Nakenbad

Söndag 25 jul 2010, 19:35

Då jag skrev ned rubriken ovan kom jag att tänka på nudister och naturister. Och skall jag vara ärlig - och varför skulle jag inte vara det - så vet jag inte riktigt skillnaden. Nudisterna gillar väl att bada utan baddräkt, men naturisterna. Vad gör dem speciella? Är det att de gillar att springa omkring i naturen i bara mässingen. Men att bada innebär ju också att vara i naturen. Lite mysko, det där med skillnaden.

Hur som helst var jag idag, måhända förståeligt nog, helt ensam på vår lilla strand på Lyckorna om jag bortser från min kära hustru som stod där på stranden iförd gul regnkappa. Förvånad hade jag inte blivit om hon under kappan också hade haft en tjock ylletröja. Själv hade jag ett par kortbyxor som verkligen sett sina bästa dagar. Byxorna är nu så tunnslitna att även jag funderar i banorna att slänga dem. Framtill finns dessutom revor som tillkommit enbart av den anledningen att byxorna är helt utnötta i tyget. Plagget är närmast transparent.

Förutom dessa moderiktiga kortbyxor hade jag en gammal T-shirt. Klädsnobb bör jag väl närmast titulera mig själv. Passande nog hade jag också ett par badbyxor med mig. Någon handduk brukar jag aldrig medföra. Jag vet inte riktigt varför det har blivit på det viset, men jag föredrar att lufttorka framför att torka mig med frotté. Lufttorkad skinka, det är ju fint och även dyrt. Själv kan jag bjuda på skinka i pluralis.

Erika tyckte det var onödigt att jag skulle blöta ned badbyxorna. I och för sig var de nog ganska så blöta redan för Erika och jag hade som sällskap haft regnet på väg till lilla badstranden. Först tvekade jag, men sedan tyckte jag nog att Erika hade fog för sin åsikt. Och vem skulle en dag som den göra mig sällskap i vattnet.

Och nakna jag förblev ensam i vattnet. De tidigare måsungarna har tydligen blivit stora nog att klara sig själva och flyga iväg. Och nu har vattnet blivit tillräckligt varmt för att rödmaneterna skall känna sig obekväma. Helt ensam, helt lugn kunde jag plaska omkring i den kostym som undertstundom benämns Adamsdräkten. Det var rätt skönt, i synnerhet att få slippa den efterföljande konstiga dansen på ett ben då man försöker kränga av sig de obehagligt blöta badbyxorna. Så visst kan det finnas fördelar med att ibland vara nudist alternativt naturist.



Göteborgs tingsrätt - en rättsosäker domstol ?

Lördag 21 maj 2011, 12:50

Jag tror att jag tillåter mig ett återfall. Det här stället var under fyra år min gamla bloggplats och eftersom den ännu finns kvar såsom ett dubbelkommando på BT så tillåter jag mig denna lördag att skriva på den här platsen. Annars finns jag ju dagligdags på BT:s andra bloggplats tillsammans med övriga bloggare.

I fredags fick jag ett samtal från en vänlig journalist. Hon presenterade sig (nu har jag glömt namnet) och frågade såsom journalister brukar inleda samtalet "har Du tid några minuter" och det brukar jag ha och den gången var inget undantag.

Journalisten fortsatte och sa att en nämndeman (själv föredrar jag ordet nämndledamot eftersom suffixet "man" känns konstigt att använda om en kvinnlig nämndledamot) hade skrivit till självaste justitieministern Beatrice Ask - tänk vad journalister är alerta - och därvid bl.a. sagt att på Göteborgs tingsrätt slutar rådman efter rådman (=ordinarie domare) och att detta strömhopp (mitt ord) utgör en fara för rättssäkerheten. Just då förstod jag vad journalisten var ute efter, nämligen att jag på mitt vanligtvis frejdiga vis skulle hålla med och säga att visst är domstolen i Götet en rättsosäker domstol. Men det gjorde jag inte för det hade varit fel, t.o.m. helt fel.

Riktigt är att en hel del rådmän slutat sina anställningar för att börja på andra domstolar. Men det bör inte tolkas som vantrivsel. Självklart kan det vara på det viset att någon som slutat känt att det kanske ibland varit lite väl mycket att göra, men vem känner inte det, oberoende av vad man råkar syssla med. Sedan är det ju inget som säger att det blir mindre att göra på annan domstol eller annan arbetsplats. Andra går vidare i karriären och någon vill kanske förkorta sitt pendlingsavstånd.

Därefter var jag nog inte längre så intressant för journalisten. Hon tackade nämligen för samtalet och jag önskade trevlig helg.

Alltså - visst finns det rotation inom domarkåren (ovanligt stor just nu jämfört med hur det tidigare har förhållit sig), men den, dvs rotationen har på intet sätt gått ut över rättssäkerheten. Det kan ju t.o.m. vara på det viset att då nya domare anställs så lever de upp till uttrycket att nya kvastar sopar bäst.


Jag har inte ALLS slutat blogga

Onsdag 18 maj 2011, 11:17

Sanningen ska man höra av barn och av fyllbultar. Men jag tror att jag vill lägga till ytterligare en sanningssägande kategori och det är den person med vilken man är gift eller sambo. Och jag tror att Ni håller med mig efter att ha tagit del av följande rader.

BT har lagt om det här med bloggeriet. Vi som numera bloggar går direkt in på något som benämns Wordpress (till en början trodde dumma jag det var WorLdpress, varför jag inte hittade någonting) och skriver där. Det går givetvis bra att ändå hitta vad vi skriver genom att trycka på BT:s bloggfält längst upp. Jag har även hört från vissa som har mobil att det inte går att läsa bloggen från mobilen, men på det har jag ingen lösning mobillös som jag är. Än svävar mina gamla bloggar runt i cyberspace men så fort jag fått tag i dem så kommer det att länkas till dem.

Hur som helst föranledde detta byte att jag i min blogg tog AVSKED av det som varit för att sedan samtidigt hälsa det nya välkommet. Men då fick min fru se det hela, dvs. vad jag skrivit. Och då yttrade hon spontant "hur kan Du skriva något så dumt som att Du tar Avsked; då tror ju alla dina läsare att Du slutat". Nej, så kan det knappast vara svarade jag.

