Lätt att gråta
Söndag 22 nov 2009, 12:17
Ibland kan det vara lite svårt att vid sin sida ha sin fru kommenterande när jag skriver. Först började hon med att "dissa" (där försökte jag verkligen vara ungdomlig) rubriken och sa att sämre och tristare rubrik kunde ingen - förutom jag givetvis - åstadkomma. Är det inte på det viset att redan för mindre kan den starkaste bli gråtfärdig. Och så har Erika också åsikter om min stavning. Där kan jag i och för sig hålla med henne, för med den hast jag skriver blir det ofta, tyvärr, omkastade bokstäver typ ibalnd i stället för ibland.
Nu var det dock inte detta jag tänkte nämna. I stället är det en emotionell uppföljare till gårdagens Lisebergsbesök. Jag vet inte om andra känner som jag i detta avseendet, men ibland tror jag att så är fallet.
Jag hade nog inte varit mer än en kvart - hade inte hunnit hitta Erika, Linnea och Rasmus - inne på nöjesstället innan jag kände mig gråtmild. Skulle vilja karaktärisera känslan som den som beskrivs om alkoholister hur självömkande och gråtmilda de kan bli under rusets inverkan. Nu var jag dock alls inte ruspåverkad, men jag kände mig ändå gråtmild (dock inte självömkande) när jag hörde alla julsånger och julpsalmer på en och samma gång.
Jag börjar nästan bli lite orolig för min uppväxt. Hur hade jag det egentligen? Fick jag aldrig de klappar som jag hela året dessförinnan gått och längtat och trängtat efter. Ja, det skulle kanske vara på sin plats att så här till juletider kontakta Sigmund Freud och hans andevärld. I det avseendet kan jag kanske, om jag är riktigt snäll (dvs betalar bra för mig) få hjälp av en känd numera f.d. Boråspolitiker.
Nu avslutar jag omedelbart denna blogg, då Erika just kom in här och klagade på att bloggen var kort, jättekort. Och nu avlägsnar sig Erika sakteliga med orden "att du skall vara glad att du har mig för i annat fall hade du nog inte alls börjat blogga".
Torsdag 11 mar 2010, 13:17
Lite ironiskt uttryckt vet vi ju alla hur svårt många företagare har det. Självklart är det på det viset att oerhört många mindre näringsidkare arbetar närmast häcken av sig för att få det hela att gå runt. Det är mycket arbete som inte kan debiteras och osäkerhet råder ofta vad gäller avsättningsmöjligheter. Men ändå vågar jag påstå att egenföretagaren har något som den löneanställde saknar, nämligen friheten att råda över sin egen tid. Och många gånger tror jag att det är något som inte nog kan värderas i pengar. Vi kommer åter in på ämnet frihet, nämligen friheten att få rå sig själv. Sedan är det givetvis på det viset att vissa jämfört med andra uppskattar den friheten mer.
Sedan är det många människor som säger att det är så mycket kostnader och pappersarbete förknippat med fri företagsamhet. Ofta tänker jag då - men varför fortsätter de då med en sysselsättning som enligt dem själva synes vara närmast destruktiv i form av oro, sömnlöshet och magsår. Nej, jag tror inte riktigt på det där. Många gånger har säkerligen näringsidkare ett betydligt bättre liv än den som tvingas stå i verkstadslokalen på en vanlig fabrik.
Men nu kommer jag med lite konkreta ideer för dem som vill vara kreativa och därtill tjäna sig en hacka. Snabba cash skulle jag vilja kalla det hela. Och det jag föreslår är alls inget orealistiskt, snarare tvärtom. Det här kommer nämligen snart att genomföras i Borås. Om Du har någon liten verksamhet av i stort sett vilket slag som helst så kan Du snart anmäla att Du har intresse av att ta emot personer som har en funktionsnedsättning (i mer officiella sammanhang talas det om LSS). Får Du ja på din ansökan kommer Staden att skicka personer som Du kan ha både glädje av och användning för i din produktion.
Det fina därvidlag är att arbetskraft som annars kan vara ack så dyr blir alls inte dyr för dig som följer mitt råd. Du får nämligen betalt för varje person Du tar emot. Om Du till följd av personens funktionsnedsättning inte får ut så mycket produktivitet av just den människan får Du som kompensation en högre ersättning. Men givetvis har Du alltid glädje av varje människa och det personalen lyckas tillverka kan Du sälja i din verksamhet och på det viset få in pengar. Är dessutom verksamheten personalintensiv är det ännu bättre. Du får betalt för det som annars skulle vara dyrt och det som verksamheten renderar får Du som företagare behålla.
Det kan näppeligen bli bättre och snabbt går det att konstatera att Du sköna nya värld har anlänt även till Borås.
Torsdag 11 mar 2010, 08:36
Själv skriver jag tämligen flitigt om ditten och datten. Ibland är ämnena på gränsen till allvarliga, men vid många andra tillfällen beskriver jag högst vardagliga skeenden i mitt och familjens liv. Det är ungefär så som jag tycker att en blogg skall se ut, en vidareförmedlad bild till andra om hur livet med "ups and downs" helt enkelt kan te sig. Jag vill tro att detta skapar en kommunikation och i bästa fall en närhetskänsla till alla dem som finner det värt att under några minuter läsa vad jag fingrat ned (kör alltjämt tvåfingervalsen, något som nyligen vänligt påpekades av en kollega) från tangentbordet.
En blogg som jag dock är oerhört trött på just nu är en blogg som handlar om tidpunkten för unga flickor att förlora sin oskuld. Inte vet jag, men finns det några där ute i "cyberspace" som av någon märklig anledning har fastnat med fingret på just den bloggen. Är det ämnet som kan te sig så kittlande och det alltjämt efter cirka två år. För mig synes det hela obegripligt.
