt därmed påstå att de unga (gruppen kan kanske definieras som personer i åldersspannet 18 - 25 år) får väl skylla sig själva eftersom de har ställt till det som de nu kan tänkas ha gjort. Och visst går det att resonera på det viset, men personligen gillar jag inte de tankegångarna. Låt oss tillsammans i stället vara lite mer konstruktiva.
Vi har nog aldrig tidigare i historien haft så mycket som går att köpa för pengar. Utbudet är enormt. Det räcker med att gå några shoppingrundor på stan för att förvissa sig om detta. Många unga människor bor idag hemma hos föräldrarna eller föräldern till ganska sent i livet och ungdomarna blir då - naturligt nog - ekonomiskt omhändertagna av just föräldern/föräldrarna. I många fall kommer den ekonomiska chocken först efter avflyttning från föräldrahemmet och då slår den till med full kraft.
Det gäller därför att vi med våra ungar pratar, snackar, diskuterar allt som har att göra med ekonomi. Alla svårigheter - utan moraliserande - skall diskuteras och vi som äldre kan ju ösa ur vår egen erfarenhet. Jag vill tro och tror nämligen att det s.k. goda samtalet alltid bär frukt. Vi har det ansvaret som förälder/föräldrar och även om det ibland kan ta tid så måste den tiden finnas. De unga är minst sagt värda detta och kanske då också kronofogen slipper att komma på besök.
Lördag 13 mar 2010, 17:20
Människors intresse av vad som skrivs kan nog ganska så rättvist mätas med olika läsarundersökningar och skall jag tro vad som skrivs idag i pappersBT är den mest intressanta artikeln en liten sådan som handlar om att lokalisera ett Systembolag till södra ändan av Borås. Snart 50 kommentarer om något som för mig är högst vardagligt, men så förhåller det sig tydligen inte.
Jag påstår inte att "där vinet går in går vettet ut", men nog är det märkligt då någon skriver att lokaliseringsbeslutet är det bästa som hänt i den personens liv sedan han för 40 år sedan flyttade till Knallestaden. Jag undrar just hur han eller hon har haft det de senaste 40 åren.
Nu är detta - att vara intresserad av alkohol - inte enbart ett svenskt fenomen. Många av de rättsfall som finns behandlade inom Unionsrätten handlar just om alkohol. Det kan vara allt från den s.k. Cassis-principen (som handlar om bl.a. fransk likör) till tyska renhetslagar för öltillverkning. Men nog känns det ändå som om svenskarna står i särklass.
Vem minns inte H Franzén då han på trappan till sin ICA-affär i skånska Röstånga ville sälja vin direkt från butiken och de personer som önskat direktimportera alkohol via nätet. Själv spottar jag inte i glaset, men varför i all världen denna uppståndelse då det gäller alkohol. Håller vi som folk på att törsta ihjälp.
Eftersom jag (min fru som nykterist struntar helt i det hela) själv bor på Göta och nära Trandöområdet - dit lokaliseringen av bolaget är föreslagen - tycker jag också förslaget är bra. Men som sagt; intressantare saker har hänt mig sedan jag anlände till staden hösten 1983.
Lördag 13 mar 2010, 16:56
Ofta - tror jag - lever vi en värld som är långt ifrån sann. Vi inbillar oss att saker och ting, vanligtvis obehagliga sådana, är så främmande för oss och de våra att vi stöter dem ifrån oss med uttryck av den typ som finns angiven i rubriken. Vi vill eller vågar bara inte tänka i de banorna och brännmärker därför möjliga scenarier. Det är dumt, tycker jag. Dels för att det är förljuget dels för att om "det hemska" ändå skulle inträffa så är ingen mentalt förberedd på det hela.
Jag har de gångna veckorna, såsom så många gånger förr, haft en hel del rättegångar med olika människoöden. Varje mål är givetvis unikt, men visst finns det beröringspunkter. Av det senaste i raden är en sorglig berättelse om den snällaste av unga kvinnor som jag har träffat. Kanske jag har fel då jag bedömer snällheten, men under en något längre rättegång kommer vi ändå tämligen nära varandra, de som eventuellt skall dömas och de som står för dömandet. Domstolsarbete kan låta väldigt dramatiskt, men samtidigt är det också många gånger mycket vardagligt.