Och så fick jag idag min frus farhågor bekräftade. En trevlig göteborgare ringde mig och uttryckte sin besvikelse över att jag slutat blogga. Mitt svar var ju att hans uppfattning var felaktig, men då hänvisade han till vad jag skrivit och det som alltså helt korrekt påpekats av kära Erika.

Ja, bakom alla mannens misstag finns tydligen en kvinna som i bästa fall kan rätta till det felaktiga eller som i mitt fall ge mig lite av en bakläxa. Så nu vet Ni alla det här. Vi ses i kommande bloggar.


Dumma ni - En avskedsblogg

Fredag 13 maj 2011, 13:37

Kan man ha en avskedsblogg som benämns Dumma ni. Tydligen, eftersom rubriken är som den är. Men självklart tarvar det hela en förklaring.

En avskedsblogg låter definitivt. Och det som är definitivt är ofta svårt att ta. Vi kan ju bara tänka på döden så blir vi med ens både allvarliga och tysta, kanske även ledsna. Nu kanske dramatiken ska skruvas ned något, för det avsked jag nu levererar är ett farväl till den tid som varit - i övermorgon på dagen fyra år - och med den bloggteknik som då varit förhandenvarande (oj, vilket långt ord).

För nu ska det läggas upp bloggande på annat sätt och med nya medarbetare (där även den städse närvarande Niclas finns som en räddare i nöden - just i det här tankeögonblicket ringde min kära hustru och trodde att nu var alla mina gamla bloggar helt borta och då är vi kanske tillbaka till den dramatik som jag nyss tonade ned något). Men positiv livsinställning är nog det som gäller, inte minst nu.

Och så var det den inledande delen av bloggrubriken. Sitter jag här och uttalar mig nedsättande om människor i gemen. Det är kanske inte riktigt så jag menar. Men igår var jag ute och delade ut lite politisk propaganda. Eller så kan det uttryckas på det viset att jag var iväg och informerade om att på söndag är det val här i Västra Götalands Regionen. Det är ett VIKTIGT val som gäller den kanske viktigaste välfärdsfrågan vi har, nämligen hur sjukvården ska se ut i framtiden. Nästan en ödesfråga och en fråga som utan dramatik kan ha med liv och död att göra. Och av några - dock var de tack och lov inte många - fick jag då svaret "jag har inte tid att rösta".

Till alla Er skulle jag vilja uttrycka mig så här. Människor genom historien och även just nu har gett och ger sina liv för att i demokratisk ordning (allmänna val) få avge sin röst och denna deras kamp negligerar ni med orden att ni inte har tid. Utifrån den synvinkeln tycker jag att Ni är rent ut sagt dumma, för tid för det som är viktigt - ett Regionval t.ex. - har alla människor, även de som förfäktar något annat.


Då grät Ulf Olsson

Torsdag 12 maj 2011, 08:32

Ibland saknar jag känslosamma politiker. Å andra sidan hade fler politiker varit emotionella så hade jag säkerligen uppskattat det motsatta. Det där med att gräset är grönare på andra sidan staketet verkar nästan alltid passa in.

Hur som helst känner jag ofta en beundran (många andra synes ha en motsatt uppfattning) för heltidspolitiker (därmed inget ont sagt om fritidspolitiker). De ägnar sig alltså hela tiden åt politik. Och då jag skriver hela tiden ska det uttrycket tas i bokstavlig bemärkelse. Det förhåller sig ju nämligen på det viset att en politiker synes aldrig få eller ha ledigt. Han eller hon ska ständigt vara uppkopplad och svara på väljarnas frågor - i klartext betyder det ofta problem - samt inte minst på allt vad media ständigt kan känna behov av att få veta. Snacka om heltidssyssla.

Till detta kommer att heltidspolitikern ofta är påpassad. Om han eller hon är någorlunda känd (något som egentligen också ingår i de politiska uppdraget sopm sådant) av eller genom media finns journalisterna omedelbart på plats om politikern råkar hamna i brydsamma situationer. För att exemplifiera detta behöver vi inte passera Borås stadsgräns.

Men så var det just det där med känslosamhet. Givetvis har politiker (och domare) en massa känslor som vanligtvis inte bubblar upp till ytan. Exempel finns dock på motsatsen såväl från engelskt som ryskt riksdagsarbete. I Borås har vi ett antal kommunalråd och även om Lena P för ett tag sedan dansade sig varm är det sällan, om ens någonsin, som dessa heltidspolitiker offentligt t.ex. gråter.

Dock har det hänt. Och det var - hör och häpna - i natt. Plötsligt då Ulf Olsson av någon anledning skulle tala om andra världskriget började han gråta. Själv blev jag så tagen att jag vaknade. Ja, dröm, men ändå ack så verkligt.


Det gula monstret har åter blivit min vän

Onsdag 11 maj 2011, 11:40

Så fort tekniska prylar (väldigt många saker passar numera in under den beteckningen) är inblandade blir jag lite osäker. Långt innan jag behöver tänka börjar jag ändå tänka på om den aktuella tingesten egentligen kommer att fungera och om så inte skulle vara fallet vad jag i så fall måste göra. Dessa funderingar är inte särskilt nyttiga för det som kan betecknas som det egna psyket, men å andra sidan har jag förstärkta förträngningsmekansikmer vilka bidrar till att jag snabbt glömmer det som jag fem minuter tidigare oroade mig för.

Nu har det blivit varmt och gott. Vädret står och tvekar mellan vår och sommar. Allt detta är givetvis positivt (vem vågar vara negativ till vår/sommar??) om det inte hade funnits ett OM. Men i likhet med alla andra tillfällen finns det givetvis ett om även i detta fallet och dessa två bokstäver står för bl.a. gräsklippning. Nu tycker Erika att jag helt saknar anledning att oja mig över detta (eftersom Alfred är avlönad gräsklippningsentreprenör), men jag håller inte med henne riktigt. Jag kan liksom inte låta bli att oroa mig för det där med att ska klipparen starta, kommer den snart att helt och hållet lägga av, har vi tillräckligt med bensin hemma osv.