Därför hälsar jag med tillfredsställelse det initiativ som BT nyligen tagit att bjuda in några att blogga om sitt i vår tilltänkta bröllop. Bra är också att tidningen önskar att såväl brud som brudgum får ge sin syn på kanske det allra största privata ögonblicket i blivande äkta makars liv. Jag personligen tror nämligen att det här med fest (och även lite glamour) är något som vi svenskar många gånger längtar efter, men ibland inte riktigt vågar uttala. Ibland är det som om det skulle vara fel med lite guldkant, även om vi många gånger ändå lovprisar det. Tänk bara på hur många tittare (även jag satt framför TV-rutan) som såg det i och för sig ytterst ytliga programmet med Anna Anka.
Och kanske en sådan blogg också definitivt kan tränga undan den blogg om förlorad oskuld (ett sådant sammanträffande med bröllopsbloggen) som jag tidigare här har kritiserat. Det skulle i så fall vara en välgärning.
Onsdag 10 mar 2010, 13:30
För några år sedan var uttrycket "Rör inte min kompis" ett ganska vanligt sådant. Budskapet var klart, tydligt och bra och kunde väl sammanfattas på det viset att vi skall ställa upp för varandra.
Nu är det en annan tid, vilken jag har försökt ge uttryck för i bloggrubriken. Det jag mest avser är detta ofta förekommande pipande som finns åtminstone på de arbetsplatser som jag numera frekventerar. På kvällarna kan det på Högskolan i Borås vara ett ihärdigt pipande i mycket högt tonläge. Även om jag vant mig något är det skönt, för att inte säga väldigt skönt då det höga ljudet behagar sluta ljuda. Från början visste jag inte varifrån det kom - en öppen dörr någonstans var all min kunskap -, men nu har jag lärt mig att vanligtvis är orsaken dörren till rummet med microvågsugnar. En härlig känsla att fösa igen dörren och plötsligt blir det bara tyst, närmast intellektuellt tyst vilket kan översättas med att det helt enkelt åter går att tänka.
Här på Nya (fortfarande använder jag den beteckningen åtminstone fram till den högtidliga invigningen medio april) Tingshuset har det varit ett intensivt pipande. Och vi domstolsarbetare har också blivit upplysta om att pipandert kostar mycket pengar, jättemycket pengar. Det förhåller sig nämligen på det viset att här till skillnad från på Högskolan sker det en vaktbolagsutryckning vareviga gång larmet går eller pipet börjar.
Som syndare till dessa merkostnader har framför allt stått - om jag nu tolkat informationen på ett korrekt sätt - de personer som rört dörrvreden. Givetvis kan det te sig frestande att vrida något som enbart är till för att vrida, men nu har vi nog alla lärt oss läxan. Som ett mantra upprepar vi for oss själva Rör inte vredet och jag tror att vi hörsammat oss själva. Pipen har nämligen drastiskt minskat.
Onsdag 10 mar 2010, 11:39
Kan det verkligen förhålla sig på det viset som jag skriver i artikelrubriken. Är det möjligt att valfrihet skulle vara något negativt. Alla eller rättare sagt nästan alla talar ju sig varma för att det är bra med valfrihet. Och ordet i sig ger ju glada vibrationer. Vem eller vilka vill inte välja, bara det ger ju en känsla av frihet, ett personligt förverkligande. Och efter det lilla ordet "val" följer just "frihet". Verkar nästan som om himmelriket på något sätt skulle finnas bakom närmsta husknut.
Men en sak är ofta teorin och en helt annan verkligheten. Vanligtvis är nästan allt bra i teorin, men då realiteten smyger sig på blir det många gånger ett helt annat läge.
För några år sedan infördes en möjlighet att flytta pengar än hit än dit för att på det viset maximera pensionen när den en gång i framtiden eventuellt skall falla ut. Jag vet inte om det var särskilt bra. För personer som gjorde och gör de rätta valen kan det hela te sig lockande, men hur blir det för alla de andra. De som inte kan eller orkar sätta sig in i det hela - skall de få skylla sig själva. De dumma alternativt slöa "göre" sig icke besvär.
Har alla TV-kanaler gjort oss lyckligare. Nog har valfriheten ökat. När jag var liten (under 1800-talet) hade vi i Skåne TV-sändningar enbart från Danmark. Sedan kom den s.k. Hörbymasten och frälste oss. Nu är det inte längre master utan satelliter. Jättemånga olika program, men ökade därmed lyckan i det svenska folkhemmet.
Och slutligen skulle vi också få välja elleverantörer. Det skulle bli fritt, det skulle bli bra. Bort med all onödig byråkrati. Och när jag då tittar på elräkningen som skall betalas så vet jag inte om det verkligen blev så mycket bättre. Eller kanske jag i stället för med pengar skall betala med frihet. Undrar jag hur elbolaget kommer att reagera. För egen del har jag ännu inte bestämt mig hur jag skall göra.
Onsdag 10 mar 2010, 07:34
Det här med språk har alltid intresserat mig. Tyvärr har det fått den inte ovanliga konsekvensen att det som har med siffror och matematik att göra intresserat mig desto mindre. Det verkar ibland som om dessa ämnesområden är svåra att förena, beklagligt nog är jag ytterligare ett exempel på att så är fallet.
Inte för att vi särskilt mycket diskuterar det här i domstol - i vart fall har jag inte deltagit i många sådana samtal - men ibland dyker det upp lite synpunkter. En annan sak är att det säkerligen finns en hel del diskussioner om inte bakom andras ryggar så i vart fall i små hastigt tillkomna grupper där det vädras åsikter av diverse slag.