Den unga kvinnan, vi kan kalla henne Agnes, hade träffat en man som verkade trevlig. Mötet ledde inte till någon romans, men väl till en massa samtal och prat. En förtrolighet hade uppstått. Plötsligt blev det tal om att låna pengar och snäll som kvinnan var lånade hon ut pengar i storleksordningen en massa nollor på slutet. Varför hon gjorde det kan hon så här i efterhand inte ge något riktigt svar på. Agnes litade på mannen, som också försökte göra rätt för sig.
Men sedan fick mannen allt större skulder och för att reglera dessa behövde han få in extra mycket pengar. I det läget är det lätt att vända sig till den illegala marknaden för där finns både stora och snabba pengar. Räddningen på ekonomin skulle bli narkotika.
Och snälla Agnes, som aldrig sysslat med droger och aldrig ens tänkt i de banorna, fick plötsligt upplåta sin adress för en narkotikaförsändelse från utlandet. Nu kom paketet aldrig fram. Det stoppades i tullen. Och i stället hamnade snälla och tidigare ostraffade Agnes på häktet. Ja, så kan det gå för den raraste av alla familjeflickor.
Lördag 13 mar 2010, 13:55
Jag minns inte när jag började med det här. Tror dock att det var för många år sedan. Sedan kan jag ibland ha lite uppehåll, men efter ett tag ramlar jag åter tillbaks i min gamla /o/vana att nästan året om ha kortbyxor inomhus.
Nu har jag det senaste halvåret varit om inte byxlös så i vart fall helt i avsaknad av kortbyxor. Mina gamla jeans har fått sitta kvar på, ibland ersatta med hellånga mjukisbyxor. De senare är jag egentligen inte särskilt förtjust i, men ändå har det hänt en hel del gånger att de åkt på.
Men nu, så här en vecka ungeför före vårdagjämningen, blev det dags att åter testa kortbyxor. Inte vet jag riktigt varför, men den här dagen kändes och känns alltjämt oerhört vårlik. När jag tittar ut tycker jag det närmast är konstigt - helt enkelt något fel - att det såväl i trädgården som ute på gatan ligger jättestora drivor med något konstigt pulver som givetvis benämns snö. Vit som snö brukar vi ju ibland snacka om, men nu är snön långt ifrån vit. Brun och grå - färger vi annars inte alls förknippar med snö - är de nyanser som jag ser och vad jag ser har jag nästan svårt att fatta existensen av. Vad i tusan gör snön här, en sådan underbar vårdag som den 13 mars 2010.
Jag har även försökt rycka lite i markiserna, men de har inte önskat ryckas med i min lilla våryra. De sitter kvar där i sina höljen (kasetter, tror jag de benämns på fackspråk) och vill tydligen inte komma ut. Och inte kan jag hjälpa till för stegen är översnöad och långt bortom räckhåll.
Emellertid har jag fått på mig mina halvlånga kortbyxor och det om något bidrar till att jag är övertygad om att våren faktiskt är här. Sedan får "dumma" snön säga vad den vill.
Lördag 13 mar 2010, 13:44
Jag har under många år haft s.k. häktesjour. Konkret betyder det att jag antingen lördagen eller söndagen tar mig till Göteborg för att där ha häktningsförhandlingar. En av veckoslutsdagarna är s.k. bakjour och då har jag ännu inte behövt åka till den stora staden i Väster. Hela arrangemanget med häktningsjour är föranlett av att en frihetsberövad person så snabbt som möjligt och senast inom 96 timmar efter gripandet skall ställas inför domstol.
Förra året, den 1 april (snacka om aprilskämt), tog Staten bort ordinarie domares sedan närmast urminnes tid rätt att viga personer. En ytterst märklig förändring och, enligt mitt tycke, enbart av negativ karaktär. Att förrätta eller ordna bröllop är ju kul, för tusan. Hur som helst ordnade jag det på annat sätt och är nu av Länsstyrelsen förordnad borgerlig vigselförrättare. Skönt att det gick att fixa.
Med detta uppdrag följer tydligen s.k. vigseljour eller bröllopsjour. För mig något helt nytt, men spännande. Då jag först fick reda på det blev jag lite konfunderad och undrade lite försiktigt hur mycket arbete och tid som jag behövde lägga ned. Trevliga Mona i Stadshuset lugnade mig dock och sa att jouren innebar enbart tjänst under veckans avslutande helg.