Egentligen tycker jag nog bättre om elektriska klippare, men så fort jag nämner detta får jag såväl Alfred som Erika mot mig. Jag får trösta mig med att jag på Lyckorna har en klippare med sladd och allt. Handgräsklippare hade jag alltid förr, men det var så länge sedan att jag nu benämner den tiden som ungdom.

Hur som helst var det dags att ta fram det stora gula Stiga-monstret från garaget. Maskinen kändes tung och otymplig. Känslan bådade inte gott. Tryckte på någon löjlig liten gummiknapp för att smörja upp något som jag inte vet vad det är. Har bara hört att jag inte får trycka för intensivt för i så fall inträder något som benämns försurning och det är definitivt inte bra.

Och sedan drar jag som FAN i det där idiotiska snöret. Men inte startar motorn. Min oro tilltar. Jag drar igen, dock utan någon lycka. Min oro övergår i frustration och jag vill plöstligt utöva våld mot monstret. Jag blir bara mer och mer arg. Till slut ger jag upp. Jag försöker resonera som så - Stiga och jag var aldrig ämnade för varandra. Men samtidigt är jag för snål att köpa något annat trädgårdsmonster.

Sedan sover jag på saken (lär ju vara bra) och tänk er sedan hur glad (som ett barn) jag blir dagen därpå då det gula monstret börjar hacka och hosta. Min ovän har åter blivit en vän. Större lycka är svårhittad.


Där stod pojkarna på rad ...

Onsdag 11 maj 2011, 09:53

Ungefär så lyder väl texten i något som artisten Orup framfört. Och inte trodde jag väl att jag själv skulle få uppleva det i verkligheten, men denna morgon inträffade det hela.

Jag var lite långsammare den här morgonen. Varför vet jag inte, ibland blir det bara på det viset. Och det härliga är givetvis att mitt arbete understundom kan medföra den friheten som jag nyss beskrev. Baksidan däremot är att skulle jag behöva arbeta över så inte blir jag penningmässigt ersatt för det.

Strax efter kl 07 var jag på Resecentrum och trodde då att jag nästan skulle vara ensam på bussen till Göteborg (klockan var ju tämligen sen). Men i stället såg jag en jättelång kö. Nu var de köande inte enbart av manligt kön, men just nu bortser jag ifrån det för i så fall blir det konstigt med Orups förutnämnda låt.

Det som dock slog mig var två frapperande fenomen. Jag har aldrig sett en sådan ordentligt formerad kö. Jag trodde knappt mina ögon. Var jag vaken. Ett trettiotal människor med lämpligt och anständigt avstånd mellan kropparna. Och de liksom bara stod där, varefter kön fylldes på med ytterligare personer. Varifrån har vi fått vår kökultur? Har vi själva hittat på den och i så fall när? Skulle vara intressant att få veta. Vi - något som snabbt kunde konstateras - är till synes ett oerhört lättstyrt folk. Och om detta finns bevis bl.a. i form av att vi oerhört lydigt följer vad Unionen säger till oss att göra respektive underlåta.

Det andra fenomenet var att alldeles intill busshållplatsen för buss 100 stod buss 101 och bara väntade på passagerare. Den senare bussen går via Bollebygd och tar på sin höjd 5 minuter längre tid för färd till Göteborg. Men ingen, förutom en trevlig f.d. stuident och jag själv, dristade sig att ta den s.k. Bollebygdsbussen. Hellre stod de övriga kvar och väntade på det osäkra men samtidigt gamla vanliga. Snacka om att vi som folk inte bara är lättstyrda utan också vanemänniskor av värsta/bästa sort.


Ska det vara så dj...la svårt ?

Onsdag 11 maj 2011, 09:36

Jag har tjatat om det tidigare. Och jag kommer att fortsätta att göra det, förmodligen så länge jag lever. Min övertygelse är nämligen att om man som jag tror på en sak så kan tjatet likt droppen som urholkar stenen till sist få den effekt som man/jag hoppas.

Och det jag anser är A och O i all mänsklig verksamhet, privat som professionell, är att informera, lyssna och därefter fatta beslut. Är detta något konstigt? Nej, absolut inte. Nästan alla människor vågar jag tro håller med mig, men ändå sker det tämligen ofta att vi bryter mot denna av oss teoretiskt accepterade modell. Anledningen är förmodligen tidsaspekten (jag vill nämligen tro att det hos beslutsfattare vanligtvis inte finns någon illvilja) och att allt ska gå snabbare än snabbt.

Att jag kom på att skriva detta just nu är att en av mina medbloggare i sin blogg uttryckt ledsnad över att inte ha blivit tillfrågad om huruvida hon ville fortsätta blogga eller om BT av annan anledning inte ville att hon skulle fortsätta. Givetvis är det besvärligt många gånger att lämna ett för adressaten/mottagaren typiskt sett negativt besked, men det är ändå bättre. Som ett exempel kan jag nämna att en rättegång med efterföljande dom kan för många människor vara något oerhört hemskt, men än värre är det att under långa tider gå och vänta på den kommande rättegången (därför är det av största vikt att väntetiderna kortas ned, något som nog alla domstolar numera vinnlägger sig om).

Alltså - låt oss alltid kommunicera och det i så god tid som möjligt. Samtalet som sådant, oberoende av innehåll, är nämligen alltid av försonande slag även om samförstånd inte alltid går att uppnå.


Arenan och Högskolan - ett samband ?

Tisdag 10 maj 2011, 12:48

Borås alltjämt tämligen nya fotbollsarena och Högskolan ligger nästgårds. Avståndet i meter kan inte vara särskilt stort. Och efter gårdagskvällen kan jag även konstatera att ytterligare samband finns.

Snälle och trevlige advokaten Barney, som också är knuten till Högskolan i sin egenskap av föreläsare på Mäklarprogrammet, hade haft vänligheten att bjuda mig på en helt fantastisk fotbollskväll - som den skulle visa sig bli - där huvudaktörerna var Norrköping och Elfsborg.

Vädret hade vi med oss, sak samma då det gällde publiken. Tänk att 10 000 personer (nästan) på en och samma plats kan vara så fridsamma. I och för sig fanns det i vår absoluta närhet en "fiende". En man som uttryckte sig på ett föga belevat vis, men som var nog så entusiastisk då Norrköpingslaget gjorde något positivt.