Inte ens lagstiftare är särskilt konsekvent då det gäller språkanvändningen. Ibland blir det versaler då det gäller myndigheters namn och t.o.m. i samma lag för samma myndigheter kan versalerna snabbt bytas ut mot gemena. Nu är detta dock inget större problem, men är lätt iakttagbart för den som är observant. För egen del kan jag välvilligt konstatera att bakom lagen finns människor av kött och blod, personer som i likhet med alla oss andra kan göra de fel och misstag som just kännetecknar oss i vår egenskap av människa.
Relativt nyligen - åtminstone för min del - påpekade några notarier (de om några är uppdaterade) att det där ordet "skall" ska vi väl inte använda i domar. I stället bör vi väl använda "ska". Förmodligen har det gått ut ett påbud att texten och läsningen av densamma underlättas om vi använder oss av det lite enklare och kortare ordet. Därtill låter inte ska så uppfordrande som just skall.
Gärna för mig, men i mina öron ringer en numera f.d. juridiklärares ord "och när ni nu får arbeten efter examen, glöm inte att skriva "skall" i stället för "ska". Eller vad säger Du, Robert Zimmerman "Times they are changing".
Tisdag 09 mar 2010, 11:53
Många gånger låter BT privatpersoner kommentera de artiklar som finns införda i tidningen. Jag är övervägande positiv till detta system. Det är bra att människor i gemen får tycka till om det som skrivs och publiceras. Exakt hur det sedan går till vet jag inte riktigt, men jag tror att det finns någon variant av spärr - eller kalla det censur - från tidningsredaktionens sida så att inte vad som helst kan slinka igenom. Öppenhet är bra, men påhopp av det grövsta slag både bör och skall undvikas.
Men en hel del får passera. Och ibland blir jag mäkta förvånad över den hätskhet eller ilska som vissa publicerande personer uttrycker. Min förvåning börjar dock redan tidigare. En del människor verkar inte ha annat för sig än att just kommentera vad andra skriver. Hur kan de ha all denna tid? Det är dock givetvis upp till var och en, varför jag inte fullföljer just den tankegången.
Jag återkommer dock till den ilska med vilken vissa artiklar bemöts. Varför? Vad är det som triggar igång en del personer. Där har jag svårt att följa tankebanorna. Helt nyligen fanns det ett litet inslag om hur S, V och MP gemensamt firade Internationella kvinnodagen i Borås. Och nog finns där en hel del personer som luftar såväl antidemokratiska tankar som åsikter om hur vissa partiföreträdare går klädda. I sådana lägen förstår jag bara inte hur dessa människor orkar med sig själva. Livet kan för denna minoritet (jag tackar för att de är få) inte te sig särskilt glatt och lustigt. Det är kanske där, just där som problemet ligger och skon klämmer.
Tisdag 09 mar 2010, 11:32
Det här med moral kan vara hur svårt som helst. Eller hur? Visst kan en del personer ha en officiell moral - och hur många har inte det - där de vet vad som är lämpligt och politiskt korrekt att uttala. Mer än villiga är de då att framföra detta, ty som tänkande varelser vet de att deras uppskattning och aktning i andras ögon kommer att stiga, något som de givetvis uppskattar.
Ungefär här gör också den s.k. svekdebatten entré. Politiker av olika schatteringar gör sig till talesmän för dittan och datten. Men sedan då det kommer till den krassa verkligheten så visar det sig plötsligt att det politikern tidigare officiellt tog avstånd från har han eller hon som privatperson själv anammat. Och i ett sådant läge ökar med nödvändighet det s.k. politikerföraktet. Ta bara det här med hushållsnära tjänster. För mig kan det kännas märkligt att en person reservationslöst tar avstånd från ett fenomen och ungefär samtidigt själv drar fördel av det. Skall en sådan manöver lyckas bör personen ifråga vara oerhört tydlig med varför han eller hon agerar på sätt han eller hon gör. Vanligtvis saknas denna tydlighet och andra personers reaktion låter inte vänta på sig.
Själv har jag i teorin lekt med tanken hur jag själv skulle ha agerat om jag någonstans på gatan hade hittat pengar. Hur skulle jag då ha gjort? Självklart vet jag att de upphittade pengarna skall jag ta med mig till polisen och där överlämna dem. Men om jag hade gjort så med en (1) krona hade både mottagande polis och jag själv tyckt att jag var en ytterst märklig figur. Och vem vill i onödan framstå som en sådan person. Men om vi höjer summan och lägger till nolla efter nolla.
Närmar vi oss en tusenlapp tror jag att de flesta av oss hyser den uppfattningen att vi bör koppla in polis, men var går gränsen egentligen? Och skall vi ha någon gräns, för den är ytterst godtyckligt satt av envar av oss. Ja, ett litet moraliskt dilemma för den det passar.
Måndag 08 mar 2010, 12:58
Jag blev extra glad då jag tidigt fick tag i dagens pappersBT. På första sidan uppmärksammades i färg dagens dag, den Internationella kvinnodagen. Det är bra. Måhända finns det många som tycker att det här med "kvinnodagar" är något överspelat, men i så fall håller jag inte med.
I och för sig har vi firat den här dagen i 100 år, men när jag säger "vi" betyder det långt ifrån hela världen. Vi får bara inte begränsa vårt synfält till Sverige och angränsande länder. I många andra sammanhang skall vi vara såååå internationella - typ vårt eget semesterresande -, men på andra närliggande områden blir vi på något konstigt sätt nationalistiska och ser inte vad som händer i andra nationer.
Och självklart behöver vi inte gå över ån efter vatten. Det räcker så gott med läget här, kanske i vår absoluta närhet. Hur har vi det med jämställdheten? Av debatten att döma råder det närmast ett politiskt konsensus med bland annat tankegångar om att skulle frivillighetens väg inte vara framkomlig kan även ett parti som Moderaterna tänka sig kvotering för att på det viset bryta upp slutna styrelserum och med lag ge kvinnorna plats där.