Och denna vecka har avslutats med såväl bröllops- som häktesjour. Idag hade jag bakjour vad gäller häktningarna och kunde därför rycka in och ta vigsel på eller i Stadshuset. Från början var det två par som skulle avge äktenskapslöften, men ett av paren backade ut av för mig okänd anledning.
Jag fick dock förmånen att träffa ett jättetrevligt par - Emma och Johan - med sina till synes lika trevliga bekanta. Vi höll till i ett speciellt rum, som jag tyckte för ändamålet var nog så passande. Med tända ljus, stående på den mjuka mattan, blev de unga tu ett par. Det kändes högtidligt, ändå enkelt, förhoppningsvis just på det sättet som brudparet önskade.
Från min blogg önskar jag Emma och Johan allt gott och lycka till i det nyblivna äktenskapet.
Fredag 12 mar 2010, 12:19
Redan har det gått alla de där veckorna då deltävlingar har förekommit, låtar har skickats vidare medan andra röstats bort. Snacket har gått i termer om direktkvalificerade och andra chansen. Nu är vi alltså framme vid den stora finalen då det skall avgöras. Men hur har det egentligen känts?
Musikaliskt är jag långt ifrån kvalificerad att kunna uttala mig, men eftersom det är oerhört populärt att låta folkets röst få tala kan det inte vara fel att även jag har lite åsikter om det hela. Dolph, av mig i TV-soffan kallad Dolphen, har åkt omkring på en väldigt konstig cykel. Bara det gör honom förtjänt av ett tämligen högt gage för själv skulle jag ha krävt en massa pengar för att tvingas åka omkring på den där minst sagt löjliga mojängen.
Men låtarna får väl ändå vara det som är det i programmet mest angelägna. Och där har jag inte mycket att komma med. Min uppfattning är att det mesta känns minst sagt slätstruket. Inte för att jag har varit den där observante lyssnaren, men så här utanför hela tillställningen är känslan att jag inte kan dra mig till minnes hur en enda medlodi egentligen låter. För mig är det ett hav av musik - och det i sig låter ju bra - men inget sticker ut. Jag hör egentligen samma musik upprepa sig hela tiden, även om jag kan urskilja vissa tonarter, lite ljusare och ibland något mörkare.
Kanske det kan vara på det viset att mina öron helt enkelt har blivit för gamla för att uppfatta nyanser eller så kan det kanske vara så illa (hopas egentligen inte) att kavalkaden av musik är närmast av pauskaraktär och skulle det vara så känns ju inte programmet särskilt angeläget. Men med finalen kanske det hela lyfter och då lever programserien i vart fall upp till uttrycket Slutet gott allting gott.
Torsdag 11 mar 2010, 13:17
Lite ironiskt uttryckt vet vi ju alla hur svårt många företagare har det. Självklart är det på det viset att oerhört många mindre näringsidkare arbetar närmast häcken av sig för att få det hela att gå runt. Det är mycket arbete som inte kan debiteras och osäkerhet råder ofta vad gäller avsättningsmöjligheter. Men ändå vågar jag påstå att egenföretagaren har något som den löneanställde saknar, nämligen friheten att råda över sin egen tid. Och många gånger tror jag att det är något som inte nog kan värderas i pengar. Vi kommer åter in på ämnet frihet, nämligen friheten att få rå sig själv. Sedan är det givetvis på det viset att vissa jämfört med andra uppskattar den friheten mer.
Sedan är det många människor som säger att det är så mycket kostnader och pappersarbete förknippat med fri företagsamhet. Ofta tänker jag då - men varför fortsätter de då med en sysselsättning som enligt dem själva synes vara närmast destruktiv i form av oro, sömnlöshet och magsår. Nej, jag tror inte riktigt på det där. Många gånger har säkerligen näringsidkare ett betydligt bättre liv än den som tvingas stå i verkstadslokalen på en vanlig fabrik.
Men nu kommer jag med lite konkreta ideer för dem som vill vara kreativa och därtill tjäna sig en hacka. Snabba cash skulle jag vilja kalla det hela. Och det jag föreslår är alls inget orealistiskt, snarare tvärtom. Det här kommer nämligen snart att genomföras i Borås. Om Du har någon liten verksamhet av i stort sett vilket slag som helst så kan Du snart anmäla att Du har intresse av att ta emot personer som har en funktionsnedsättning (i mer officiella sammanhang talas det om LSS). Får Du ja på din ansökan kommer Staden att skicka personer som Du kan ha både glädje av och användning för i din produktion.