Nu var det inte bara Barney och jag som hade en förbindelselänk med Högskolan. Snart såg jag (hennes röda hårsvall passerar knappast obemärkt) Margaretha O sitta endast några meter bort. Hon såg ut att vara en riktig Elfsborgare. Själv höll jag ju tummarna också för samtidigt spelande Helsingborg på Olympia.

I en paus stötte jag på tidigare högskolerektorn Fransson som jag också talade lite med. Han är ju politiker i Svenljunga och i den kommunen har det ju hänt en del på sistone. Nu verkar dock allt ha lugnat ned sig och även deras kommunjurist Risto Kokko har återfått sin kontorsstol.

Och vem satt inte framför mig om inte Brorsson, den snart tillträdande Högskolerektorn. Alltså; det kan bara inte vara tillfälligheter. Samband finns säkert mellan den förbrödrande fotbollen och den i samma anda fungerande Högskolan.

Hur det gick? Elfsborg vann - efter visst besvär - med 2 -1. Och samtidigt hemmavann Helsingborg med 3 - 0. Helkväll; jo, men visst.


Backspegel på batong och polis på segway

Måndag 09 maj 2011, 18:05

Varför ska man bli förvånad? Ja, varför inte. När det oväntade plötsligt inträffar står man där, kanske inte med skägget i brevlådan, men väl med en tappad haka. Och detta gäller framför allt de saker och fenomen som man råkar vara något så när förtrogen med.

Sakteliga håller jag på att hämta mig från de oerhört händelserika dygnen i Baltikum. Kan fortfarande inte riktigt förstå att man på så kort tid kan erhålla denna enorma kvantitet av information som vi alla fick. Och ändå gick resan i tämligen lugn takt. Så kände vi i vart fall.

Bland de högst minnesvärda inslagen från den litauiska gatubilden var polis/vakt med batong med backspegel. Jag förstår inte riktigt hur backspegeln kommer in i sammanhanget. Men säkerligen fyller den någon funktion. Annat skulle vara minst sagt konstigt.

Och märkligt är det också att hovrätten eller motsvarande instans är inrymd i en byggnad vars källare har varit förhörs- och tortyrlokaler för gamla KGB. Många människor tvingades sluta sina dagar under de mest vedervärdiga förhållandena och deras minnen har nu hedrats på det sättet att de på byggnadens sockel fått sina namn huggna i sten. En upprättelse, men givetvis en klen tröst ändå. Och längre upp, men i samma byggnad, finns det idag ett dömande som förhoppningsvis vilar på en betydligt mer rättsenlig grund befriad från politiskt godtycke.

Slutligen var det ultmata intrycket polisen på segway. Där dök han plötsligt upp som en statist från Solsidan. Men det var denna gång inget familjeunderhållningsprogram utan i stället vilken trafikpolis som helst. När får vi se svenska poliser på sådana manicker; ja, jag bara undrar.


Gummihandskar !

Söndag 08 maj 2011, 17:16

Ibland tror man inte sina ögon. Vid andra tillfällen är det öronen man inte litar på. I värsta fall kan det bli en kombination av två sinnen.

Efter två dagar i Litauen (valutan litas är ganska lätt att komma ihåg namnet på) har jag fått uppleva något som jag sällan, måhända aldrig, tidigare upplevt i språkväg,

Erika, Christina och jag var inne i en affär där man sålde allt från rengöringsmedel till kosmetika. Det var en butik där kunden kunde plocka till sig det som passade. Efter att ha köpt något litet (Ryan Air som vi åkte med har en prispolicy som på intet sätt gynnar bagage) skulle vi betala. Jag var den som gick i bräschen.

Expediten var en ung kvinna som jag p.g.a. hennes ungdom bedömde som engelskkunnig. Det var dock en total missbedömning från min sida. Jag tystnade, men det gjorde inte hon. Expediten var nämligen fullständigt övertygad om att jag talade litauiska. Något annat var för henne tydligen helt otänkbart. Jag försökte förklara för henne att jag inte förstod, men det avhöll henne inte. Hon fortsatte och pekade på ett par gummihandskar. Jag undrade vad hon menade. Var jag verkligen tvungen att även köpa gummihandskar. Sedan lämnade hon tillbaks några mynt då jag förväntade mig sedlar. På med glasögonen och först då förstod jag att mynten värdemässigt motsvarade sedlarnas sammanlagda värde (vid det laget tyckte Erika att vi skulle strunta i det hela),

Och sedan var det Christinas tur. Och expediten fortsatte att tala som om även Christina var flytande i just litauiska. Christina gjorde vad hon kunde för att skapa viss förståelse, men hennes ambitioner gäckades. Dock ville expediten även den gången sälja gummihandskar. Jag började tvivla på såväl expeditens som vår egen möjlighet att skapa språklig förståelse.

Först långt senare förstod vi det där med gummihandskar. Visst hade biträdet pekat mot gummihandskarna, men förklaringen var att just där handskarna låg gick det även att på en display se vad vi hade handlat för.

Ja, "die dumme Schweden" var kanske ett uttryck som vi just då gjorde skäl för.


Stackars, stackars Ola

Söndag 08 maj 2011, 14:23

Den här bloggen skulle som underrubrik kunna ha Försvarstalet om kokainet, något som också står att läsa på Aftonbladets första sida just idag.

Det hela gäller en man som heter Ola (Lindholm) och få personer har som han fått spaltutrymme i Aftonbladet. Jag kan snabbt räkna till fem helsidor och mer än halva framsidan. Några käcka bilder lättar upp stämningen. Ola ska nu, i likhet med många politiker, ta timeout från sitt arbete som chefredaktör för Kamratposten. Han har även arbetat för BRIS samt inte minst för SVT.

Och nu är tydligen Ola arg för redan på omslaget till Aftonbladet står det att läsa att "Ola slår tillbaka". Självklart blir man som läsare förvånad över all denna publicitet eftersom Ola, allt enligt tidningstexten, inte själv vill tala med media. Och av texten att döma är han urförbannad på Expressen som tydligen är på väg att förstöra hela Olas liv. Stackars Ola är väl det minsta man kan säga.