Men hur ser det ut i praktiken, i det lilla privata rummet. Vi behöver aldrig gå längre än till den egna personen för att få fram den där sanningen som i andra lite mer officiella sammanhang sällan förs fram eftersom den inte är politiskt korrekt. Det är i den egna familjen vi har svaret och jag behöver inte gå längre än till mig själv. Jag har mycket jag behöver förbättra och utifrån detta synsätt är denna dag kanske extra bra för oss män. En dag då vi är lite extra självkritiska, en dag då vi rannsakar oss själva. Sedan är det givetvis än bättre om vi därefter också går från ord till handling.
Den 8 mars är viktig, lika betydelsefull som den 1 maj. Som dagar att fira är de ungefär som två sidor på samma mynt.
Måndag 08 mar 2010, 09:39
Många gånger, framför allt i kommunalpolitiska sammanhang, har jag påpekat det tveksamma i att använda en massa förkortningar i den löpande texten. Förutom att det hela blir svårläst kan också många människor bli utestängda från information som framför allt för dem kan te sig viktig. Och hur mycken tid vinner man egentligen på att i stället för tio bolstäver använda sig enbart av två eller tre. Mitt synsätt är dikterat närmast av demokratiska skäl.
Jag kom att tänka på det här då jag nu på morgonen slog på arbetsdatorn. Där fanns nämligen bl.a. en annons där tingsrätten söker en person som skall sköta bl.a. det här med HR. Visst har jag hört talas om HD som kan stå antingen för Högsta domstolen eller ett känt motorcykelmärke (se där ett annat problem med förkortningar - de kan återspegla helt olika fenomen, även om det av sammanhanget vanligtvis framgår vad som åsyftas). Men vad kan nu avses med HR.
Själv har jag då och då sett förkortningen HR som i de sammanhangen har stått för mänskliga (human) rättigheter (rights). Vi har ju t.ex. förkortningen ECHR, som kan utläsas som European Court of Human Rights, men inte kan det väl förhålla sig på det viset att vi på tingsrätten blivit så stora, närmast grandiosa (kanske i stället olycksbådande?), att vi behöver en hel tjänst som skall vara koncentrerad till mänskliga rättigheter. Jag hade alltså redan vid arbetsdagens början hunnit bli något förvirrad.
Men som så många gånger förut kom en notarie, "min" trevliga notarie, till undsättning. Det hade inte alls med några mänskliga rättigheter att göra utan i stället var det något med Human Resources. Ja, det är aldrig för sent att lära sig nya saker och förhoppningvis vet de som är intresserade av tjänsten vad den innebär (förklaring finns) och även vad den för mig numera kända förkortningen kan stå för.
Söndag 07 mar 2010, 17:29
"If I only had time, only time" är en låt som jag som ung lyssnade en hel del till eftersom jag helt enkelt gillade den. Det var nog i och för sig inte så mycket texten jag föll för utan snarare rytmen och musiken, men visst säger orden en hel del.
Jag vet nästan inget land/kultur som är så fixerat vid just timmar och minuter. Alla nästan snackar om att de måste hinna göra det och detta, för att sedan skynda vidare att göra något annat, som skall avlösas av det tredje.
Det skall hämtas på förskolan, det är föräldrasamtal i skolan, sedan är det fest på jobbet och därefter blir det en kurs man bara måste gå. På jobbet är det skynda (alla arbetsuppgifterna som på kortast möjliga tid måste genomföras, skynda för att därefter ila till bussen eller bilen för att snabbt ta sig till hemmet. Anledningen till brådskan är för att hinna med något ytterligare engagemang. Kanske man måste ha ytterligare ett jobb till vilket man skall hasta för att raskt samla ihop pengar till nästa snabba semesterresa.
Och mitt i allt detta skall relation eller relationer fungera. Hur kan vi bara klara det? Många av oss mäktar helt inte med det tempo som tycks vara vår tids förbannelse och gissel. Vad skall vi med all tid till? Genom historien har vi aldrig haft längre tid att leva och ändå har vi aldrig haft så bråttom. Och det vi har runt omkring oss har vi alltid ett krav på att det också skall gå snabbt allt från tåg och flyg till bredband och annan kommunikation.
Hur bra är det egentligen för oss? Jag tror att vi helt enkelt både bör och måste lugna ned oss. Kanske ge varandra lite mer tid och omtanke. Det verkar nästan som om tid som vi ger varandra är den finaste kärleksgåva vi kan erbjuda. Och då tror jag att vi redan i morgon på Internationella kvinnodagen kan börja med att ge vår käresta den finaste av gåvor, nämligen en del av vår egen tid.
Söndag 07 mar 2010, 15:27
Det började för några dagar sedan. En kvinna på jobbet upplyste mig om att hon hade varit i Borås och beskådat Lars Lerin utställningen. Hon sa det med en härlig självklarhet. Det senare förstod jag bara inte. Min tanke var nästan enbart att det var kul för henne att komma till Borås. Men mer än så tänkte jag inte just då.
Någon dag senare sa en domarkollega till mig att hon skulle åka till Borås för att titta på Lars Lerin. Hon uttryckte sig nästan på ett sätt där jag förmodades veta något, kanske just om denne Lars Lerin. Jag visste dock inte mycket, varför jag för ovanlighetens skull förblev tyst.
När jag senare kom hem sa Erika att vi närmast var tvugna att gå på utställning på Konsthallen. Det var som idag sista dagen för Lars Lerin utställningen. När jag försiktigt började undra över denne Lars blev Erika nästan lite gramse på mig och sa att om honom hade vi talat en hel del, ja, inte bara vi utan också goda vänner till oss. Min senilitet kändes inte bara i antågande; den kändes verkligen fullbordad.
