Först kontroll, sedan straff
Tisdag 09 feb 2010, 12:06
För någon dag sedan kunde vi i BT läsa om den kontroll som bl.a. hemtjänstpersonal redan utsätts för och som tydligen skall intensifieras. Reaktioner på detta lät inte vänta på sig och det är bra. Att människor säger ifrån kan aldrig vara fel. Vi tillsammans, åtminstone i en demokrati (=folkstyre), skall ju bygga ett samhälle i vilket vi mår bra och kan utvecklas.
Nu kunde jag idag höra att det inom sjukvården föreslås "hårdare tag" med införande av olika straffsanktioner mot dem som inte kan leva upp till vad andra har rätt att kräva. Då det gäller bedömningsnormer blir det alltid en viss luddighet både hos de personer som formulerar dem och inte minst hos de som skall tillämpa dem. Snacka om risk för brist på rättssäkerhet.
Ibland kan jag ställa mig frågan med tanke på det ovannämnda. Vad är det här för gamla stolliga ideer? Har vi inte kommit längre än att med övervakning och straff "piska" arbetstagarna till att utföra något som jag för egen del tror att de redan utför tämligen bra framför allt med tanke på de begränsade resurser som ställs till deras förfogande. Jag tror nämligen att det hela framför allt har att göra med resursbrist. Många människor, kanske framför allt inom vårdsektorn, är redan otroligt hårt pressade av arbetsgivarna för att åstadkomma något som nästan är omöjligt att göra. Och skulle de därvid misslyckas är det straffrättsliga reaktioner som väntar. Vilken vacker bild.
Är detta vårt nya arbetsklimat? Jag, måhända i min enfald, trodde att vi skulle skapa attraktiva arbetsplatser till vilka anställda återvände varje dag med glädje över att få jobba just där. En plats för samarbete, gemenskap och kunskapsutveckling. Har jag kanske vaknat upp i fel tidevarv eller är det inte år 2010?
Söndag 05 sep 2010, 21:00
Kd-ledaren Göran Hägglund, i likhet med andra partiledare, finns avbildad på ett otal plakat över hela landet. Men varför konfronteras han med det ena odjuret efter det andra. Vad är hans budskap eller rättare sagt vad vill reklammakarna säga som på något sätt skulle gynna Göran och hans "lilla" parti.
Kanske är det hela en smart grej. För jag sitter ju här och bloggar om just de här affischerna. Ingen kan ju säga annat än att det är ett nytt grepp. Göran talar med djuren. Eller säger han något överhuvud taget. Vid en snabb titt verkar djuren, som verkligen ser ut som odjur, inte alls vilja tala med Göran. Ingen dialog alls. Och det var kanske inte meningen för det kan väl inte vara på det viset att odjuren är vi vanliga väljare.
Eller skall jag se Göran som en storviltjägare. Samhället är fyllt med hemskheter och plöstligt dyker Göran upp som riddaren på den vite springaren. Vi har ju en historisk tradition med Sankt Göran och draken och det är kanske här Kd-ledaren kommer in i samhällsdebatten. Han kanske bokstavligen tar tjuren vid hornen.
Ja, inte trodde jag att valaffischerna skulle vålla något problem med associationerna. Men här har vi - åtminstone för mig - ett klart undantag. Å andra sidan känns det betydligt bättre med en del odjur på bilderna än mesigt leende politiker som välvilligt strör banaliteter omkring sig. Kanske vi efter valet kan ha en tävling - hur populärt är inte det - där bästa valaffischen skall koras. Och på det viset kanske vi kan få olika segrare i valet och i affischtävligen. Det kunde väl vara något att begrunda.
Söndag 05 sep 2010, 20:47
Jag tror att jag skall starta ett helt nytt parti. Det partiet skall ändra på allt som tidigare varit. Nu i dagarna och några veckor framåt tvingas jag - i likhet med mina medmänniskor - genomlida dessa valslogans av total nonsenskaraktär. Och då jag använder det sistnämna ordet menar jag att de använda begreppen säger alls inget. De är helt tomma och innehållslösa och ändå står de där på fullaste allvar som om de representerade den högsta av sanningar.
Kom att tänka på det här idag då Erika och jag åkte omkring i Uddevalla. Där som här och på alla andra ställen finns nu hundratals amatörmässiga affischer med småleende politiker som lovar t.ex. mer rättvisa och större trygghet.
Vem eller vilka vill inte ha det. Jag har tidigare - nu skall jag ju dock starta upp orättvise- och otrygghetspartiet - aldrig sett någon eller några gå till val på det som jag nu i ren oppositionslusta skall sätta igång med. Vad jag menar är att de här extremt allmänt hållna ord och begreppen är meningslösa om de inte får en konkretisering. Och de får de tydligen aldrig, åtminstone inte i en svensk valrörelse 2010.
Den småflinande politikern som talar om rättvisa och trygghet kanske menar något helt annat än vad jag avser med begreppen. Och redan där gör det meningslösa entré. Och sedan är det ju av största vikt att tala om för väljarna hur man tänker nå de mål som just rättvisa och trygghet står för. Det hjälper ta mig fan inte att bara uttala floskler. Begreppen blir inte bättre av det. Och förhoppningsvis låter sig ingen luras i valmanskåren.
Söndag 05 sep 2010, 20:35
Ett tag sedan är det jag hörde låten med texten ovan. Gruppen som framförde den var alltjämt existerande Nationalteatern. Helt nyligen såg jag utanför Trädgårdsföreningen en affisch med annonserad spelning.
