Tisdag 09 feb 2010, 15:18
Visst är det en hel del år sedan som vi kunde höra Monica Zetterlund med sin högst personliga röst sjunga den sång som finns i rubriken. Och nu går den att nynna i en ensamvariant (jag) och på en helt annan plats, nämligen genom Nordstans köpcentrum i mycket centrala Göteborg.
Snart i 16 år har jag från bussen eller tåget sneddat genom denna galleria. Har det varit tidigt på morgonen eller sent på kvällen har få människor uppehållit sig där, men vid andra tider har det varit närmast fullt med köpsugna och hungriga människor som närmast sprungit omkull varandra. Vid jul har det varit en extra rusch med små bodar som sålt allt från dyrt till jättebilligt.
Och snart är allt detta saga för egen del. Fr.o.m. måndag den 15 februari 2010 kommer jag inte längre att snedda genom Nordstan för att nå jobbet. Då har vi definitivt flyttat och skulle jag fortsätta den gamla invanda vägen lär jag aldrig komma till jobbet och efter ett tag hade säkerligen någon eller några arbetskamrater saknat mig. Och inte vill jag då bli hämtad med polis.
Det är bara att vända på skorna så att tåspetsarna pekar åt ett annat håll. Slitaget lär bli ungefär detsamma ty avståndet skiljer sig inte mycket. Och en del bussar brukar ju i rusningstid ta en annan väg och har jag sådan tur kan kanske den vänlige busschaffisen - alla synes mig lika tillmötesgående - släppa av mig mittemot den där vackert kolorerade entrén. Det känns nästan lite pirrigt. Vemod och glädje i en konstig blandning. På måndag blir det liksom nygammalt jobb eller första dagen i småskolan.
Tisdag 09 feb 2010, 12:06
För någon dag sedan kunde vi i BT läsa om den kontroll som bl.a. hemtjänstpersonal redan utsätts för och som tydligen skall intensifieras. Reaktioner på detta lät inte vänta på sig och det är bra. Att människor säger ifrån kan aldrig vara fel. Vi tillsammans, åtminstone i en demokrati (=folkstyre), skall ju bygga ett samhälle i vilket vi mår bra och kan utvecklas.
Nu kunde jag idag höra att det inom sjukvården föreslås "hårdare tag" med införande av olika straffsanktioner mot dem som inte kan leva upp till vad andra har rätt att kräva. Då det gäller bedömningsnormer blir det alltid en viss luddighet både hos de personer som formulerar dem och inte minst hos de som skall tillämpa dem. Snacka om risk för brist på rättssäkerhet.
Ibland kan jag ställa mig frågan med tanke på det ovannämnda. Vad är det här för gamla stolliga ideer? Har vi inte kommit längre än att med övervakning och straff "piska" arbetstagarna till att utföra något som jag för egen del tror att de redan utför tämligen bra framför allt med tanke på de begränsade resurser som ställs till deras förfogande. Jag tror nämligen att det hela framför allt har att göra med resursbrist. Många människor, kanske framför allt inom vårdsektorn, är redan otroligt hårt pressade av arbetsgivarna för att åstadkomma något som nästan är omöjligt att göra. Och skulle de därvid misslyckas är det straffrättsliga reaktioner som väntar. Vilken vacker bild.
Är detta vårt nya arbetsklimat? Jag, måhända i min enfald, trodde att vi skulle skapa attraktiva arbetsplatser till vilka anställda återvände varje dag med glädje över att få jobba just där. En plats för samarbete, gemenskap och kunskapsutveckling. Har jag kanske vaknat upp i fel tidevarv eller är det inte år 2010?
Tisdag 09 feb 2010, 11:07
Feghet i olika förpackningar ogillar jag starkt. Visst händer det att även jag visar upp fega sidor, men då skäms jag också ganska så förfärligt, något jag då förtjänar. Annars vågar jag påstå, utan att darra på rösten, att jag är en rak människa som gillar "fair play" i alla de former som det kan ta sig i ett diversifierat samhälle som vårt eget.