Det fina därvidlag är att arbetskraft som annars kan vara ack så dyr blir alls inte dyr för dig som följer mitt råd. Du får nämligen betalt för varje person Du tar emot. Om Du till följd av personens funktionsnedsättning inte får ut så mycket produktivitet av just den människan får Du som kompensation en högre ersättning. Men givetvis har Du alltid glädje av varje människa och det personalen lyckas tillverka kan Du sälja i din verksamhet och på det viset få in pengar. Är dessutom verksamheten personalintensiv är det ännu bättre. Du får betalt för det som annars skulle vara dyrt och det som verksamheten renderar får Du som företagare behålla.
Det kan näppeligen bli bättre och snabbt går det att konstatera att Du sköna nya värld har anlänt även till Borås.
Torsdag 11 mar 2010, 08:36
Själv skriver jag tämligen flitigt om ditten och datten. Ibland är ämnena på gränsen till allvarliga, men vid många andra tillfällen beskriver jag högst vardagliga skeenden i mitt och familjens liv. Det är ungefär så som jag tycker att en blogg skall se ut, en vidareförmedlad bild till andra om hur livet med "ups and downs" helt enkelt kan te sig. Jag vill tro att detta skapar en kommunikation och i bästa fall en närhetskänsla till alla dem som finner det värt att under några minuter läsa vad jag fingrat ned (kör alltjämt tvåfingervalsen, något som nyligen vänligt påpekades av en kollega) från tangentbordet.
En blogg som jag dock är oerhört trött på just nu är en blogg som handlar om tidpunkten för unga flickor att förlora sin oskuld. Inte vet jag, men finns det några där ute i "cyberspace" som av någon märklig anledning har fastnat med fingret på just den bloggen. Är det ämnet som kan te sig så kittlande och det alltjämt efter cirka två år. För mig synes det hela obegripligt.
Därför hälsar jag med tillfredsställelse det initiativ som BT nyligen tagit att bjuda in några att blogga om sitt i vår tilltänkta bröllop. Bra är också att tidningen önskar att såväl brud som brudgum får ge sin syn på kanske det allra största privata ögonblicket i blivande äkta makars liv. Jag personligen tror nämligen att det här med fest (och även lite glamour) är något som vi svenskar många gånger längtar efter, men ibland inte riktigt vågar uttala. Ibland är det som om det skulle vara fel med lite guldkant, även om vi många gånger ändå lovprisar det. Tänk bara på hur många tittare (även jag satt framför TV-rutan) som såg det i och för sig ytterst ytliga programmet med Anna Anka.
Och kanske en sådan blogg också definitivt kan tränga undan den blogg om förlorad oskuld (ett sådant sammanträffande med bröllopsbloggen) som jag tidigare här har kritiserat. Det skulle i så fall vara en välgärning.
Onsdag 10 mar 2010, 13:30
För några år sedan var uttrycket "Rör inte min kompis" ett ganska vanligt sådant. Budskapet var klart, tydligt och bra och kunde väl sammanfattas på det viset att vi skall ställa upp för varandra.
Nu är det en annan tid, vilken jag har försökt ge uttryck för i bloggrubriken. Det jag mest avser är detta ofta förekommande pipande som finns åtminstone på de arbetsplatser som jag numera frekventerar. På kvällarna kan det på Högskolan i Borås vara ett ihärdigt pipande i mycket högt tonläge. Även om jag vant mig något är det skönt, för att inte säga väldigt skönt då det höga ljudet behagar sluta ljuda. Från början visste jag inte varifrån det kom - en öppen dörr någonstans var all min kunskap -, men nu har jag lärt mig att vanligtvis är orsaken dörren till rummet med microvågsugnar. En härlig känsla att fösa igen dörren och plötsligt blir det bara tyst, närmast intellektuellt tyst vilket kan översättas med att det helt enkelt åter går att tänka.
Här på Nya (fortfarande använder jag den beteckningen åtminstone fram till den högtidliga invigningen medio april) Tingshuset har det varit ett intensivt pipande. Och vi domstolsarbetare har också blivit upplysta om att pipandert kostar mycket pengar, jättemycket pengar. Det förhåller sig nämligen på det viset att här till skillnad från på Högskolan sker det en vaktbolagsutryckning vareviga gång larmet går eller pipet börjar.