Nu var det kanske inte musiken i första hand jag tänkte på utan vad som de senaste dagarna har skrivits om en kommunal chefstjänsteman som nu tydligen har fått sparken eftersom han för ett tjugotal år sedan dömdes för mord/dråp till rättspsykiatrisk vård. Hur han nu - utan att missköta sig - kan bli av med sitt arbete förstår jag inte riktigt. Förhoppningsvis har de som hållit i yxan bättre kunskap i ärendet än vad jag själv besitter.
Hur som helst är frågeställningen intressant. Skall det förhålla sig på det viset att en dömd människa alltid skall betraktas som dömd. Finns det då överhuvud taget någon anledning att ha den kriminalpolitik som jag trodde och alltjämt tror de flesta ställer oss bakom. Om någon har brutit en regel - givetvis är jag medveten om att mord är inte vilket bagatellartat brott som helst - och därefter sonat sitt regelbrott; skall det därefter inte vara klart det hela. Om inte finns det ju alls ingen anledning till att förbättra sig.
Eller är vi människor så till den milda grad hämndlystna att vi aldrig glömmer det hemska som inträffat. Jag hoppas att vi är ett mer förlåtande släkte än så. Det hemska som hänt kan vi inte ändra på och vi måste på något sätt lägga bakom oss det hela och därefter gå vidare. Det gäller såväl för offret och offrets familj som för gärningsmannen.
Lördag 04 sep 2010, 11:54
I gamla Tsarryssland fanns en gång (kan det ha varit 1700-talet) en kraftfull kvinna vid namn Katarina och hennes storslagenhet och beslutsamhet gav henne beteckningen den Stora. Låter väl rätt följdriktigt.
På BT:s ledarredaktion finns också en Katarina. Om hon också bör få beteckningen den Stora får andra bedöma, men jag brukar alltid läsa hennes skrivna alster. Katarina på BT är vad gäller idéer en konservativ kvinna och det kommer bland annat till uttryck i hennes syn på familjepolitik. Men självklart skall inte en etikett (konservativ) hindra oss andra från att läsa och begrunda det hon har att säga. Hos alla finns vanligtvis något rätt (och tyvärr även fel).
Det ankommer inte på mig här att recensera vad Katarina skrev idag, men lite av budskapet var det här med politikers klåfingrighet. Och jag tror att Katarinas synpunkter härvidlag är nog så viktiga. Vi människor kan bli störda över att politiker i tid som otid lagstiftar om allt från stort till smått. Framför allt blir vi irriterade över om lagen tränger in i det mest privata av privatliv.
Lag som rättskälla kan givetvis vara bra, men ibland kan vi klara oss väldigt bra utan just lagstiftning. Se t.ex. på den svenska arbetsmarknaden. Parterna där har lämnats att utan statlig inblandning själva reglera sina mellanhavanden. Och jag tror att de flesta av oss kan konstatera att det har lyckats väldigt bra. Den svenska arbetsmarknaden har varit mycket lugn, ett lugn som vi alla har haft och har nytta av.
Att det sedan ibland kan finnas ett behov att gå in med lagstiftning är en annan sak. Men vi får aldrig glömma att vi männsikor inom den privata sfären bör få ha något som just är privat. Och där skall politikerna vara återhållsamma med statliga direktiv och pekpinnar.
Lördag 04 sep 2010, 11:19
Ja, t.o.m. namnet hänger kvar på denne olycksfågel (för en sådan beteckning tycker jag är nog så passande) som numera heter Bergwall. Men vem skulle känna honom under den senare beteckningen och det var väl också anledningen till att Thomas bytte såväl för- som efternamn.
Nu har ett av alla de mord han dömts för lagts åt handlingarna på det sättet att han frikänts från det han en gång dömts för. Mycket har sagts om Quick, en hel del har skrivits och förmodligen är den här historien långt ifrån avslutad. För väldigt många verkar fascinerad av Quicks människoöde. Ingen lämnas helt oberörd.
En hel del kritik har van der Qwast, instämmande åklagare, tvingats utstå. Om kritiken är befogad eller inte undandrar sig min bedömning. Dock tycker jag att det är något märkligt att föga uppmärksamhet har ägnats de personer som verkligen dömt Quick. Åklagaren har eventuellt lett förundersökningen på ett icke helt klanderfritt sätt, men ändå är det domstolen som har fattat det slutliga och åtminstone i det nu aktuella fallet felaktiga avgörandet. Och ändå har de dömande fått ustå väldigt lite. Nu är jag inte alls ute efter att få någon eller några "hängda", men jag är ändå lite förundrad.
Dock får vi aldrig glömma att rättsväsendet ibland konfronteras med personer för vilka lagen egentligen inte är skriven, en lag som alla förutsätts känna till och förstå. Och till denna grupp hör givetvis de som har psykiska sjukdomar/åkommor av olika slag. Men därför kan ju inte heller domstolen blint lita på ett erkännande och det var kanske där det gick lite för snabbt. Ändå är det ju just långsamheten i handläggningen som domstolarna annars så ofta kritiseras för. Snacka om problematik.
Fredag 03 sep 2010, 19:23
Oftast är jag den som börjar morgonen med att sätta på te- och kaffemaskinen. Slitaget blir enormt med allt detta te- och kaffedrickande. Sedan har vi kunnat trist konstatera att det är nästan lika dyrt att köpa reservdelar till en gammal apparat som att köpa en splitterny maskin. Tyvärr börjar detta gälla allt som tillverkas. Morgondagens samhälle skall tydligen inte hysa några reparatörer, enbart försäljare som skall se till att vi andra närmast handlar oss till döds. Inget direkt kul, men vem är väl jag som skall stå i vägen för Du sköna nya värld.