Men vad är det som har hänt? Jo, Ola har blivit drogtestad (hur många blir inte det varje dag) och det har i testet visat sig att det i hans blod funnits rester av en nedbrytningsprodukt till kokain. Och det är givetvis inte bra med tanke på att Ola nischat sig mot barn och ungdomar.

Dock vill Ola förklara att alla, precis alla (förutom hans egen familj och eventuellt hans advokat) är emot just honom. Han är helt enkelt förföljd. Polisen är t.ex. fruktansvärd. Tydligen har de å det grövsta förnedrat honom genom att Ola, allt enligt vad han själv skrivit, fått lämna något pisseprov. Men de personer jag närmast dagligdags möter skulle nog knappast se det som något förnedrande. Men å andra sidan är de ju inte heller Ola, som även påstår att polisen har "sålt" ut honom för att om möjligt få pengar till en Thailandresa eller en kryssning till Finland (om den senare resan talar Ola i högst nedlåtande termer, även om många andra mer än gärna skulle vilja åka på en sådan seglats).

Och sedan är också SVT väldigt dumma, för enligt Ola har man därifrån dömt honom utan att dom fallit. Ja, det är så synd om Ola så det kan bara inte vara sant. Sedan att det hela rör sig om en misstanke om ringa narkotikabrott beroende på att ett analysresultat ger stöd åt att Ola på något sätt fått kokain i sig är tydligen något som helt kommit bort i hanteringen.

Snacka om proportioner.


Vi svenskar kan slänga oss i väggen

Söndag 08 maj 2011, 13:49

Såsom framgått av några bloggar har Erika och jag nyligen avslutat en minisemester (förr hatade jag det ordet, fråga mig inte varför) i Baltikum, närmare bestämt i Litauen, som är ett land något större än Lettland som i sin tur är lite större än Estland.

Det första och kanske mest generella intrycket är den till synes enorma skillnaden i ekonomiskt välstånd mellan land och stad, där de senare synes betydligt mer välmående än hur det är på landsbygden. Sedan hade väl även städerna sina skavanker. Till de senare hör byggnader med putsskador som skulle göra svenska byggnadsnämnder snara till ingripande. Varför det är på detta viset vet jag inte riktigt, men avrinningen verkar ibland inte reglerad på det sätt som vi här i landet är vana vid.

För egen del gladdes jag dock mycket åt litauernas stora intresse för blommor. Alla - till synes såväl rik som fattig - köpte några enstaka lösa blommor och bar dem stolt i handen. Även blomterbutikerna var många till antalet och hade öppet sent på kvällarna.

På lördagen den 7 maj - min egen mors hundraårsdag (om hon hade haft förmånen att leva) - var det stor fest både i Vilnius och i Kaunas. I huvudstaden var det ett ordentligt firande av Europadagen (den 9 maj är det ju Unionens nationaldag) med stånd efter stånd av kulinariska läckerheter från olika europeiska stater (även närbelägna Vitryssland fick vara med). Överallt i gathörnen spelades det musik allt från det folkloristiska till det mer öronbedövande moderna. Ung som gammal deltog.

Tänk vilken skillnad jämfört med Sverige. Här tror jag få människor känner till Unionens nationaldag, allt medan den firas i dagarna tre i Litauen. Men sedan har ju också det senare landet fått utstå hemskheter (främmande ockupationer) som vi svenskar endast läser om i mer eller mindre trista läroböcker. Och nog kan jag ibland tycka att det är lite sorgligt att vi från krig och annat elände skyddade svenskar många gånger inte har vett nog att på ett betydligt mer aktivt sätt uppskatta vårt med övriga Europa gemensamma arv. Men vi kan ju alltid åka till Kaunas för att få uppleva det.


Utedass inomhus - alls ingen skitsak

Söndag 08 maj 2011, 12:57

Underbara Kaunas. Detta är - utan tvekan - en reklamblogg för staden som av oss svenskar bör få ett besök. Och dröj inte för länge för om några år har kanske den ekonomiska utvecklingen (vilken givetvis värdlandet Litauen väl förtjänar) bidragit till ett starkt förhöjt prisläge, något som gör att resandet dit tyvärr omöjliggörs för många. Så passa på.

Och därtill behöver Du inte ödsla mycket tid, om nu sådan skulle vara en bristvara för dig. Det räcker med 48 timmar (avresa från Säve/Göteborg t.ex. tidig fredagmorgon och sedan åter i Göteborg lika tidig söndagmorgon). Veckan därpå har Du garanterat samtalsämne på jobbet eller i skolan.

Ett litet problem finns dock, men samtidigt ska det dock på intet sätt överdrivas. I min eventuella enfald trodde jag att många fler än vad som skulle visa sig vara fallet talade engelska, men så var alls inte fallet. Men finns fantasi, papper och penna (av någon obegriplig anledning gick jag omkring med en spritpenna som jag inte hade någon användning för) samt en portion tålamod går nästan allt att lösa, så ock språksvårigheter.

En del påstår att Vilnius, Litauens huvudstad, är vackrare än Kaunas. Det här med skönhet sitter ju i betraktarens ögon, men nog tycker jag att Kaunas har ett försteg. Visst finns det fantastiska byggnader i huvudstaden, men sådana finns även i Kaunas. Den senare staden kändes därtill lite mindre turistisk.

Maten är helt enorm (jag behöver nog inte nämna att den är mycket billig, även på de finaste restaurangerna) och drycker likaså. Är man därtill en ölälskare kommer den törstige att per omgående bli lyrisk över vad landet lyckas få fram i sina bryggerier.

Och sedan kom den där restaurangen som serverade vilt (kanske inte det bästa stället för vegetarianer) i alla dess olika former. På väggarna fanns djurbilder, djurfällar och även en del uppstoppade djur. Man kunde kanske beskriva stället som en stor jaktstuga med öppen spis och angenäm personal. Och där fanns också en modern toalettstol i form av utedass (en lång träbänk med hål i mitten). Måhända inget som imponerar på alla andra, men jag själv kommer alltid att minnas även den.


Den heter inte Klamydia

Söndag 08 maj 2011, 12:36

Helt fantastiska 48 timmar. Mer tid behövs inte för att uppleva något helt annat än den tid som vi brukar kallas vardag. Det senare är inte heller dumt, men ett avbrott bidrar till att vardagen blir än lite bättre än vad den annars kan vara.