Som syndare till dessa merkostnader har framför allt stått - om jag nu tolkat informationen på ett korrekt sätt - de personer som rört dörrvreden. Givetvis kan det te sig frestande att vrida något som enbart är till för att vrida, men nu har vi nog alla lärt oss läxan. Som ett mantra upprepar vi for oss själva Rör inte vredet och jag tror att vi hörsammat oss själva. Pipen har nämligen drastiskt minskat.
Onsdag 10 mar 2010, 11:39
Kan det verkligen förhålla sig på det viset som jag skriver i artikelrubriken. Är det möjligt att valfrihet skulle vara något negativt. Alla eller rättare sagt nästan alla talar ju sig varma för att det är bra med valfrihet. Och ordet i sig ger ju glada vibrationer. Vem eller vilka vill inte välja, bara det ger ju en känsla av frihet, ett personligt förverkligande. Och efter det lilla ordet "val" följer just "frihet". Verkar nästan som om himmelriket på något sätt skulle finnas bakom närmsta husknut.
Men en sak är ofta teorin och en helt annan verkligheten. Vanligtvis är nästan allt bra i teorin, men då realiteten smyger sig på blir det många gånger ett helt annat läge.
För några år sedan infördes en möjlighet att flytta pengar än hit än dit för att på det viset maximera pensionen när den en gång i framtiden eventuellt skall falla ut. Jag vet inte om det var särskilt bra. För personer som gjorde och gör de rätta valen kan det hela te sig lockande, men hur blir det för alla de andra. De som inte kan eller orkar sätta sig in i det hela - skall de få skylla sig själva. De dumma alternativt slöa "göre" sig icke besvär.
Har alla TV-kanaler gjort oss lyckligare. Nog har valfriheten ökat. När jag var liten (under 1800-talet) hade vi i Skåne TV-sändningar enbart från Danmark. Sedan kom den s.k. Hörbymasten och frälste oss. Nu är det inte längre master utan satelliter. Jättemånga olika program, men ökade därmed lyckan i det svenska folkhemmet.
Och slutligen skulle vi också få välja elleverantörer. Det skulle bli fritt, det skulle bli bra. Bort med all onödig byråkrati. Och när jag då tittar på elräkningen som skall betalas så vet jag inte om det verkligen blev så mycket bättre. Eller kanske jag i stället för med pengar skall betala med frihet. Undrar jag hur elbolaget kommer att reagera. För egen del har jag ännu inte bestämt mig hur jag skall göra.
Onsdag 10 mar 2010, 07:34
Det här med språk har alltid intresserat mig. Tyvärr har det fått den inte ovanliga konsekvensen att det som har med siffror och matematik att göra intresserat mig desto mindre. Det verkar ibland som om dessa ämnesområden är svåra att förena, beklagligt nog är jag ytterligare ett exempel på att så är fallet.
Inte för att vi särskilt mycket diskuterar det här i domstol - i vart fall har jag inte deltagit i många sådana samtal - men ibland dyker det upp lite synpunkter. En annan sak är att det säkerligen finns en hel del diskussioner om inte bakom andras ryggar så i vart fall i små hastigt tillkomna grupper där det vädras åsikter av diverse slag.
Inte ens lagstiftare är särskilt konsekvent då det gäller språkanvändningen. Ibland blir det versaler då det gäller myndigheters namn och t.o.m. i samma lag för samma myndigheter kan versalerna snabbt bytas ut mot gemena. Nu är detta dock inget större problem, men är lätt iakttagbart för den som är observant. För egen del kan jag välvilligt konstatera att bakom lagen finns människor av kött och blod, personer som i likhet med alla oss andra kan göra de fel och misstag som just kännetecknar oss i vår egenskap av människa.
Relativt nyligen - åtminstone för min del - påpekade några notarier (de om några är uppdaterade) att det där ordet "skall" ska vi väl inte använda i domar. I stället bör vi väl använda "ska". Förmodligen har det gått ut ett påbud att texten och läsningen av densamma underlättas om vi använder oss av det lite enklare och kortare ordet. Därtill låter inte ska så uppfordrande som just skall.
Gärna för mig, men i mina öron ringer en numera f.d. juridiklärares ord "och när ni nu får arbeten efter examen, glöm inte att skriva "skall" i stället för "ska". Eller vad säger Du, Robert Zimmerman "Times they are changing".