Nu kan vi i bl.a. BT läsa att en sjuttioårig man blivit skottskadad i båda fötterna efter det att han varit i en rättegång och uttalat sig i olika avseenden. Nu är väl detta enbart misstankar - sambandet mellan skotten och att personen ifråga uttalat sig i domstol -, men ändå ack så viktigt att ta upp och framför allt stävja. Dock får vi inte glömma att den här personen som framställs lite gulligt som en sjuttioårig farbror kanske inte själv alla gånger är den rara personen som han nu genom media framställs att vara. Om detta vet jag dock inget och det i sig förändrar inget i sak.
Övergrepp i rättssak är den juridiska beteckningen för detta. Statsmakterna har de senaste åren uppmärksammat detta tämligen nya och högst oroväckande fenomen. Att agera på detta sätt - försöka skrämma vittnen, hota målsäganden (offret) - är ett klart hot mot hela vårt rättssystem och därmed det demokratiska fundament som vårt svenska samhälle vilar på. Här finns det alltså personer helt utan demokratiskt sinnelag som vill ta saken i egna händer och skipa "rättvisa" på sitt sätt. Hänsynslöshet och själviskhet, vanligtvis parade med egen ekonomisk vinning är dessa personers inneboende drivkraft.
Här finns ingen anledning att se mellan fingrarna. Att utmana på detta sätt kräver att samhället slår tillbaka. Självfallet inom de av oss alla uppsatta gränserna, men också med en konsekvens och snabbhet som ett rättssamhälle värt namnet bör kännetecknas av.
Måndag 08 feb 2010, 18:38
Nu har jag aldrig haft ambitionen att bli någon inbrottstjuv. I stället blev det snarare tvärtom; tillsammans med andra sätter jag dit inbrottstjuvar. Efter en nyligen inträffad händelse har jag övertygats om att jag valt rätt bana, i vart fall skulle jag aldrig ha blivit någon bra inbrottstjuv.
För några månader sedan stod jag och småsnackade med av av Högskolans ytterst trevliga adminstratörer. Hon heter Lale och jag har känt henne i cirka 25 år. Därtill har jag vigt henne. Vi samtalade om hennes fina kontorsväxter och då föddes nog tanken att hon skulle förära mig några skott.
Tiden gick och plötslig sa Lale att nu hade hon några rotade skott till mig. "Du kan väl sätta ut dem i postrummet utanför mitt postfack, så kommer jag senare och tar dem", var min tacksamma kommentar. Hur som helst glömde jag av det hela och först på helgen kom jag att erinra mig Lales snällhet. Snabbt for jag till skolan för att plocka till mig växtskotten. Och väl inne i postrummet kunde jag snabbt konstatera att någon hade stulit mina skott. Det kan bara inte vara sant, tänkte jag. I stället måste det ha varit på det viset att Lale tröttnat på mig och åter placerat vasen med skott på sitt eget kontor.
Nu fungerar inte mitt kort eller nyckel till Lales rum. Där inne stod nämligen mycket riktigt vasen. Så förargligt. Dock hittade jag en medarbetare som till skillnad från mig hade nyckel till Lales rum. Äntligen kunde jag lägga fingrarna på babyplantorna. Jag kände genom mitt tidigare bristande agerande att jag alls inte visat någon tacksamhet, varför jag till Lale skrev några ursäktande rader.
Och vad blev reaktionen? Jo, Lale skrev tillbaks och lät meddela att jag vid "inbrottet" hade tagit fel skott. Men jag var ändå välkommen att hämta de "riktiga". En misslyckad tjuv - det är vad jag är. Varken mer eller mindre.
Måndag 08 feb 2010, 16:21
Det här blir ingen blogg om familjen som den viktigaste lilla byggstenen i ett större projekt som heter samhälle. Kanske det är på det viset; kanske inte. Jag tror att det kan vara olika för olika personer. Om vi känner att en viss familjekonstellation är den rätta just för oss så är den givetvis också vad som är bäst för de direkt inblandade. Jag tror att det viktiga i sammanhanget är - där liksom överallt annars - att vi har ett öppet sinne och tillåter oss acceptera sådant som vi inte ens trodde oss kunna acceptera.