Nu har Erika, alltmedan jag var borta på jobbet, passat på att köpa en ny köksmaskin. Märket är OBH Nordica. Inga dåliga grejor inte, men sedan kom oron över mig då jag tog del av Bruksansvisningen. Under rubriken SÄKERHETSANVISNINGAR står nämligen följande att läsa. Jag citerar p. 5 på s. 8.
"Produkten är inte ämnad att användas av personer (inklusive barn) med nedsatt känsel, fysisk eller mental förmåga eller som har brist på kunskap/erfarenhet av apparaten, om inte användning sker under uppsyn eller efter instruktion av en person som är ansvarig för deras säkerhet."
Jag känner helt klart att jag platsar under denna punkt. Nu blir det bara för Erika - den i familjen med tekniskt kunnande - att stiga upp varje morgon minst lika tidigt som jag. Och egentligen är det kanske inte så dumt. Måhända kan jag här, i stället för att reta mig på den småtöntiga texten, rikta ett STORT TACK till OBH Nordica. Ni vet vad en man vill ha på morgonkvisten. En hustru som fixar den där goda morgondrycken. Och därtill kan jag ibland få hjälp av henne, min övervakare och instruktör.
Fredag 03 sep 2010, 19:12
Varför har inte jag skaffat en mobil? Jag vet inte riktigt, men på något sätt känns det lyxigt. Det är härligt att inte kunna bli nådd. Jag känner lite av ett äventyr varje gång och det kan då gälla något så simpelt som en resa till jobbet i Göteborg. Alla andra kan plötsligt bli störda, men inte jag.
Denna min redovisade känsla ligger dock knappast bakom den här bloggen. Människor får väl ha den kommuniktaion de själva väljer. Problem kan dock uppkomma då andra människor blir inblandade och det på för andra människor negativt sätt.
Om jag inte misstar mig är Sverige och Slovenien (alternativt Slovakien) de enda länderna i Europa som inte har förbjudit mobilprat medan man framför fordonet. Jag tycker att vi skall ändra på detta. Vid ett flertal tillfällen har jag i en bilkö legat bakom förare som jazzat än hit än dit över vägbanan. Ibland har jag trott att alkohol varit inblandat, men sedan har jag snabbt blivit varse att föraren ivrigt varit sysselsatt med samtal i mobil alternativt SMS skickande.
Idag då jag tog bussen hem från Resecentrum tryckte jag som vanligt för att gå av vid hållplats Lorensbergsgatan. Ljudet som jag åstadkom var öronbedövande och hiskeligt. För ett ögonblick tyckte jag synd om chauffören som dagarna igenom måste genomlida detta upprepade ljud. Men den kvinnliga föraren gjorde inte ens en ansats att stanna vid Lorensbergsgatan. Jag blev paff och kom mig inte för att säga något. När sedan samma förare missade även nästa hållplats blev det en massa protester från resenärerna. Och då såg jag problemet, åtminstone för oss som önskade att gå av. Föraren hade hela tiden haft ett till synes trevligt samtal på mobilen. Men för oss andra var det inte riktigt lika underhållande.
Fredag 03 sep 2010, 19:00
Att enstaka poliser i sin myndighetsutövning understundom kan vara provocerande är jag helt övertygad om. Även om det givetvis inte är lämpligt är det lätt till att man ibland blir som man många gånger blir bemött. Och visst vet väl alla att många personer, unga som gamla, ibland utmanar polisen i deras arbete. Varför vet jag inte riktigt, men det sker stundligen.
Poliser skall ju skapa trygghet. Säkerligen finns det också valslogas med temat att ju fler poliser som syns på gatorna desto lugnare och tryggare blir det offentliga rummet. Eller kan det förhålla sig på annat vis?
Idag på väg hem från jobbet mötte jag redan vid f.d. Gamla Ullevi en hel drös med uniformerade poliser. Alldeles intill dessa bredbent placerade poliser fanns piketen. Jag undrade vad i all världen som var på gång. Kanske det skulle bli en fotbollsmatsch med misstänkt huliganism.
Med snabba steg gick jag gatan fram och antalet poliser blev alltfler. Skulle det bli någon politisk manifestation, undrade jag i mitt stilla sinne. Fler piketbilar dök upp och allt kändes som lugnet före stormen. Men vilken storm förväntades egentligen. Jag var snart framme vid Trädgårdsföreningen och fortfarande fanns det poliser och piketbilar. Den siste av de sistnämnda stod parkerad på en gräsmatta.
Inte vet jag riktigt varför jag kände som jag kände. En känsla av provokation och då skall vi ändå betänka att jag är van att se på polisen som samhällsskyddare i ordets allra bästa bemärkelse. En konstig känsla, som samtidigt gav mig en viss förståelse för att polisnärvaro ibland kan - åtminstone i undantagsfall - kännas som en närmast personlig provokation. Till vad vet jag dock inte. Själv gled jag över Drottningtorget och där fanns ingen Ordningsmaktens företrädare. Snart satt jag på en överfull buss, på väg österut mot Borås.
Fredag 03 sep 2010, 13:14
Måhända låter bloggrubriken lite dramatisk, men det är nog också min tanke. Trösten i så fall kan ju eventuellt vara att en känd författare en gång har skrivit om Att döda ett barn och det om något är självfallet betydligt värre. Men även det jag nu tänkte ta upp tycker jag kan ha nog så allvarliga konsekvenser för unga människor.
Det första är något som Erika och jag ibland har sett på TV. Programmen - jag har dock enbart sett snuttar av dessa - går ut på att väldigt unga människor (4 - 8 år) får uppträda i modetävlingar av olika slag. Vanligtvis är det könstraditionellt flickor som då uppträder, ivrigt påhejade av sina föräldrar.