Tisdag 09 mar 2010, 11:53
Många gånger låter BT privatpersoner kommentera de artiklar som finns införda i tidningen. Jag är övervägande positiv till detta system. Det är bra att människor i gemen får tycka till om det som skrivs och publiceras. Exakt hur det sedan går till vet jag inte riktigt, men jag tror att det finns någon variant av spärr - eller kalla det censur - från tidningsredaktionens sida så att inte vad som helst kan slinka igenom. Öppenhet är bra, men påhopp av det grövsta slag både bör och skall undvikas.
Men en hel del får passera. Och ibland blir jag mäkta förvånad över den hätskhet eller ilska som vissa publicerande personer uttrycker. Min förvåning börjar dock redan tidigare. En del människor verkar inte ha annat för sig än att just kommentera vad andra skriver. Hur kan de ha all denna tid? Det är dock givetvis upp till var och en, varför jag inte fullföljer just den tankegången.
Jag återkommer dock till den ilska med vilken vissa artiklar bemöts. Varför? Vad är det som triggar igång en del personer. Där har jag svårt att följa tankebanorna. Helt nyligen fanns det ett litet inslag om hur S, V och MP gemensamt firade Internationella kvinnodagen i Borås. Och nog finns där en hel del personer som luftar såväl antidemokratiska tankar som åsikter om hur vissa partiföreträdare går klädda. I sådana lägen förstår jag bara inte hur dessa människor orkar med sig själva. Livet kan för denna minoritet (jag tackar för att de är få) inte te sig särskilt glatt och lustigt. Det är kanske där, just där som problemet ligger och skon klämmer.
Tisdag 09 mar 2010, 11:32
Det här med moral kan vara hur svårt som helst. Eller hur? Visst kan en del personer ha en officiell moral - och hur många har inte det - där de vet vad som är lämpligt och politiskt korrekt att uttala. Mer än villiga är de då att framföra detta, ty som tänkande varelser vet de att deras uppskattning och aktning i andras ögon kommer att stiga, något som de givetvis uppskattar.
Ungefär här gör också den s.k. svekdebatten entré. Politiker av olika schatteringar gör sig till talesmän för dittan och datten. Men sedan då det kommer till den krassa verkligheten så visar det sig plötsligt att det politikern tidigare officiellt tog avstånd från har han eller hon som privatperson själv anammat. Och i ett sådant läge ökar med nödvändighet det s.k. politikerföraktet. Ta bara det här med hushållsnära tjänster. För mig kan det kännas märkligt att en person reservationslöst tar avstånd från ett fenomen och ungefär samtidigt själv drar fördel av det. Skall en sådan manöver lyckas bör personen ifråga vara oerhört tydlig med varför han eller hon agerar på sätt han eller hon gör. Vanligtvis saknas denna tydlighet och andra personers reaktion låter inte vänta på sig.
Själv har jag i teorin lekt med tanken hur jag själv skulle ha agerat om jag någonstans på gatan hade hittat pengar. Hur skulle jag då ha gjort? Självklart vet jag att de upphittade pengarna skall jag ta med mig till polisen och där överlämna dem. Men om jag hade gjort så med en (1) krona hade både mottagande polis och jag själv tyckt att jag var en ytterst märklig figur. Och vem vill i onödan framstå som en sådan person. Men om vi höjer summan och lägger till nolla efter nolla.
Närmar vi oss en tusenlapp tror jag att de flesta av oss hyser den uppfattningen att vi bör koppla in polis, men var går gränsen egentligen? Och skall vi ha någon gräns, för den är ytterst godtyckligt satt av envar av oss. Ja, ett litet moraliskt dilemma för den det passar.
Fredrika Thornander
Det är jag som är Fredrika Thornander. Jag är 34 år och bor i ett villaområde i Sandared, tillsammans med min man Hans och våra barn. Fram till för ett år sedan var vi en ganska så ordinär Svenssonfamilj, med villa, hund och två barn. I september 2007 föddes vårt tredje barn och nu, i slutet av februari, föddes vårt fjärde barn. Vi gick raskt från begreppet Svenssonfamilj till begreppet storfamilj! Vi ser fram mot vår nya familjekonstallation, och familjelivet med denna! Det är främst om hur detta familjeliv kan te sig – med alla dess glädjeämnen, våndor och kan hända sorger – jag kommer att blogga om.
I övrigt är vi en aktiv familj, som gillar att ha mycket omkring oss, både då det gäller människor, projekt och aktiviteter. Livet med familj är ett pussel, men ett fantastiskt roligt sådant!