Om det nu skulle finnas något generellt negativt med den s.k. kärnfamiljen (hur vanlig är den egentligen med tanke på "andras ungar" och "egna barn") så ligger det i så fall däri att med en mur runt den egna härden kan andra känna sig utanför. Det om något ogillar jag. För att genom sitt eget agerande skapa andras utanförskap är alls inget lovvärt, tvärtom.
För egen del undrar jag nu lite över var de egna familjemedlemmarnas solidaritet egentligen ligger. I och för sig har jag alltid uppmanat unga människor att vara kritiska och ha egna åsikter som de vågar föra fram. Men annorlunda blir det kanske då jag själv drabbas av eldgivning från "egna" trupper. Alfred, den store spjuvern, har ett stort legitimt vapenintresse. Med legitimt menar jag att han, ung som han är, tagit jägarexamen och finns det något som har med vapen och ammunition att göra nog är det alltid möjligt att fråga Alfred till råds. Det är bra och han är även i detta en tillgång för hela familjen.
Men nu kryper det fram att han från hemmets dator även kommenterat min blogg om Afghanistan. Nu tycker jag att Alfred delvis har rätt, men den unge mannen synes mer övertygad än jag själv om det förträffliga i svensk närvaro där nere mellan sand och berg. Ja tydligen är det på det viset att som man bäddar får man ligga.
Måndag 08 feb 2010, 07:13
I dagens BT kan vi läsa två artiklar om hur hemtjänstpersonalen övervakas genom olika elektroniska system, ett av dem redan infört och det andra, som jag förstår artiklarna, under införande. En av artiklarna är en debattartikel skriven av en person som har direkt egen erfarenhet av hemtjänsten.
Självkritiskt måste jag ställa mig frågan varför jag som kommundelspolitiker inte tidigare har reagerat mot detta. Svaret är att jag inte kände till detta. Kanske för en vecka sedan hörde jag första gången talas om mobipen-systemet. Måhända ouppmärksamt, men sedan fungerar kommunalpolitiken även på det viset att verkställighetsfrågor - hur de politiska besluten skall bäras ut - ombesörjas av tjänstemän och inte av de enskilda politikerna. Hur som helst är situationen som den är och nu tycker jag att det är högt på tiden att frågan om kontroll av personalen förs långt upp på den politiska agendan.
Människor som arbetar inom hemtjänsten gör i gemen ett fantastiskt arbete. De tar hand om oss då vi inte längre klarar av att själva göra det. Och hur ser belöningen då ut? Jo, lönen är tämligen usel. Kraven är desto fler och därtill skall läggas ett övervakningssytem som närmast helt och hållet utesluter någon som helst personlig frihet. Det är ju för fanken inte klokt. Vem eller vilka vill ha ett sådant arbete? Hur skall nyrekryteringen säkras?
Är vi däremot högavlönade personer har vi vanligtvis all frihet i världen. Inte för att vi kan komma och gå hur som helst, men vi skulle aldrig acceptera ett sådant här system. Och då har vi ändå den trösten som en hög lön kan ge då räkningarna skall betalas.
Det får vara slut på förnedrande behandling av det här slaget eller som min fru, då hon en gång arbetade just inom hemtjänsten (ej Borås Stad), dels bekräftade kontrollsystemet dels nämnde att inte ens kaffet som blivit över efter att pensionärerna fått sitt fick de anställda dricka upp. Drycken skulle hällas ut och sedan fick hemtjänstpersonalen sätta på eget. Och därtill fick hemtjänstpersonalen rösta om med vem de fick dricka kaffe, med chefen eller med pensionärerna. För chefen fanns givetvis inga sådana restriktioner, Ja, vad tycks?
Söndag 07 feb 2010, 20:08
Ett land som ligger väldigt långt borta. För de flesta av oss är Afghanistan ett helt okänt område, mycket beroende på avståndet samt att amerikanska nyhetsmedia tidigare inte haft något intresse av att meddela något till oss andra från just den delen av världen. Ibland har vi fått höra något om opiumodlingar och tidigare fanns hos mattälskare ett visst intresse för de nomadmattor som knöts och alltjämt knyts där. Men i övrigt var allt tyst.