Barnen blir uutklädda till små modedockor och säkerligen finns det en hel del personer, förutom egna föräldrar, som tycker att de är hur söta som helst. Och visst kan de te sig så, men min uppfattning är att de här barnen till stora delar blir berövade sin egen barndom. Snabbt och abrupt förs de in i vuxenlivet med dess utseendefixering och ibland extrema konkurrenstänkande. Hur bra mår dessa unga människor av detta. Ibland uppkommer också en sexualisering av de unga flickorna, något som jag tror de alls inte mår bra av i den ålder i vilken de befinner sig. Vuxenlivet inträder ändå, men låt det ske betydligt senare då det av naturen är tänkt att komma.
Och på ett annat område, men ungefär av samma slag, är ett förslag från Sverigedemokaterna (min info är hämtad från dagens pappersBT) där straffmyndighetsåldern skall sänkas från 15 till 12 år. Vad är det för mening med detta. Vi har redan ett tämligen heltäckande regelverk för dessa unga människor. Ett annat behövs inte. Eller skall även dessa unga personer få känna av de av nämnda parti varmt omhuldade föreslagna "hårda tagen" inom det straffrättsliga området.
Torsdag 02 sep 2010, 12:20
Vi här på Jorden är jättemånga. Hur många exakt vet jag inte och förmodligen ingen annan heller. Att hålla reda på det är därtill meningslöst för vi vet nog alla att i varje tickande sekund föds nya människor och samtidigt försvinner givetvis en hel del. Att för alla dessa helt olika människor med olika förutsättningar och boende på vitt skilda platser hitta något som förenar kan vara nog så marigt, men igår då jag stod där på busshållplatsen vid Resecentrum i Borås fann jag åtminstone ett fenomen som garanterat ses som något psotivt av ALLA oss människor och det är regnbågen. Jag hoppas bara att jag nu inte påstår för mycket.
En pendlande kvinna och jag stod där och samspråkade som en hel del pendlare just gör med varandra. Jag vet inte om hon vet mitt namn, men jag vet definitivt inte hennes. Hon är ett igenkänt ansikte som gör mig glad då vi återses. Förmodligen har jag ungefär samma inverkan på henne.
Och medan vi stod där och snackade lite fick vi båda och ungefär samtidigt syn på Regnbågen med stort R. Den var så oerhört väl bågformad och alla dessa vackra färger på en gång gjorde just då att vi för en stund blev närmast mållösa och beundrande. Naturen, bland asfalt och avgaser, kändes renare och förmodligen var både hon och jag för ett ögonblick tillbaks där vi en gång har varit. Var nu det kan ha varit.
Ja, inte är det konstigt att det här fenomenet också har blivit besjunget. Regnbågen är fascinerande med sina färger, dess form och inte minst att den i sin skönhet kan förena oss alla till den beundran vi känner för naturen. Sedan var det åter verkligheten och dags att stiga på Svaneholmsbussen för avfärd hem två hållplatser.
Torsdag 02 sep 2010, 11:45
Rubriken låter närmast som ett Farväl till alla läsare, men så är den inte tänkt. I stället får rubriken och den här bloggen bli en hyllning till alla snälla människor som springer omkring i världen och gör den så bra som den nu går att göra.
Väldigt ofta skriver jag här på bloggen om ämnen som är tämligen kontroversiella. Det kan vara i stort sett allt, från smått till stort, allt med mer eller mindre personliga inslag. Och ändå verkar människor oerhört snälla. Ibland kan jag ha tänkt så här att nu blir säkert en hel del läsare stötta i kanten av det jag just framfört, men alls icke. Nu utgår jag emellertid ifrån att BT inte fångar upp eventuella elakheter i ett censureringsfilter.
Helt nyligen skrev jag om min dumhet, i och för sig delad sådan med Falco G, då det gäller det här med röstning. Och vad hände då? Jo, två ytterst vänliga personer kommenterade min blogg, såsom jag också hade bett om, och vips var min okunnighet läkt. Även om, då jag läste deras välmotiverade svar, jag blev helt varse att min egenetikett som DUM var välbefogad.
Och inte bara här på denna sida möter jag hyggliga och goda människor. Jag tycker jag möter dem överallt. Ofta är de i hissen på jobbet, i rättssalen, kanske på gatan, vid ett politiskt möte, i en undervisningssituation. Överallt finns Ni helt underbara människor. Visst kan det finnas enskilda obehagligheter - jag är inte enögd än - men om vi betänker all vänlighet som vi oftast bemöts med är livet nog så gott att leva. Rätt skönt att ibland tänka i de här banorna.
Onsdag 01 sep 2010, 21:07
Hur fanken skulle det se ut i samhället om vi inte hade journalister och annat mediafolk som med sin iver, nit och samhällsengagemang grävde i saker och ting som de funnit och finner märkliga. Vi hade fått, är jag helt övertygad om, ett betydligt sämre samhälle än det vi ibland tar för givet. De här många gånger orädda personerna gör en enorm samhällsnytta.
Vanligtvis är det nämligen på det viset - ungefär likadant överallt på jorden och oberoende av i vilken tidsålder vi levt eller lever - att olika yrkesgrupper alternativt organisationer sluter sig tätt samman då det utanför finns en fiende som de bedömer som ett hot. Detta är en helt naturlig reaktion, men givetvis en destruktiv sådan i ett större sammanhang. Och det är här journalisten gör oss alla en stor tjänst även om hans eller hennes arbetsinsats säkerligen inte bedöms på det sättet av de personer som blir föremål för frågor och vidare undersökning.