För ganska så länge sedan satt Håkan, Christina, Erika och jag vid deras Fiskebäcksmatbord och småsnackade. Eftersom jag av någon för mig och andra okänd anledning ofta ställer frågor av typen När dog Tage Erlander eller när föddes Evert Taube brukar Håkan alltid ha den bärbara datorn lätt tillgänglig. Så även vid det här tillfället.

Vi kom så att tala om orter som vi nästan inte visste fanns. För att snacket skulle fortsätta var det även tvunget att orten ifråga hade BILLIG flygförbindelse med Sverige och då helst med Göteborg. Uppmärksamheten kom att fästas vid Litauens näst största stad, Kaunas.

Sedan bokades det en hel del från Christina och Håkans dator. Plötsligt hade avresedagen kommit, den dag som tidigare varit så avlägsen. Och nu har vi just kommit hem efter 48 timmar i Baltikum och jag kan rekommendera alla att göra som vi gjorde. Lägg därtill den aspekten att allt är billigt, inklusive hotell och flygresa (de annars dyra posterna).

Vi hann med inte bara Kaunas utan också huvudstaden Vilnius. Och hade vi stannat någon dag till så hade det blivit besök även i landets befolkningsmässigt tredje största stad, Klepedia (eller vad det nu så badorten heter). Jag själv hade ett fasligt ståhej att komma ihåg det för mig märkliga namnet. Och till slut blev det - no offence - att staden fick gå under beteckningen klamydia. Av någon anledning var just det ordet lättare att memorera.


Piller, pulver och annan skit

Torsdag 05 maj 2011, 17:27

För några timmar sedan avslutade jag ett mål mot en tämligen ung man. Han är 24 år och har redan gjort några vändor på svenska fängelser. Detta i sig är sorgligt, men än värre är att han allt enligt egen uppgift regelmässigt injicerar amfetamin. Det här med sprutor har jag alltid tyckt vara lite obehagligt. I och för sig tillhörde jag inte den grupp skolelever som svimmade då syster kom med den stora nålen, men jag har ändå ett motstånd mot det hela. Och jag tror att de flesta av oss tycker ungefär likadant. Så ock den unge mannen. Detta till trots har det för honom blivit vardagshändelse att sätta en kanyl i kroppen och spruta in något som alls inte borde vara där. Och jag ställer mig själv frågan - hur kan det bli på det här viset.

Säkerligen finns det en massa kloka förklaringar. Boktext sida upp och sida ned. Men ändå förstår jag inte riktigt.

Och så kan vi läsa om polisrazzia mot gym. Vad är det då som hittas där. Jo, en massa preparat, dopningsmedel, som de unga "atleterna" stoppar i sig för att bli större än vad de redan är. Överarmarna t.ex. ska bli tillräckligt omfångsrika för att kunna ge plats åt än större och än fler tatueringar. Och detta allt medan andra stoppar i sig annat för att bli mindre än vad de råkar vara. Är världen inte riktigt klok?

Vad ska vi egentligen göra för att få stopp på det hela. Självklart vet jag, redan i det ögonblick jag dömer ut ett straff, att det i det enskilda fallet kanske inte hjälper med vare sig böter eller fängelse. Men å andra sidan måste samhället på något sätt markera att så här får det inte gå till. Samtidigt som jag sitter där i rättssalen eller på kammaren och undrar i mitt då stilla sinne - varför blir det egentligen så här. Varför är det så vanligt med att unga människor (den åldersgruppen dominerar) stoppar i sig piller, pulver och all annan skit. Frågorna hopar sig, men ledsamt nog uteblir svaren.


Är åklagaren NU jävig?

Torsdag 05 maj 2011, 08:47

Olika jävsfrågor är inget som direkt hetsar upp mig och skönt är väl det. Men den här i Borås dimmiga (Londondimma?) morgonen vaknade jag faktiskt till radiosänd antydd jävsproblematik och det hör definitivt till ovanligheterna.

Bakgrunden är ett åtal mot en lokalpolitiker som heter Bengt. Eftersom namnet redan är spritt i media väljer jag att använda mig av det korrekta namnet. Jag har på intet sätt någon avsikt att kommentera vare sig målet som sådant eller de inblandade personerna. Bengt känner jag nämligen tämligen väl och det enda jag kan i det sammanhanget säga är att det mesta - såsom det brukar vara i brottmål - är en stor portion ledsamhet.

Instämmande åklagare i målet är chefsåklagaren Urban, som jag också känner utifrån en professionell synvinkel (en hel del "duster" i rätten, även om det var för länge sedan och en hel del meningsutbyten i den numera nedlagda Socialnämnden).

I radion vinklades det hela till lämplighetsfrågan - är det så lyckat att en moderat åklagare stämmer in en partimotståndare, i detta fallet "sossen" Bengt. Nu vet jag att Urban är en ytterst kunnig och professionell yrkesutövare som aldrig (jag är säker på den uppgiften, i vart fall till dess motsatsen är bevisad) skulle ta några ovidkommande hänsyn. Han är hängiven sitt arbete. Men är detta av avgörande betydelse.

Måhända inte. För nu har radion genom sin vinkling fört fram en misstanke (som jag ser det ogrundad sådan) om det olämpliga i att en politisk meningsmotståndare till den tilltalade stämmer in vid rätten. Då även de politiska olika åsikterna är manifesterade genom politiska engagemang på ömse sidor. Ja,. jag vet inte vad jag ska säga. Och framför allt vet jag inte vad andra tycker, något som är nog så viktigt. Men visst finns det något som brukar betecknas som delikatessjäv (kan väl närmast liknas vid en ventil i sammanhanget) och även om det inte rör sig om någon direkt delikatess så kanske det här skulle kunna appliceras. Själv är jag lika osäker som jag låter.


Låt det kosta !

Onsdag 04 maj 2011, 12:22

För mig är vissa saker tämligen självklara och uppenbara. Till en av dem hör att nästan alla människor vill leva i ett samhälle som ser tämligen snyggt och prydligt ut. På intet sätt är jag en person som måste ha det skinande rent omkring mig (minns fortfarande den lite småtöntiga skylten från Rådhuset, en skylt i papp på vilken det stod "bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete"), men visst är det bättre med nystädat än ständigt smutsigt.