Men sedan kom det här med terrorism och talibaner. Amerikanarna fick upp ögonen för landet och skulle som den världspolis som U.S.A. sedan lång tid tillbaka vill agera som ställa allt till rätta. Nu skulle demokrati gå på export till sand, berg och allt annat som ligger inom den afganska statens gränser.
Europa var snart också där. Det blev uppdrag i FN:s regi. Alla skulle dit för att tala om för det avlägsna landet hur saker och ting rätteligen bör och borde vara samt framför allt styras. Även om Sverige har en tradition att vara neutrala - något som säkerligen starkt gynnat oss som nation - har vi också hamnat där. Det talas inte mycket om det; förmodligen beroende på att det innerst inne eller högst uppe är en känslig fråga.
Och nu har det tyvärr hänt. Två svenska militärer har blivit dödade. Och enligt mediarapportering skulle försvarsministern ha chockats. Den reaktionen är för mig helt obegriplig. Vad trodde han egentligen. Om vi överhuvud taget skall vara där så är väl enda anledningen att landet närmast är en krutdurk med uppgift för bl.a. svenska militärer att utgöra en lugnande alternativt stabiliserande faktor. Men när krut exploderar är det givetvis lätt till att människor tragiskt omkommer. Om inte den insikten finns hos en minister verkar han väl naiv.
Kanske skulle vi alla ställa oss frågan - vad gör vi egentligen där och hur högt pris är vi beredda att betala? Svaret är kanske inte särskilt enkelt, men det är som jag bedömer det hög tid att debattera detta vårt riskfyllda utrikesprojekt.
Söndag 07 feb 2010, 19:46
Hur ofta får vi inte höra att vi inte skall klaga hur djävligt livet än kan te sig. Vi skall bita ihop och därefter även vara positiva. Och visst är det bra om vi kan agera på det viset och än bättre är om vi även känner att det är rätta vägen att gå. Men ibland är det kanske lättare sagt än gjort.
Själv skulle jag önska att jag inte alltid bet ifrån som jag vanligtvis gör. Blir jag irriterad över något, verkligen eller inbillat, så nog fasen börjar käkarna att jobba. Vanligtvis vet jag inte själv om det, men resultatet väntar inte på sig.
Under åren har jag förmodligen blivit irriterad över en massa saker om vi skall gå efter min tandstatus. Inte för att tänderna i sig är håliga och dåliga, men de har förvandlats till plattänder (så uttrycker sig i vart fall barnen). En tandläkare skulle säkerligen benämna mig tandgnisslare, men det konstiga därvidlag är att INGEN har hört eller hör mig gnissla tänderna. Om det sker måste det ske på ett ytterst hemligt och sofistikerat vis.
Efter gårdagens egna bragdinsats med snöskottning av tak på Lyckorna lät inte resultatet vänta på sig. Lägg därtill också första deltävlingen av Eurovision Song Contest (Melodifestivalen) och ni kan nog alla förstå hur det hela kom att gestalta sig. Jo, en sönderbiten tand.
Så ibland skulle jag verkligen önska att jag inte bet ihop som jag gör. Men förmodligen är jag ärftligt belastad och har därtill en massa ovanor varav en av dem ekonomiskt bör uppskattas av den egna genomtrevlige tandläkaren. I morgon blir det att ringa dit med presentationen "ja, det är jag igen".
Söndag 07 feb 2010, 13:24
Jag vet inte om jag med andra delar den här känslan, men troligtvis så. Oftast inträder den på söndagarna mellan kl sen förmiddag och tidig eftermiddag. Just där finns ett antal timmar som liksom inte registreras. Tiden verkar stå helt stilla och sedan vid pass kl 4 eller 5 på eftermiddagen hoppar klockans visare fram och det är åter kväll med en annalkande arbetsvecka.
Nu när det är snö ute har den här känslan förstärkts. Nu är det förutom tidlöst även ljudlöst. Under övriga veckan rusar människor och fordon med åtföljande ljud och oljud, men nu på söndagen är det tyst, helt tyst där ute. Bara en liten småfågel förirrar sig fram till fågelbordet, det nyinköpta på fönsterrutan.