Tobias Bornefalk
Tobias Bornefalk, 21 år från Borås – bloggar om det nya samhällsintresset poker. I största utsträckning av livepoker men även vad som händer i internetvärlden. Har själv spelat poker under fem års tid och utvecklar ständigt kunskapen av olika pokerformer.
Bosatt på Hedvigsborg efter att ha vuxit upp i Hedared utanför Borås.
I bloggen kommer du kunna följa min vardag som pokerspelare, läsa sammandrag av liveturneringar runt om i världen, pokerhistoria och en massa annan kuriosa som kan vara intressant att veta som handlar om poker men även andra spelformer.
Sven Martinger
Domare, politiker och lärare på Högskolan i Borås. Född 1951 i Skåne. Inflyttad till Borås 1983. Tanken från början var att stanna ett år, men fortfarande är jag bosatt här och trivs förbaskat bra med det. Lite problem har jag dock då Elfsborg möter skånska lag, men ett oavgjort resultat brukar lösa den sinnesoron.
Har snart arbetat 30 år i domstol ? blir snart guldmedalj, herregud - och de senaste snart 15 åren som domare vid Göteborgs tingsrätt. Trivs bra med det fria jobbet som det innebär, men utan undervisning vid högskolan i Borås ? drygt 20 år där ? samt politiken hade domarjobbet känts inte bara ensamt utan också deprimerande. Jag brukar ibland säga att till domstolen kommer människor sällan frivilligt, men till min undervisning söker sig många frivilligt glädjande nog. Politiken kan sägas vara drivmedlet.
Jag kommer att blogga om det som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen ständiga frågor om rättvisa och orättvisa såsom jag ser det. Ibland är det stort och ibland ännu större. En hel del tragik som dock måste förenas med det som får livet att vanligtvis te sig ljusare, nämligen humor och glädjen över att kunna hjälpa till lite där det behövs.
Jessica Steje
Jag är en 32-årig boråsare som har bott lite här och där, både i Sverige och utomlands.
Norrmalm är adressen för tillfället, men jag drömmer om ett hus på landet.
Min yrkesbakgrund är inom teater, film, opera, event och turism.
Min blogg kommer handla om vardagslivet som varannan-veckas-mamma till Linnea 2,5 år.
Linnea har Downs syndrom och kring detta vill jag sprida kunskap om vad det innebär och hur det påverkar oss, men också delge tankar om livet med (och utan) barn i allmänhet.
Jag bloggar också om kultur och andlighet som är två stora ingredienser i mitt liv.
Kommentarer och frågor är välkomna!
Elenor Sääf
Boråsare i själ och hjärta och barn av mars anno 1963. Jag trivs som firren i plurret när jag får pyssla med trädgårdsarbete och att skriva. Trädgårdsarbete är kontemplativt, skrivande är dess motsats och tillsammans bildar de en helhet.
Jag säger sällan nej till god mat och smarriga kakor. Flåset håller jag i trim genom att fräsa runt på min neongröna cykel, bruka apostlahästarna i sällskap med stavar samt en gång i veckan ta mig en tusenmetare i badhuset. Jag lyssnar på talböcker i mängder och då gärna deckare, dessutom samlar jag på grodor i olika storlekar och material och har drygt 300 stycken i samlingen.
Något av det bästa i mitt liv, är min vackra skogstomt i barndomens ljuva Kråkered en bit utanför Borås. Så småningom ska jag bygga mitt eget hus på tomten och sedan ska jag och mina två, söta, levande paddor Verner och Tjoffy Plopp och katten Asta-Stina Mysander, andas skogsluft och leva lyckliga där i alla våra dagar.
elenor.saaf@yahoo.se
Inger Dahlin-Ros
Jag är journalist på Borås Tidning, har man, två utflyttade söner och har just lämnat en lägenhet mitt i stan för ett nytt boende. Och jag har många fler intressen än vad jag har tid för.
Är tredje generationens boråsare och näst intill studieberoende. Har i det närmaste skrapat ihop till en magisterexamen i den något udda kombinationen antikvetenskap och design.
Reser ofta, gärna långt och ibland länge. Återkommer regelbundet till Italien och södra Frankrike där det finns värme, god mat och intressanta museer. Jag kommer att blogga om det mesta som intresserar mig och kanske dig.
inger.dahlin-ros@bt.se
Telefon: 033-700 07 15
huvudnyheter just nu