Denna min inställning begränsar sig inte till hemmets vrå. Tvärtom kanske jag skulle vilja säga. Då jag kommer ut på gatan eller i parker blir jag nästan mer irriterad än hemma då jag ser att människor slängt iväg papper, plast, flaskor, burkar och allt annat bråte på platser där detta "mög" inte alls hör hemma. Det är en sådan total respektlöshet inför andras trevnad att bara lämpa iväg bråten där det för till fället passar just den personen som gör det hela. Egoismen firar triumfer på allmänhetens bekostnad.

Jag har i åratal tjatat om papperskorgar, varför jag nu inte nämner detta en gång till (fick ju ändå sagt det). Men nu kan jag konstatera att BT vid mer än ett tillfälle skriver om Boråsnedskräpningen som det problem som det verkligen är. Det är nämligen på det viset att om intrycket är skräpigt tar många människor sig ytterligare friheter varför det blir än värre. Tänk bara på en byggnad med ett sönderslaget fönster. Snart blir det tiotals söndriga fönster.

Även om jag inte förordar ett repressivt system så tror jag faktiskt att en av polis väl avvägd penningbot också avhåller en hel del från att slänga skit. Ekonomiska sanktioner brukar nämligen vara effektiva. Låt det alltså kosta är nog mitt budskap till samtliga "smutsgrisar".


Det STORA förstoringsglaset

Tisdag 03 maj 2011, 17:43

Kanske några undrar om jag kan blogga om vad (skit) som helst. Och svaret blir nog att allt kan få min uppmärksamhet, även om jag kanske för egen del skulle göra som jag just gjorde, nämligen att sätta ordet (skit) inom parentes.

I morse då jag kom till jobbet var det första som fick min uppmärksamhet ett enormt förstoringsglas. På något sätt var det lite gulligt även om det senare ordet brukar vara förbehållet det som är smått till storleken. Men här var det långt ifrån smått utan sa kanske i stället en hel del om den rådande åldersstrukturen hos medarbetarna i den här byggnaden som inrymmer Göteborgs tingsrätt. Alldeles i närheten av det lämpligt placerade förstoringsglaset fanns någon text att tyda och ska jag vara ärlig så var bokstävernas storlek av närmast futtighetskaraktär varför ett förstoringsglas (även om det i sig känns som en något ålderdomlig pryl i vår moderna genomdatoriserade domstol) kändes som något såväl lämpligt som behövligt även för de yngre talangerna. Alltid en liten tröst för oss övriga.

Eller så kan det kanske vara så illa som en medarbetare och kollega erinrade sig samtidigt som jag också nämnde det. Åldern på medarbetare - ett ämne som kan vara nog så känsligt att dra upp - gör att under en vecka fanns det hur många personer som helst som var tillfälligt borta av en enda anledning, nämligen att gå till tandläkaren. Tänderna eller fyllningarna kanske håller på att ramla ut.

Men det här med täta tandläkarbesök kan kanske också tolkas som något bra och positivt. Det är bra att vi i svenska domstolar kan säga till och bita ifrån då det verkligen behövs. Och det där med förstoringsglaset kanske också kan ge bilden av att vi ibland kan överse med vissa saker som vi ändå inte upptäcker p.g.a. att vi just då inte har det där förstoringsglaset som i stället hänger på ett snöre alldeles innanför personalentrén.


Vem ska vi nu hata ?

Måndag 02 maj 2011, 16:55

Idag till lunch satt jag på en kinesrestaurang och åt en härlig "dagens". När jag redan vid dörren betalt för den buffé som erbjöds uttryckte sig betalningsmottagaren på ett sådant sätt att jag med ens kände mig ganska så ensam. Helt korrekt sa han ungefär så här "endast EN person" och han hade nog så rätt i sin iakttagelse. En trevlig kvinna i sällskap med en man förbarmade sig över min situation (även hon hade kanske uppfattat kyparen på ungefär samma sätt som jag) och bjöd mig till deras bord. Vi hade en trevlig pratstund. Informella möten kan vara hur bra som helst.

Plöstligt kom vi in på ämnen Usama bin Ladin. Han synes mig nästan som en vålnad som rört sig i bergiga gränstrakter mellan Afghanistan och Pakistan. Ibland har jag även undrat om han överhuvud taget har funnits eller fortfarande finns. Enligt mitt trevliga lunchsällskap behöver jag inte undra längre ty enligt amerikanska media (tänk om de har fel) har bin Ladin nu blivit skjuten. Och snabbt tänkte jag för mig själv - mot vem ska nu amerikanarna rikta sitt hat. Den sista tanken hade jag inte ens hunnit tänka färdigt innan "lunchsällskapsmannen" uppgav att många amerikaner hade redan unisont hurrat över att nämnde bin Ladin var död. De var tydligen oerhört nöjda med att denne bin Ladin hade blivit dödad. Och ändå hade de givetvis ingen personlig relation alls till denne av amerikaner utpekade terrorist "number one".

Och tidigare läste jag någonstans att rebellerna (kanske ska vi kalla dem frihetskämpar) i Libyen hade firat ordentligt att Ghadaffis yngste son hade blivit dödad.

Visst kan jag förstå hat, men samtidigt kan jag det inte. Måhända är det något jag känslomässigt missat. Men om så skulle vara fallet så är jag nog ganska så glad för den missen. Själv kommer jag nämligen aldrig att glädjas över någon annans död.


Plakat, banderoller och palmer

Söndag 01 maj 2011, 17:44

I och för sig har en av mina medbloggare på ett indirekt sätt ställt frågan om inte 1:a maj som den internationella arbetarrörelsens dag spelat ut sin roll.

Då kan jag lugnande säga att så är alls inte fallet, något som bekräftades inte minst idag här i Borås. Vädret var något mellanting mellan ytterligheterna värmande sol och kylande regn. Till detta kom blåsten som en tämligen onödig krydda.