Och även om tidningen (BT) var lite tjockare än vanligt kändes den inte mer innehållsrik. En TV-bilaga till söndagens tidning gjorde den senare mer voluminös, men någon skönläsning är svår att uppbringa från att läsa om olika kommande TV-program.
Nej, egentligen känns det som om vi i likhet med bl.a björnarna borde ligga i ett ide och slumra. Vi skulle egentligen aldrig ha lämnat det där boet, för här ute är det inte mycket som händer. Även om jag - nu åter på väg till idet - kan förbluffas och nästan förfasas över de gigantiska istapparna. Finns det måhända någon som har koll på just den biten? Kan det tänkas finnas istappeentusiaster som vet allt om de här tapparna. Hur långa de kan bli, var de finaste tapparna har skådats samt allt annat som kan klumpas ihop under beteckningen Härligt Meningslöst Vetande. Sådant, om något, kan pigga upp här i idet.
Lördag 06 feb 2010, 19:14
Med rubriken ovan finns det säkert en del personer som ropar ÄNTLIGEN, även om de flesta struntar i påståendet. Vad rör det dem, egentligen. Och ack så sant, men det kan ju vara viktigt för det egna egot.
Och vad menar vi egentligen då vi lite elegant slänger ur oss en kommentar som den i rubriken. En riktig karl, hur är en sådan och hur skall han vara. Ja, frågorna haglar, men svaren lär utebli. Det finns nog ingen stereotyp i detta avseende. Och det är jag oerhört glad för. Hur skulle det annars kännas för oss alla som inte kan leva upp till det i så fall allenarådande mansidealet.
Å andra sidan finns det nog något där innerst inne som kan förena. Män som synes, i vart fall hos kvinnor, lite populärare än andra. Det sägs ju att män med makt attraherar och måhända är det på det viset. Makt är dock ett begrepp som kan stå för en hel del. Ibland är det förknippat med pengar, men då finns det säkert en hel del rika män som är snåla. Och girighet tror jag inte uppskattas av särskilt många.
Sedan har vi det där med utseendet och det har jag aldrig begripit mig på. Slutligen vill vi kanske ha en stark man, en man med s.k. råstyrka. Och det är nog där jag just nu vill placera mig själv. Inte har jag börjat träna på gym med att lyfta skrot. Nej, något sådant lär det inte bli även om det kanske både hade behövts och varit nyttigt för den åldrande kroppen. Men jag har i stället för att det var nödvändigt och för att förbättra fysiken skottat i flera timmar i Ljungskile. Herregu', vad mycket snö. Och inte var jag bara på marken (altanen) utan också på taket för att få bort en hel del tyngd.
Det ni, nu är jag man till 100%. Synd bara att jag har blivit helt slut, för vad har jag då för nytta egentligen av all min manlighet.
Lördag 06 feb 2010, 18:58
Nu har mitt bloggande blivit från vad jag hade tänkt ett tvåveckors projekt till ett flerårigt sådant. Det liksom bara flyter på. Vad som förvånat mig och fortfarande förvånar mig är att nästan inga människor delar ut elaka eller illvilliga kommentatrer och det är ju ändå inte på det viset att jag undviker att skriva om till synes kontroversiella ämnen. Eller så är det på det viset att ansvariga på BT står för en hård censur i detta och enbart i detta avseende.
Hur som helst fick jag nyligen en något besk kommentar från en läsare som hade tagit del av några ord från mig gällande bytet av modell för Gina Tricot. Som jag trodde då jag skrev det hela skulle många läsa den och så verkade också vara fallet. Nu har en till namnet okänd person tydligen känt sig lite lurad av vad jag skrev och även undrat något över från vilken planet jag kommer.
Då det gäller det senare har jag aldrig stuckit under stol med att jag kommer från landet, en liten mellanskånsk by vid namn Stehag med postnummer 240 36. Även om en hel del människor kanske vill att Skåne än en gång skall bli danskt så får vi nog alla konstatera att såväl Sverige som Danmark än så länge hör till Jorden. Känns skönt att ha rett ut detta.