Nu kan vi läsa att det för tjänstgörande åklagare (tack och lov att vi också har orädda och mycket kompetenta åklagare här i landet) har framkommit ytterligare anledningar att gå vidare med de inom Göteborgs Stad väckta mutmisstankarna, vilka kommit i dagen helt och hållet tack vare Uppdrag granskning och den enorma och av Staden delvis motarbetade möda som deras journalister lagt ner.
Det känns bra att allt detta blottläggs. Vi skall för tusan inte ha någon spirande mutkultur. Det är främmande för vårt land och bör så förbli. Om det nämligen går att köpa tjänsteman är den svenska rättskulturen på väg att helt vittra sönder. Och hur skulle det kännas. Då kan vi verkligen aldrig mer lita på någon och i förlängningen erhåller vi ett samhälle där den starke ständigt tar sig rätten på den svages bekostnad.
Onsdag 01 sep 2010, 12:22
Om man delar dumheten så bör den väl bli halverad, åtminstone om man delar den på mitten. Egentligen brukar vi väl knappast tala om dumhet på det viset, men hade vi använt glädje på samma tema hade det varit lättare att förstå för vem har inte hört uttrycket "delad (dock med någon annan) glädje är dubbel glädje".
Hur som helst har jag ett litet problem, som jag tror att jag delar med en hel del andra. Givetvis bryr sig de flesta inte om just detta, men några som bryr sig finns det säkert. Falco G, en ytterst angenäm person, som är Kommundelsnämnd Götas orförande har ungefär samma problem som jag, varför jag med viss lättnad kan påstå att jag är inte ensam med min dumhet. Och det om något känns trösterikt. Igår kväll sa Falco i och för sig att han skulle ta reda på det hur det förhåller sig, men jag använder den lätta, breda datavägen och försöker nu via bloggen få ett förmodligen enkelt svar på detta mitt problem.
Nu har ju den tiden börjat då vi alla som vill kan gå och poströsta. Det gäller då att ha med sig röstkort och id-handling. Sedan en liten snabb tur till vallokalen (GLÖM NU INTE ATT RÖSTA I VALET) för att stoppa papper i kuvert för att därefter lämna till valförrättare. Så långt har jag inga problem med det hela.
Men sedan finns ju också den möjligheten att jag som röstare ångrar mig och då kan jag gå till vallokalen på valdagen och lägga min röst. Men hur i all sin dar kan då valförrättarna veta vilken som är min röst. Man kan ju inte bara på måfå plocka upp ett lämpligt valkuvert och påstå att det där är säkerligen Sven Martingers. Och inte går det väl att identifiera på annat sätt för då försvinner ju hela valhemligheten (i mitt fall kanske inte så hemlig, men för många andra).
Som alla läsare redan förstått har jag problem; kanske inte världsproblem, men väl valproblem. Och det känns inte riktigt bra, nu inför det stundande valet, varför snabb hjälp efterfrågas.
Onsdag 01 sep 2010, 08:56
I aktivt utövande partietablerade kretsar går nu snacket om Sverigedemokraterna och deras eventuella fara för vad vet jag. Diskussionen är långt ifrån ny, men då de flesta opinionsmätningar pekar dithän att Sverigedemokraterna kommer att få riksdagsrepresentation blir det givetvis högaktuellt att dryfta hur övriga partier skall ställa sig till detta tämligen nya parti.
Själv är jag av den uppfattningen att makten i sig förändrar nästan allt och alla. Och sak samma kommer att hända med Sverigedemokraterna. Det är i vart fall vad jag tror. Jag påstår inte att makt - även om det också givetvis händer - korrumperar, men det förändrar alltid människor. På något närmast obevekligt sätt glider det kantiga in i något som snabbt bidrar till att fenomenet blir som de rundade stenarna på stranden.
Vi kan ta ett parti som Ny demokrati. Med buller och bång samt ölbackar tog sig Bert och Ian in i riksdagsrummet. Vad hände sedan. Partiet förändrades snabbt och bröts så sakteliga sönder. Idag är partiet enbart en historisk parentes och inget annat. Jag själv är närmast övertygad om att sak samma kommer att hända med Sverigedemokraterna. De s.k. fina salongerna förändrar människor till närmast oigenkännlighet åtminstone för dem själva. Och då det lite "uppstudsiga" partiet slutar med att för de etablerade vara "a pain in the ass" blir deras tidigare trogna understödjare besvikna och inte längre trogna. Partiet försvinner och deras supporters vänder sig till något annat okonventionellt parti. Så tycks mig utvecklingen kunna beskrivas i något förenklade termer.
Tisdag 31 aug 2010, 14:32
Jag är klart fascinerad av det här med tid eller rättare sagt bristen på det som vi alla har. För varje generation blir vi äldre - måhända bryts trenden snart - med det självklara konstaterandet att vi då får mer av levande tid, men det ända jag hör är människor som har tiden närmast som en extrem bristvara.
Det nästan skriks ut - JAG HAR INTE TID - från väldigt många människor och de som inte artikulerar sig på det viset ger ändå med sitt kroppsspråk till känna att tid finns inte vare sig för det eller något annat. Hur har det egentligen kunnat bli på det viset? Det är ju helt sanslöst.
Skulle vi be någon om något så börjar frågan närmast med en ursäkt och för att inte "stjäla" för mycket tid från någon annan lägger vi ofta till den inskränkning som finns i rubriken eller att "vi skall inte störa särskilt länge" eller "det här kommer att gå fort". Vad är det vi håller på med egentigen?
Har vi inte alla ganska så gott om tid. Om vi nu händelsevis inte har det så är det väl lika bra att vi förliker oss med det. Och skulle man sedan gå till olika projekt i samhällsekonomin så nog kommer det alltid fram det här med tidsaspekten. Byggs det en ny motorväg så kommer vi att tjäna så och så många minuter. Och dras tåget genom i stället för över Hallandsåsen så kommer vi att tjäna så och så många minuter.