Och nu har vi varit där och visst var det fantastiskt. En massa människor vilka säkerligen var kulturintresserade för de hade just det utseendet och de kläder som kännetecknar människor som kallar sig kulturella. Tavlorna av Lars Lerin var på något sätt inspirerande. Inte var de glada, inte var de vackra, men för varje gång jag tittade på dem upptäckte jag något nytt. Och det är kanske det senare som gör att konst rubriceras som stor. Jag tror, men är långt ifrån säker, att det förhåller sig på det viset.
Söndag 07 mar 2010, 12:12
Kan med förvåning ta del av en artikel i dagens Aftonbaldet av vilken det framgår att idag skall det vara folkomröstning i Schweiz angående djurens rättigheter. Inte för att jag riktigt förstår det hela, men i artikeln finns en namngiven advokat som tydligen specialiserat sig på att föra just djurens talan i alla möjliga och omöjliga sammanhang.
Sådant här kan förvåna mig. Schweiz har av tradition varit och är ett högteknologiskt samhälle om även konservativt i sina olika framtoningar. Vidare är att märka att avståndet mellan Skåne och norra Schweiz inte är mer än cirka 100 mil. Vi snackar alltså om ett alpland som ligger tämligen nära vårt eget och ändå skall det nu tydligen röstas om något som i vart fall vid första påläsning verkar vara närmast ett för tidigt aprilskämt.
Nu skall ingen tolka mig på det viset att jag skulle vara en djurhatare. Tvärtom. Jag tar illa vid mig av människor som utsätter djur för förnedrande behandling och då jag själv konfronterats med sådana personer brukar jag i mitt inre undra vad det är för fel, inte på djuret men väl på den ondskefulla personen bakom agerandet.
Men därifrån är avståndet långt till att ge djur allt från hundar till fiskar möjlighet att anlita juridiskt biträde för att på det sättet om möjligt få upprättelse. Eller är det kanske helt enkelt på det viset att det arbete som åklagare här i landet gör för Statens räkning ombesörjs i Schweiz av privatpraktiserande advokater. I så fall är det inget märkligt, endast ett annat sätt att lösa tvister.
I avvaktan på svaret får vi måhända utse ett juridiskt biträde till den älg som för någon natt sedan förirrade sig in på en skola på Sjöbo här i Borås. Jag tror att älgen kommer att behöva hjälp med juridiken, i synnerhet om det nu mot älgen kommer att föras skadeståndstalan.
Lördag 06 mar 2010, 19:01
I morgon, första söndagen i mars, är det åter dags för de hågade (och vältränade) att åka Vasaloppet. Ibland tror jag att det för vissa är närmast en manlighetsrit eller så säger jag så enbart av den anledningen att jag inte själv orkat med att träna tillräckligt mycket för att spänna på mig skidorna och ge mig iväg alla de mil som det är frågan om. Och nu lär det nog vara för sent, även om en del personer i helt andra sammanhang påstår att det aldrig är för sent.
Att träna utomhus tycker jag är sunt på något vis. Min känsla är förmodligen dikterad av att då jag var betydligt yngre än nu sprang jag omkring i de skånska småskogarna, allt för att skaffa mig en kondition som kändes bra. På den tiden var jag nästan en fanatiker vad gällde träning; varför vet jag inte bara. Men det är väl på det viset att mycket man hittar på i livet har man väl efteråt svårt att många gånger hitta en rationell förklaring till. Att sedan en hel del psykologer kan hitta djupa ibland mörka anledningar till våra beteenden är en helt annan sak och deras förklaringar har sällan intresserat mig.
Då jag dagligdags går till arbetet på tingsrätten går jag förbi nygamla Ullevi. Där innanför jättelika fönsterrutor finns ofta ganska så många människor som svettas på rullband och andra maskiner, den ena mojängen märkligare än den andra. Det är bra att de "plågar" sin kropp, men jag tror aldrig riktigt att jag kan se tjusningen med den typen av "indoor acitivity". Det känns lite väl konstlat för egen del. Å andra sidan lär det där inne förbrännas en hel del kalorier och kan vi inte bli av med dem på annat sätt så får det väl bli det i-lansproblem som det onekligen är. Många andra svälter och får inte i sig nog med kalorier och vi gör nästan allt för att bli av med kalorierna vi fått i oss. Världen är nog inte riktigt klok, om vi rätt besinner hur olika männsikors situation ter sig där inne och här ute.
Lördag 06 mar 2010, 16:26
Ofta har vi nog hört (i mitt fall tvingats höra) att kläderna är det som gör att vi män är och blir behandlade som just män, förmodligen med tillägget riktiga män. Lite till mans vet vi nog innerst inne att det inte är på det viset, men uttrycket lever givetvis kvar och dammas av lite då och då i de mest passande eller opassande sammanhang.
Men av gårdagens Aftonblad (fanns även en liten hänvisning till artikeln i dagens pappersBT) att döma så är det nu Moderaterna som är ute på catwalken och som jag nog förstått det hela anbefallt eller kanske ombett sina valstrateger att klä ned sig. Det är den folkliga imagen som skall lysa igenom även då det gäller klädval och klädstil.
Det hela kan nog ses mest som kuriosa, men har ändå ett visst nyhetsvärde. Då det var val förra gången kom det ofta på tal från Moderaterna själva att partiet var det nya arbetarpartiet med den självklara anspelningen att Socialdemokraterna var det gamla. Förhoppningen utifrån moderat synvinkel var nog att det som är nytt går hem och det som däremot är gammalt skall snabbast möjligt bytas ut. Nu gjorde Moderaterna ett bra val 2006 så det är kanske inte så konstigt om man till valet 2010 vill fortsätta sitt segertåg och därvid betona det alldagliga även då det gäller klädedräkt. Å andra sidan betonar ju samma parti individens frihet att i stort sett göra vad han eller hon vill så länge det inte står i strid med lagen, varför det kan uppkomma litet av ett dilemma.