Sedan kan jag ha lite svårt för personer som synes så säkra på allting och utifrån den säkerheten gärna vill läxa upp andra. I förutnämnda artikel finns nämligen min bloggrubrik och budskapet verkar väldigt klart. Detta påminner mig oerhört mycket om människor som är nästan lika säker på vad lagar och andra författningar innehåller och hur de skall tolkas. Ofta kommer det närmast som ett piskrapp att "det är lag på detta". Varje gång då jag hör något sådant blir jag lika klentrogen, närmast misstänksam.
Och skulle jag någon gång vilja förmedla någon typ av budskap så är det nog att ifrågasätt gärna det mesta och de flesta, men gör det alltid då någon uttalar sig kategoriskt.
Lördag 06 feb 2010, 08:07
Som ung rörde jag mig - förmodligen inte särskilt förvånande - bland andra unga och radikala människor. En del av oss har fortsatt att vara, vad vi åtminstone själva bedömer det, radikala, medan andra mer har sett till den egna plånboken och skaffat sig åsikter som mer gynnar den än andra människors väl och ve. Men än kommer jag ihåg då använda, nu måhända betraktade som omogna och lite löjliga kommentarer, uttrycket "sluta filosofera, använd hammaren". Även om det kanske kan ge associationer till bl.a. gamla Sovjet med hammaren och skäran så stod det hela för att det var dags att gå från ord till handling.
Och i det sistnämnda avseendet har inget direkt förändrats. Tiden har absolut inte radikaliserats, snarare tvärtom men fortfarande gäller att det snackas en hel del, men vad åstadkommer vi egentligen rent politiskt. Jag kom att tänka i de här banorna då jag läste en insändare i dagens BT. Unga sossar som väl uttryckte sin frustration gällande deras plats i politiken eller snarare brist på plats just där. Säkerligen kan ungdomar med andra politiska övertygelser uttrycka samma leda över sakernas tillstånd.
Vi har i Sverige politiskt (framför allt jämfört med andra länder) lyckats tämligen bra med "varannan damernas". Men nu får det bli nästa ställningstagande och det är ungdomarna och deras roll i beslutssammanhang. Vi kan inte bara snacka om det. Alla ser vi medlemstappet från de olika politiska partierna (närmast ett generellt fenomen) och säkerligen beror det på att vi inte släpper fram unga människor. Många av oss hindrar dem i stället. Det är ack så galet. Inte konstigt att generationsmotsättningar uppkommer och att unga människor tappar intresset då de inte bereds möjlighet att få besluta om det som är viktigt för dem.
Själv har jag blivit tillfrågad om att kandidera till valbar plats i kommunfullmäktige. En sådan fråga är självklart ytterst hedrande att få. Inget snack om det. Men dels bristande tid dels med tankar på vad jag nu framfört har gjort att jag tackat nej. Det behövs inga fler gubbar (själv är jag 60 nästa år) i den kommunala beslutsförsamlingen. I stället vill jag där se människor i åldrarna 20 - 50 år som livligt debatterar för ett samhälle som just de tror skall bli ett bättre sådant.
Lördag 06 feb 2010, 07:50
Ofta är det nog så med oss människor att vi aldrig riktigt kan förutse hur vi reagerar i olika situationer och inför vad som just för ögonblicket händer. Åtminstone fungerar jag på det viset.
Igår efter en arbetsdag kom jag som vanligt hem med bussen till Borås. Jag minns inte riktigt när, men det hade hunnit bli rejält mörkt ute. Buss 100 körde in på Resecentrum och jag sneddade över vägen för att se om det möjligtvis fanns en annan buss som kunde ta mig den sista ungefärliga kilometern till hemmets härd på Bredgatan.
Just i det ögonblicket upptäckte jag en man som jag träffar då och då på stan. Han är på intet sätt utslagen, men han har som bekanta personer som rör sig och har rört sig i ett som jag skulle vilja benämna skugglandskap. I den regionen finns personer jag dömt (vanligtvis före dettingar), människor med avklingande missbruk och en hel del andra personer vilka alla har de gemensamt att de är inte välkomna i de fina salongerna.