Vad skall vi med all tid till? Vi har ju ändå bara den tid som av olika skäl - härligt nog obekanta för oss i förväg - livet behagar ge oss.
Tisdag 31 aug 2010, 12:40
I dessa valbråda dagar duggar opinionsmätningarna tätt. Alliansens sympatisörer är glada, allt medan de Rödgröna hänger lite med huvudet. De senare försöker dock för egen del lätta upp stämningen med att än är det flera veckor som senare blir till dagar innan valet är ett faktum.
Vad som slår mig något i den här valrörelsen är vad många samstämmiga kommentatorer yttrar på nätet, nämligen att Mona är olyckan till allt (eller nästan allt). Och då jag vid några tillfällen har delat ut valmaterial har jag väldigt ofta fått den kommentaren som utgör bloggrubriken.
Vi lever tydligen i en personfixerad tid, ibland på gott ibland på ont. Jag tycker nog att det är mest av ondo. Senast jag minns en sådan fixering vid viss person är under Olof Palmes tid. Men skillnaden mellan Palme och Mona är väl uppenbar. Palme kunde vara oerhört vass, närmast raljerande mot sina motståndare. Och då får man nog räkna med - vilket Plame givetvis också gjorde - att få extra många ovänner åtminstone om man som Palme sysslade med politik.
Och riktigt beklagligt är det då många människor än tar upp det här med Toblerone och Mona. Snacka om att vara långsint. Jag kan bara inte begripa det hela. Kanske - hemska tanke - anledningen i stället till det hat (jag vågar påstå att bland vissa personer finns tyvärr sådana starka negativa känslor) som ändå synes finnas ligger i att Mona är kvinna och kanske också att hon klart uttalat sitt stöd för utsatta grupper såsom bl.a. HBT-personer och människor med en utländsk bakgrund.
Själv skulle jag nästan som ett barn vilja uttrycka det hela med ordet "det är tonstigt".
Måndag 30 aug 2010, 18:58
Först sa jag till Erika ungefär så här. Inte kan jag väl skriva en blogg om detta. Det kan ju finnas människor som då kanske tror att jag försöker skaffa mig någon variant av alibi på det sättet att inte kan väl någon misstänka mig om jag t.o.m. skriver om det hela. Men då sa Erika, klok som vanligt, att hon tyckte att jag i så fall underskattade mina eventuella läsare och varför skulle jag det. Alltså blir det som det följande.
Jag märkte inte så mycket i morse då jag lämnade det gemensamma hemmet. Det var ungefär som vanligt med det undantaget att Alfreds syssling Simon följde med mig till bussen eftersom Simon skulle återvända till Göteborg.
Uppåt dagen då jag ringde hem hörde jag dock på Erika att allt stod inte rätt till. Hon hade tagit någon salva runt ögonen för att på det sättet slippa en irriterande klåda, men tydligen gjorde salvan det betydligt värre. Själv uttryckte hon sig så "att jag ser inte riktigt klok ut och ser jag ut på samma vis i morgon kommer jag inte att gå till Högskolan". Jag tror också att hon la till att vem som helst som såg hennes skulle tro att hon åkt på stryk. Det är ungefär där som den raka högern kommer in i sammanhanget.
Jag var nog lite skeptisk till hennes uttalande. Väl hemkommen kunde jag dock konstatera - och då hade det allt enligt Erika blivit betydligt bättre - att Erika såg lite speciell ut. Kanske inte riktigt resultatet av ett slag, men i vart fall en ögonskugga av djärv färgsättning och därtill fanns den såväl ovanför som under ögat. Nu tror jag dock inte att det blir något mode av detta. Lär vara för djärvt om jag skulle bli tillfrågad.
Erika, älskling, hoppas Du snart blir bra. Inte skall väl hemmet bli ett fängelse med dig och dina målade ögon inlåsta i ett av de obefintliga tornen.
Måndag 30 aug 2010, 12:58
Visst har vi väl alla känt så någon gång. Man vill bara inte vara med. I stället vill man hoppa av. Nu har jag dock ett problem, för jag vill hoppa av tiden och det är måhända lite besvärligt om man som jag alltjämt vill fortsätta att leva som människa.
Det här började redan för någon månad sedan. Erika och jag var ute på havet med en liten passagerarbåt. Båten var mahognylysande fin och vädret var minst lika fint. Det var Sverige då landet är som allra bäst. Säkerligen fanns inget moln i närheten. Jag frågade den vänliga besättningen om något, som jag nu glömt, men svaret kommer jag alltjämt ihåg. Hon sa nämligen "att nu är det inte lönt för sommaren är ju nästan över".
Hennes sätt att uttrycka sig kom som en obehaglig kalldusch. Hur fanken kunde hon, i övrigt vänliga människa, uttrycka sig på det viset. Det var ju mitt i sköna sommaren och ändå kom hon med den klara antydningen att sommaren när som helst var till ända. Jag blev minst sagt stött, men visade på inget sett min känslomässiga förtret. Hon visste bara inte hur rätt hon hade och även det har ju så här i efterhand retat mig något.
Och när Erika härom veckan bad mig att på Ica köpa några bollkryss så vägrade jag även det. Den blomman, i likhet med ljung, är nämligen intimt förknippad med höst, kyliga nätter och en hel del regn. Jag vill bara inte att sommaren skall vara över. Det är ju för fanken nästan ett helt år till nästa sommar. Ändå kunde jag känna att den här morgonen bet det till i skinnet då jag var på väg till bussen. Jag skulle nästan vilja kasta in handduken, men det är ju inte lämpligt. I stället får jag väl ta på mig ytterligare kläder för att slippa höstfrysa. Realism i stället för dagdrömmeri.