Ja, vi får väl helt enkelt avvakta valrörelsen och se vad som händer. Det blir kanske Lars Ohly i ordensprydd frack och Herr Statsministern i kortbyxor. En intressant tanke, men förmodligen stannar den därvid.
Lördag 06 mar 2010, 11:48
"Den skyldige återvänder alltid till brottsplatsen" lär vara ett uttryck som kanske kan tänkas stämma in på mig idag då jag tillsammans med Erika besöker Rådhuset i Borås. För egen del var det dryga 15 år sedan jag arbetade där, men viktigare i sammanhanget är att själva byggnaden firar 100 år. Det var Open House så det stod härliga till. Det verkade ett tag som om hela staden hade gått man (och kvinna) ur huse för att fira denna hundraårige eller hundraåriga jubilar. Från personalens sida hade man verkligen arbetat igenom det hela.
Det delades ut material, rundvandringar i pluralis (Du Stefan, var helt fantastisk i din långa rock) samt inte minst rättegångsspel som verkade nästan mer autentiska än de rättegångar jag själv håller i Göteborg. Kära hustrun var där som nämndekvinna, ständigt trevliga Ragnhild som ordförande, advokater och åklagare med vilka det alltid är roligt att slänga käft samt en massa igenkända människor (Sjöbogangstrarna t.ex.) bland den månghövdade publiken. Det var helt enkelt folkfest.
Där satt jag så och lyssnade på rättegång. Det är inte var dag jag sitter bland publiken. Nog kändes det lite ovant, men det berodde kanske mest på att jag inte fick hålla låda. Jag uppförde mig exemplariskt, något som måhända kan ha förvånat de personer till vilka Erika uttryckt en tanke att jag som publik nog skulle bli tämligen bråkig. Men de fick tji.
Nästan lite vemodigt var det att sitta där i den där stora, vackra salen med enormt välputsade mässingskronor. Kanske man med stigande ålder blir lite lätt gråtmild (jag som trodde att den åkomman endast drabbade alkoholister), men sammanfattningsvis var återseendet kärt. Det var två vänner som återförenats och som efter en pratstund i samförstånd därefter åter skildes. Så sakteliga lämnade jag därefter allt bakom mig och tog solen som följeslagare hem. Rådhuset är still going strong - kunde jag konstatera - en pigg hundraåring som bär sin ålder med allra största heder.
Fredag 05 mar 2010, 18:51
En blogg kan många gånger vara väldigt avslöjande för den som står bakom texten. En del gillar givetvis inte att på det viset uppträda naken inför läsarna, men jag har en ärftlig belastning (min älskade morfar uppträdde allt som oftast i adamskostym iklädd enbart en liten näsduk på huvudet) som jag på intet sätt bekämpat varför det för min del är helt o.k. Andra skulle givetvis ha uttryckt det på ett betydligt finare sätt, nämligen att jag har en exhibitionistisk läggning.
Det är alltså bara att erkänna ytterligare en brist i min bildning. Plötsligt då jag kom hem, satte mig för att pusta ut något, kom Julia ramlandes in och pratet satte igång om än det ena än det andra. När Julia började att tala om Photoshop kände jag mig lätt förlorad, men jag satt likväl kvar i den förhoppningen att samtalet kanske snart skulle ta en ny vändning. Men det gjorde det inte. Såväl Julia som Erika bedyrade hur bra det var just med Photoshop. Julia tog som exempel att hade man på ett foto människor med röda ögon så kunde man snabbt och enkelt ta bort färgen och ersätta den med någon mer klädsam sådan. Själv undrade jag om det även gick att skapa röda kaninögon och jag fick då som svar att det gick också väldigt bra. Det där med Photoshop förstår jag bara inte hur jag har kunnat leva utan under alla dessa år.
Julia sa sedan något kryptiskt. Hon började lite artigt försiktigt med att hon visste inte riktigt hur hon skulle uttrycka sig, men sedan kröp det fram. "Det går även, som i ditt fall Sven, att ta bort kråksparkar". Jag satt där helt förstummad inför det använda ordet "kråksparkar". Under mina dryga 58 år hade jag aldrig tidigare hört det och jag är även osäker på om jag ens sett ordet. Julia yttrade då de inte särskilt smickrande orden "du kanske inte har läst så många böcker, Sven".
Ja, allt är ju relativt, men Julia har nog rätt. Jag har aldrig läst något med just "kråksparkar". Och för dem som är lika obildade som jag kan det förtäljas att "kråkspark" är detsamma som rynkor. Tänk, jag som nästan kände att ordet i stället var något som man mer bokstavligen kunde träffas av än det mer abstrakta åldrandet.
Fredag 05 mar 2010, 14:04
Visst är det bra att lufta sina åsikter, men då menar jag åsikter. Att t.ex, ha olika uppfattningar och bryta dem mot varandra kan i och för sig vara jobbigt, men vanligtvis riktigt givande. Ett gott debattklimat är många gånger guld värt.
Igår sen eftermiddag var jag på ett trevligt möte anordnat av den fackliga organisationen SSR. Bra inramning på Hotell Plaza och professionell hantering från arrangörerna. Där satt vi några lokalpolitiker med olika politiska framtoningar och mitt emot en månghövdad politik som utifrån sin yrkeserfarenhet förmodligen hade betydligt bättre kunskaper än den samlade panelen tillsammans. Merparten av åhörarna var, som jag bedömer det, nämligen verksamma inom den breda sociala sektorn.
Vi politiker känner varandra si så där. Jag umgås inte privat med några av dem, men vi träffas ju då och då i nämnd- och andra sammanhang. Det kan, då man sitter på rad som vi gjorde igår, kännas lite konstigt med meningsmotståndare på vardera sidan om mig och inte mittemot, men min känsla därvidlag kanske enbart är av amatörkaraktär.