Många (däribland kommunalrådet Ulf)var de som räknade antalet demonstranter och jag vet inte vilken slutsiffran blev, men nog kändes det som om vi detta året var aningen fler än förra året. I så fall ytterligare en bekräftelse på att det där med solidaritet aldrig kommer att vara något överspelat. Snarare tror jag att gemenskap människor emellan blir allt viktigare såväl för de enskilda människan som för samhället i stort.

Tåget, som det brukar, vek ner mot Stadsparken och passerade den ena palmen efter den andra. Och denna gången tyckte jag att palmerna passade väl in (annars tycker jag att de brukar se lite väl exotiska ut) eftersom huvudtalare var Veronica Palm. Hon var lysande och med det menar jag att hon på ett enkelt och ytterst tydligt sätt förklarade hur de senaste politiska trenderna sett ut med en offentlig sektor som säljs ut bit för bit till den hugande marknaden.

Och vi som var där gillar inte detta. Vi, i likhet med Veronika tror i stället på en gemensam sektor där plånbokens roll är av helt underordnad betydelse. Det är den generella välfärden som åter bör föras upp på den politiska dagordningen. Till manifesterande av detta bjöds det på korv och bröd.

Alla lämnade vi Stadsparken, styrkta i vår uppfattning, och tämligen mätta. En bra 1:a maj helt enkelt.

Utmaningen - kampen mot klockan

Blogg [Uppdaterad 2014-01-07]

Krister Persson, journalist på Borås Tidning.
Maria Nilsson Havrell, skådespelare och sångerska.
De har utmanat sig själv och varandra. Kretsloppet är målet. Och tiden.
Han: 49.11. Hon: 48.06.
Och de vill slå varandra. Det krävs träning. På Joggarbloggen kan ni följa deras kamp, mot varandra, mot sig själv och mot tiden.


Blogg: Betraktelser bakom katedern

Blogg [Uppdaterad 2014-04-02]

BT välkomnar Viktor Åberg, relativt nybakad gymnasielärare på Sven Eriksonsgymnasiet, som ny bloggare för bt.se.
Med sitt bloggskrivande hoppas han kunna ge en inblick i hur det är att arbeta i en miljö som så många har en relation till och åsikter om.


Kulturbloggen

Blogg [Uppdaterad 2013-09-25]

Högt och lågt från kulturens värld, det finns att läsa på BT:s nya kulturblogg som får premiär på årets Bokmässa. På bloggen kan du läsa texter av flera av tidningens kulturmedarbetare.


Välkomna till Ledarbloggen!

Blogg [Uppdaterad 2014-06-18]

Ledarbloggen skrivs av BT:s ledarredaktion, som består av Lars Näslund och Mikael Hermansson. Delta gärna i samtalet men försök att hålla en anständig ton och undvik personangrepp. Bloggen välkomnar alla och du får lov att vara anonym, men för det goda samtalets skull så tala gärna om vem du är som skriver. Du hittar de artiklar som vi publicerar på ledarsidan på bt.se/ledare.


Perssons musik

Blogg [Uppdaterad 2012-03-03]

Håkan Persson är journalist och musikkritiker på Borås Tidning och ligger bakom bloggen Perssons musik på bt.se.


BT:s bildblogg

Blogg [Uppdaterad 2013-09-03]

Kräftfiske på ett Skagerrak i uppror, kommunikation på Hans Flysjös sätt, bryggeriplaner för Simonsland. Här ser du BT:s bästa bilder!


huvudnyheter just nu

Massiv protest mot trängselskatten

TT inrikes [Uppdaterad i går 16:56]

Ett långt demonstrationståg gick genom Göteborg i protest mot trängselskatt och även den planerade järnvägstunneln, Västlänken Läs mer

 

Trängselskatten på tapeten igen

Bör trängselskatten i Göteborg avskaffas?

Visa resultat




Blogg

Här är BT:s bloggare

En ledarredaktion, en elfsborgare, en basketjunkie, två joggare som utmanar varandra, en näringslivsredaktör, BT:s fotografer och en designguru...
Välkommen till BT:s värld av bloggare!


Mest läst på bt.se


Tjänstgörande webbredaktör

Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!

Vedrana Sivac
vedrana.sivac@bt.se
Telefon: 033-700 07 27


Kalendern

Vad händer i Sjuhärad?

Kalendern är sjuhäradsbornas anslagstavla på bt.se. Här kan kan du läsa om eller lägga in aktuella arrangemang.
Obs! Kalendern är till för föreningar och icke-kommersiella arrangemang.

Stefan Eklund, chefredaktör

Om kyrkans framväxt i Kina:

"Det finns fler kristna i Kina än det finns medlemmar i landets kommunistiska parti."

Lena Kvist, kulturchef

Om okända bokkaraktärer:

"Veckans snackis: att Roy Andersson ”är” den självupptagne kulturmannen Hugo Rask, som huuvdpersonen Ester Nilsson hänger efter i Lena Anderssons Augustprisade roman Egenmäktigt förfarande."

Lars Näslund, politisk redaktör

Om Anna Kinberg Batra:

"Många länsförbund verkar dock lansera henne som Moderaternas första kvinnliga partiledare med visst vankelmod."

Jan Hansson, sportkrönikör

Vem är en bra tränare?

”Ofta så här dags på fotbollssäsongen får man frågan: är hen en bra tränare? Svaret lyder: ibland.”

Nyheter

Webb-tv

På bt.se/webbtv hittar du inslag om nyheter, sport, nöje och mycket mer.

Blogg

Här är BT:s bloggare

En ledarredaktion, en elfsborgare, en basketjunkie, två joggare som utmanar varandra, en näringslivsredaktör, BT:s fotografer och en designguru...
Välkommen till BT:s värld av bloggare!

Nyheter

Gilla bt.se på Facebook

Du vet väl om att du kan följa stora delar av vårt nyhetsflöde från Sjuhärad, Sverige och världen direkt på Facebook? Gör som 5 700 andra och klicka på "Gilla"-knappen nedan!


Läsvärt

Föreningsguiden

Föreningsguiden är den nya tjänsten som ersätter Inför. Tjänsten är för föreningar i Mark och Kind, som gör det möjligt för föreningslivet att uppdatera och informera medlemmar och allmänheten om vad som händer.

Nyheter

Följ BT på Twitter