Måndag 30 aug 2010, 10:46
Ibland förs debatten om rätt och fel i mycket kategoriska ordalag. En del snackar om hur mesiga myndighetsföreträdare är och andra hur felaktiga bestämmelserna ter sig. Det verkar som om det inte finns något mellanläge alls, även om vi alla vet att det nästan alltid är på det viset att de flesta har såväl lite rätt som lite fel. Vanligtvis är orden hårdast då det gäller brott och straff. Inom andra juridiska områden - t.ex. inom arbetsrätten - kan parterna många gånger komma överens och lugnet lägger sig över arbetsmarknaden åtminstone för den gången. Å andra sidan kan den här förutnämnda motsättningen mellan rätt och fel ligga i systemet som sådant eftersom förlikningsmöjligheter saknas i brottmål.
Men hur lätt kan det inte vara att din son kanske blir anklagad för våldtäkt eller annat sexualbrott. Till skillnad från vad som ibland hävdas i debatten är straffen för sexualbrott tämligen stränga i Sverige och inget fel i det. Att kränka en människas mest intima liv är något förskräckligt.
Många har också starka åsikter i de här frågorna. Men tänk om det är din egen son som sitter på den anklagades bänk. Är det då lika lätt att ha åikter om stränga straff. Sexualbrott, bl.a. på grund av sin känslighet, är nämligen svårutredda och då kan också bevisläget te sig besvärligt. Samtidigt får det bara inte gå snett. För vilken förälder vill ha en son som dömts som våldtäktsman och som i själva verket är oskyldig. Och då måste vi också förstå att en våldtäkt kan vara under ett frivilligt pågående samlag, men där t.ex. kvinnan plötsligt säger Nej, men mannen ändå fortsätter med de sexuella aktiviteterna. Självklart skall ett Nej alltid respekteras, men under loppet av någon eller några minuter kan livet för de berörda plötsligt ändras ytterst drastiskt. Kvinnan blir förnedrad och mannen kommer därefter att alltid få leva med stämpeln att vara våldtäktsman.
Då är det kanske inte lika lätt som förälder att vara kaxig.
Söndag 29 aug 2010, 16:08
Idag söndag hade Erika (framför allt hon) de bästa av ambitiösa planer för att få viss ordning på trädgården. Av någon anledning har Boråsträdgården blivit kraftigt eftersatt detta året. Varför vet jag inte riktigt, men naturen kan sägas ha tagit över, helt och hållet.
Såsom tecken på detta finns det överallt gula höga växter - Gullris tror jag att de benämns - som nästan tagit över helt och hållet. Vi talar om minst hundratals vackert gula blomster, men Erika hatar dem verkligen. Hon lägger på det hela ett ekonomiskt betraktelsesätt och säger att Gullriset har dödat allt annat som kan ha kostat tusentals kronor. Jag förstår henne, men samtidigt tror jag att Erika överdriver en smula.
Just nu hade vi en god vän på besök, Ellinore, och inför åsynen av vår trädgård sa hon spontant hur frodig den ser ut. Kan i och för sig vara en omskrivning för att den är vildvuxen och sanningen att säga så är just nu tomten vild och kanske även lite galen.
Nu har vädret idag varit minst sagt spontant. En hel del sol, men plöstligt är himlen oroväckande mörk och innan man vet ordet av är det ösregn som gäller. Mellan in och ut springer jag som en skållad råtta och en sådan råtta gör ingen nytta i en trädgård som vår.
Plötsligt upptäckte jag emellertid något som såg ut som en stubbe och började verkligen bli orolig för det vildvuxna. Gränser bör ju finnas så här mitt inne i stan. Stubben visade sig dock vara en hare som verkade minst sagt påverkad. Djuret låg där och slafsade i sig några halvruttna äpplen. Fulla älgar har jag hört talas om, men kan även harar bli på lyset. Tydligen, för djuret blev inte ens skrämt då jag passerade det på meterns avstånd.
Fascinerande, men säkert är att i morgon ser trädgården minst lika vildvuxen ut som idag. Ingen ändring därvidlag, enbart en sjungande, lullande hare som spankulerar omkring på två ben (det senare var kanske bara i min fantasi)
Festivalbloggen
Vi finns på plats på Göteborgs Dans & Teaterfestival 20–28 augusti 2010
Mika Becker, danskritiker, Vibeke Carlander, teaterkritiker och Lena Kvist, kulturredaktör
Cirque Ici, C de la B och Lars Norén – vi tänker se dem och delar med oss av våra tankar här.
Följ med!
Viktor Åberg
Viskaforsbördig, 27-årig flanör med förkärlek till HBO-serier, Jari Ilolas glidtacklingar och mat utan djur i. Har sedan 2004, med lätt ambivalens, övergivit Västsveriges metropol till förmån för Göteborg och lärarprogrammet där jag nästa sommar kröns som gymnasielärare i samhälls- och religionskunskap.
Innan dess skall jag under kommande halvår arbeta som volontär för biståndsorganisationen Individuell Människohjälp på en grundskola i Kathmandu, Nepal.
Bloggen ämnar behandla tillvaron som volontär i ett av världens, ekonomiskt sett, fattigaste länder. Här skulle en odyssé av Nepalfakta vara på sin plats; hur det ligger till med det maoistiska uppvaknandet eller hur många Hollywoodskådisar som hoppat på buddhistisk mysticism-trenden. Jag varken kan eller vill ge mig in på detta område utan säger som Gudrun Sjödén-tanterna på Pedagogen gör: ”vi lär tillsammans, vi lär för livet”.