Hur som helst blev det ett tämligen bra snack. Men samtidigt upplevde jag debatten som väldigt just snackig. Alla verkade vilja vara såååå snälla och ge ut såååååå mycket mer pengar än vad som hittills presterats. Men därifrån till verkligheten är ett jätteavstånd. Och de behövande är inte i första hand i behov av fler fagra ord och löften. De önskar och behöver realpolitik, inget annat och av den varan har jag hittills tyvärr inte sett särskilt mycket.
Fredag 05 mar 2010, 12:31
Undrar jag om det inte är självaste nuvarande statsministern Fredrik som skrivit något om att vi är ett folk som närmast skulle kunna liknas vid det som finns omnämnt i rubriken. Jag har lite svårt att förstå det hela. Trygghet är nog ett ord som upplevs inte bara av svenskar utan också av nästan alla andra människor som något positivt i sig och som sådant eftersträvansvärt. Skulle det bli för mycket av varan går det ju bra att börja utsätta sig för än den ena än den andra faran och på det viset snabbt och eventuellt starkt reducera tryggheten till förmån för det farliga och osäkra livet. Narkomani tar de flesta av oss avstånd från på det sättet att det känns som ett missbruk och det om något försöker vi väl hjälpa varandra från. Att vara slav under en last kan väl knappast te sig som något positivt och eftersträvansvärt.
Nej, jag tycker att idéer av det här slaget är tokiga. Eventuellt kan jag förstå det hela som om vi skulle ha ett system av social- och arbetsrättsliga regler vilka skulle förhindra oss att våga något. Förmodligen är det detta som åsyftas. Om det är på det viset anser jag tankegångarna ändå helt galna. Många människor är idag borttvingade från arbetsmarknaden och för dessa finns det knappast någon trygget. Andra är utförsäkrade från trygghetssystem som de med största sannolikhet hade mått bättre av att tillhöra än stå utanför. Resterande är enbart en osäker ekonomisk grå vardag långt från all guldkant i tillvaron.
Jag tror i stället att de som snackar eller skriver i termer av trygghetsnarkomani själva har det riktigt bra. De känner sig förmodligen förträffliga med sina egna liv. Men tänk om den känslan just är ett resultat av att de är trygga, något som de således missunnar andra att få uppleva. Skulle det förhålla sig på det viset är det inte riktigt bra, eller hur? Knappast en höjdare (även om orden kommer från sådana) att ha fel och därtill inte vilja andra väl.
Torsdag 04 mar 2010, 11:44
Kanske jag riskerar att bli tjatig, men jag får i så fall ta den risken. För mig är det otroligt viktigt att vi inte får tysta arbetsplatser. Vad jag exakt menar är att det på våra jobb skall finnas en närmast ständig dialog mellan samtliga medarbetare till vilka jag räknar alla, med betoning på alla.
Självklart skall det vara på det viset är det nog många som säger. Men att säga det är en sak, att göra det en helt annan. Gammal sanning, men fortfarande lika aktuell. Ofta glöms vissa bort då "gemensamma" beslut skall fattas och genast skapas det en helt onödig utanförskapskänsla hos de drabbade. Det är inte bara onödigt, utan ochså dumt, i värsta fall elakt om det är gjort med avsikt och än värre om det är satt i system.
Det i förhållande till arbetsstället omgivande samhället påverkar givetvis arbetsklimatet på så sätt att råder det stor arbetslöshet och risk för än större smyger det sig lätt in en rädsla hos medarbetarna att även de riskerar att förlora sina arbeten, vilket av nästan alla upplevs som en katastrof. I en sådan situation - förmodligen igenkänd av många - kan många av oss vara beredda att acceptera nästan vad som helst i utbyte mot att få behålla jobbet. Det är förståeligt, men bör inte ske. Utan ris och ros försvinner inte bara arbetsglädjen utan också drivkraften för den enskilda arbetsplatsen och för samhället i stort.
Alltså vill jag sjunga kritikerns lov. Utan ljud i skällan blir det aldrig riktigt bra.
Torsdag 04 mar 2010, 10:15
Alla har vi nog de konstigaste erfarenheter av vad som kan hända oss på arbetet. En del går att återberätta; annat bör passera med tystnad. Därtill har vi ibland förutfattade meningar - dvs vi saknar erfarenhet och egen kunskap - om vissa arbetsplatser. Vem minns inte uttryck av typen, "jag undrar jag vad som händer på banken efter kl 15" (med hänvisning till då rådande stängningstider). Och säkerligen är det också på det viset att alla som inte arbetar på domstol har sina ideer om vad som kan tänkas hända här.
Att sammanfatta en arbetsplats är nog så svårt. Självklart spretar den åt olika håll, vilket många gånger kan vara både bra och lite charmigt. Utifrån ett ledningsperspektiv kan det dock finnas andra åsikter som ibland mer sympatiserar med enhetlighet och en viss konformism. Men hur det nu än förhåller sig blir arbetsplatsen vad medarbetarna gör den till. Glada personer ger en god stämning och då kan vi alla räkna ut vad som kan kreera en dålig atmosfär.
Men förutom kärnverksamheten (se där ett ord som väl passar in i ett styrdokument) kan vi ibland få lite käcka nyhetsbrev med mycket konkret info. Jag gillar det. Där kan det talas om allt från smutsig disk som för andras trevnad skall ställas undan till små utbildningsinsatser i konsten att kunna hantera en ny och modern telefon.
På tal om den senare kan jag konstatera att den där "krulliga" sladden verkar helt ha försvunnit. När försvann den? Ibland hade jag snurrat den så många gånger åt ett och samma håll att "uppsnurrningen" nästan blev ett problem i sig. Men om jag inte gjorde det blev sladden så kort att jag tvingades lägga såväl munnen som örat till själva apparaten för att kunna nyttja den. Det var, men blir måhända aldrig mer, ett problem.
Men gamla fadäser ersätts givetvis lätt av nya och idag lyckades jag med bedriften att med glasögonen fastna i det nedhängande snöret från taklampan. Helt underbart, ty på det viset och med den teknik som finns fick jag då allt starkare ljus i lampan. Ja, här har de verkligen tänkt på allt.
Fredrika Thornander
Det är jag som är Fredrika Thornander. Jag är 34 år och bor i ett villaområde i Sandared, tillsammans med min man Hans och våra barn. Fram till för ett år sedan var vi en ganska så ordinär Svenssonfamilj, med villa, hund och två barn. I september 2007 föddes vårt tredje barn och nu, i slutet av februari, föddes vårt fjärde barn. Vi gick raskt från begreppet Svenssonfamilj till begreppet storfamilj! Vi ser fram mot vår nya familjekonstallation, och familjelivet med denna! Det är främst om hur detta familjeliv kan te sig – med alla dess glädjeämnen, våndor och kan hända sorger – jag kommer att blogga om.
I övrigt är vi en aktiv familj, som gillar att ha mycket omkring oss, både då det gäller människor, projekt och aktiviteter. Livet med familj är ett pussel, men ett fantastiskt roligt sådant!
Tobias Bornefalk
Tobias Bornefalk, 21 år från Borås – bloggar om det nya samhällsintresset poker. I största utsträckning av livepoker men även vad som händer i internetvärlden. Har själv spelat poker under fem års tid och utvecklar ständigt kunskapen av olika pokerformer.
Bosatt på Hedvigsborg efter att ha vuxit upp i Hedared utanför Borås.
I bloggen kommer du kunna följa min vardag som pokerspelare, läsa sammandrag av liveturneringar runt om i världen, pokerhistoria och en massa annan kuriosa som kan vara intressant att veta som handlar om poker men även andra spelformer.
Sven Martinger
Domare, politiker och lärare på Högskolan i Borås. Född 1951 i Skåne. Inflyttad till Borås 1983. Tanken från början var att stanna ett år, men fortfarande är jag bosatt här och trivs förbaskat bra med det. Lite problem har jag dock då Elfsborg möter skånska lag, men ett oavgjort resultat brukar lösa den sinnesoron.
Har snart arbetat 30 år i domstol ? blir snart guldmedalj, herregud - och de senaste snart 15 åren som domare vid Göteborgs tingsrätt. Trivs bra med det fria jobbet som det innebär, men utan undervisning vid högskolan i Borås ? drygt 20 år där ? samt politiken hade domarjobbet känts inte bara ensamt utan också deprimerande. Jag brukar ibland säga att till domstolen kommer människor sällan frivilligt, men till min undervisning söker sig många frivilligt glädjande nog. Politiken kan sägas vara drivmedlet.
Jag kommer att blogga om det som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen ständiga frågor om rättvisa och orättvisa såsom jag ser det. Ibland är det stort och ibland ännu större. En hel del tragik som dock måste förenas med det som får livet att vanligtvis te sig ljusare, nämligen humor och glädjen över att kunna hjälpa till lite där det behövs.
Jessica Steje
Jag är en 32-årig boråsare som har bott lite här och där, både i Sverige och utomlands.
Norrmalm är adressen för tillfället, men jag drömmer om ett hus på landet.
Min yrkesbakgrund är inom teater, film, opera, event och turism.
Min blogg kommer handla om vardagslivet som varannan-veckas-mamma till Linnea 2,5 år.
Linnea har Downs syndrom och kring detta vill jag sprida kunskap om vad det innebär och hur det påverkar oss, men också delge tankar om livet med (och utan) barn i allmänhet.
Jag bloggar också om kultur och andlighet som är två stora ingredienser i mitt liv.
Kommentarer och frågor är välkomna!
Elenor Sääf
Boråsare i själ och hjärta och barn av mars anno 1963. Jag trivs som firren i plurret när jag får pyssla med trädgårdsarbete och att skriva. Trädgårdsarbete är kontemplativt, skrivande är dess motsats och tillsammans bildar de en helhet.
Jag säger sällan nej till god mat och smarriga kakor. Flåset håller jag i trim genom att fräsa runt på min neongröna cykel, bruka apostlahästarna i sällskap med stavar samt en gång i veckan ta mig en tusenmetare i badhuset. Jag lyssnar på talböcker i mängder och då gärna deckare, dessutom samlar jag på grodor i olika storlekar och material och har drygt 300 stycken i samlingen.
Något av det bästa i mitt liv, är min vackra skogstomt i barndomens ljuva Kråkered en bit utanför Borås. Så småningom ska jag bygga mitt eget hus på tomten och sedan ska jag och mina två, söta, levande paddor Verner och Tjoffy Plopp och katten Asta-Stina Mysander, andas skogsluft och leva lyckliga där i alla våra dagar.
elenor.saaf@yahoo.se
Inger Dahlin-Ros
Jag är journalist på Borås Tidning, har man, två utflyttade söner och har just lämnat en lägenhet mitt i stan för ett nytt boende. Och jag har många fler intressen än vad jag har tid för.
Är tredje generationens boråsare och näst intill studieberoende. Har i det närmaste skrapat ihop till en magisterexamen i den något udda kombinationen antikvetenskap och design.
Reser ofta, gärna långt och ibland länge. Återkommer regelbundet till Italien och södra Frankrike där det finns värme, god mat och intressanta museer. Jag kommer att blogga om det mesta som intresserar mig och kanske dig.
inger.dahlin-ros@bt.se
Telefon: 033-700 07 15
huvudnyheter just nu