Sven Martinger
Domare, politiker och lärare på Högskolan i Borås. Född 1951 i Skåne. Inflyttad till Borås 1983. Tanken från början var att stanna ett år, men fortfarande är jag bosatt här och trivs förbaskat bra med det. Lite problem har jag dock då Elfsborg möter skånska lag, men ett oavgjort resultat brukar lösa den sinnesoron.
Har snart arbetat 30 år i domstol ? blir snart guldmedalj, herregud - och de senaste snart 15 åren som domare vid Göteborgs tingsrätt. Trivs bra med det fria jobbet som det innebär, men utan undervisning vid högskolan i Borås ? drygt 20 år där ? samt politiken hade domarjobbet känts inte bara ensamt utan också deprimerande. Jag brukar ibland säga att till domstolen kommer människor sällan frivilligt, men till min undervisning söker sig många frivilligt glädjande nog. Politiken kan sägas vara drivmedlet.
Jag kommer att blogga om det som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen ständiga frågor om rättvisa och orättvisa såsom jag ser det. Ibland är det stort och ibland ännu större. En hel del tragik som dock måste förenas med det som får livet att vanligtvis te sig ljusare, nämligen humor och glädjen över att kunna hjälpa till lite där det behövs.
Tobias Bornefalk
Tobias Bornefalk, 21 år från Borås – bloggar om det nya samhällsintresset poker. I största utsträckning av livepoker men även vad som händer i internetvärlden. Har själv spelat poker under fem års tid och utvecklar ständigt kunskapen av olika pokerformer.
Bosatt på Hedvigsborg efter att ha vuxit upp i Hedared utanför Borås.
I bloggen kommer du kunna följa min vardag som pokerspelare, läsa sammandrag av liveturneringar runt om i världen, pokerhistoria och en massa annan kuriosa som kan vara intressant att veta som handlar om poker men även andra spelformer.
Fredrika Thornander
Det är jag som är Fredrika Thornander. Jag är 34 år och bor i ett villaområde i Sandared, tillsammans med min man Hans och våra barn. Fram till för ett år sedan var vi en ganska så ordinär Svenssonfamilj, med villa, hund och två barn. I september 2007 föddes vårt tredje barn och nu, i slutet av februari, föddes vårt fjärde barn. Vi gick raskt från begreppet Svenssonfamilj till begreppet storfamilj! Vi ser fram mot vår nya familjekonstallation, och familjelivet med denna! Det är främst om hur detta familjeliv kan te sig – med alla dess glädjeämnen, våndor och kan hända sorger – jag kommer att blogga om.
I övrigt är vi en aktiv familj, som gillar att ha mycket omkring oss, både då det gäller människor, projekt och aktiviteter. Livet med familj är ett pussel, men ett fantastiskt roligt sådant!
Jessica Steje
Jag är en boråsare, född -77, som har bott lite här och där, både i Sverige och utomlands.
Norrmalm är adressen för tillfället, men jag drömmer om ett hus på landet.
Min yrkesbakgrund är inom teater, film, opera, event och turism.
Min blogg kommer handla om vardagslivet som varannan-veckas-mamma till Linnea, född i oktober 2006.
Linnea har Downs syndrom och kring detta vill jag sprida kunskap om vad det innebär och hur det påverkar oss, men också delge tankar om livet med (och utan) barn i allmänhet.
Jag bloggar också om kultur och andlighet som är två stora ingredienser i mitt liv.
Kommentarer och frågor är välkomna!
Almedalsbloggen
Hanna Grahn Strömbom är reporter på samhällsredaktionen.
Under Almedalsveckan är hon på plats i Visby och bloggar.
Almedalsveckan kommer i år att vara större än någonsin. Över tusen evenemang är inbokade.
Det är sommar, det vimlar av politiker, det är snart val!
hanna.strombom@bt.se
Telefon: 033-700 07 56
Elenor Sääf
Boråsare i själ och hjärta och barn av mars anno 1963. Jag trivs som firren i plurret när jag får pyssla med trädgårdsarbete och att skriva. Trädgårdsarbete är kontemplativt, skrivande är dess motsats och tillsammans bildar de en helhet.
Jag säger sällan nej till god mat och smarriga kakor. Flåset håller jag i trim genom att fräsa runt på min neongröna cykel, bruka apostlahästarna i sällskap med stavar samt en gång i veckan ta mig en tusenmetare i badhuset. Jag lyssnar på talböcker i mängder och då gärna deckare, dessutom samlar jag på grodor i olika storlekar och material och har drygt 300 stycken i samlingen.
Något av det bästa i mitt liv, är min vackra skogstomt i barndomens ljuva Kråkered en bit utanför Borås. Så småningom ska jag bygga mitt eget hus på tomten och sedan ska jag och mina två, söta, levande paddor Verner och Tjoffy Plopp och katten Asta-Stina Mysander, andas skogsluft och leva lyckliga där i alla våra dagar.
elenor.saaf@yahoo.se
Inger Dahlin-Ros
Jag är journalist på Borås Tidning, har man, två utflyttade söner och har just lämnat en lägenhet mitt i stan för ett nytt boende. Och jag har många fler intressen än vad jag har tid för.
Är tredje generationens boråsare och näst intill studieberoende. Har i det närmaste skrapat ihop till en magisterexamen i den något udda kombinationen antikvetenskap och design.
Reser ofta, gärna långt och ibland länge. Återkommer regelbundet till Italien och södra Frankrike där det finns värme, god mat och intressanta museer. Jag kommer att blogga om det mesta som intresserar mig och kanske dig.
inger.dahlin-ros@bt.se
Telefon: 033-700 07 15
huvudnyheter just nu