Vi kan kalla den här första personen för Gunnar. Vi brukar alltid slänga lite käft och vi syns alltid på Gemensam jul. Plötsligt sa Gunnar - ungefär samtidigt som jag upptäckte hans kompis - att Pelle (också ett fingerat namn) mår inte alls bra. Då dök Pelle upp, en man som jag också känner lite sedan tidigare. Och det var inte mycket med Pelle. Där stod han, en man strax över 60 år och grät som ett barn. Jag försökte trösta Pelle, som jag bedömde som helt nykter i alla avseenden, med att lägga armen om hans skakande axlar. Det hela var så fruktansvärt; jag blev för hans skull ledsen i hela den egna kroppen. Dock gick det givetvis inte att visa. Hur skulle det se ut med två vuxna gråtande män vid Resecentrum i Borås en tidig fredagkväll i februari.
Gunnar föreslog att jag med förmodade kontakter skulle ringa polisen. Givetvis kunde jag inte det; ingen hade ju gjort något. En medmänniskas förtvivlan är inget brott. Vi tog så bussen söderut. Ett snart avsked blev det då jag redan efter några hållplatser skulle gå av. Och jag sa till dem båda att ta hand om varandra med den icke uttalade men innerliga önskan att måtte det hela gå bra. Själv kände jag mig riktigt hjälplös då jag själv gick in i värmen och de två andra fortsatte sin ensamhetstur för två. Men jag tror att det gick bra, för ingen av dem har ringt. Och nu är natten över för denna gång.
Fredag 05 feb 2010, 14:46
När vi hemma fick TV i mitten av 50-talet var vi i byn en av de första familjerna som hade en sådan där apparat. Själva skärmen var inte särskilt stor, men skåpet i vilken apparaten fanns var desto större och stiligare. Jag minns fortfarande att det var trädörrar som man öppnade, nästan något högtidligt över det hela. Till en början var det enbart dansk TV som gällde, men efter ett tag kom en TV-mast vid Hörby och vi kunde för första gången se svenska program. Eftersom detta med TV var en närmast revolutionerande nyhet kom det givetvis en hel del farhågor med att titta på skärmen, framför allt att titta för mycket (lika självklart kom aldrig det senare att definieras). För gjorde man det skulle man allt enligt min mamma - andra mammor och pappor hade säkerligen samma åsikter - få fyrkantiga ögon och sådana ville man ju som barn inte få.
Ja, på den tiden fanns det ingen domare i hovrätten som tittade på någon TV, åtminstone inte på arbetstid. Men nu gäller det att vara modern (EMR) och i det ligger tydligen att titta just på TV. Anledningarna härtill, hur vällovliga som helst, är att inte köra samma process som i tingsrätten en gång till. Det hade kanske bara blivit en upprepning. Och därtill behöver inte en massa förhörspersoner kallas ytterligare en gång. Allt detta synes ju både bra och rationellt.
Men tänk om målet har hunnit ändra sig från att det varit i tingsrätten. Då är det ju inte längre samma sak som avhandlas. Går det då bra att falla tillbaka i gamla hjulspår. Som jag har hört det hela går det inte alls. Där kan den tilltalade, som hunnit bli klagande, vilja säga något, men icke sa Nicke. Nu kan ju det här vara en missuppfattning eller helt enkelt illvilligt förtal. Men jag har nog på känn att det som är bra många gånger också innehåller något av det negativa. Nästan som en förbannelse.
Bra är det därför att den moderna rättegången snart skall utvärderas. Vi vill ju nämligen bara ha det som är bra (för vem eller vilka?), eller hur?
Fredag 05 feb 2010, 09:58
Det här är ingen avskedsblogg. En sådan - om jag får bestämma - lär dröja. Men vad komma skall är en liten berättelse som i alla avseenden bygger på vad som verkligen inträffat. Ibland upplever vi i domstol sådana märkliga företeelser (dock inte för oss särskilt konstiga) att nästan ingen annan tror oss. I ett sådant läge får vi liksom betona att DETTA är verkligen sant; det har ta mig fan inträffat.
För en tid sedan inträffade det som jag nu tänker förtälja. Historien började med att den tilltalade inte ville gå in i rättssalen. Hon tyckte det hela var obehagligt och visst kan jag förstå en sådan känsla. Med övertalning från min sida och lite hjälp från hennes försvarare kom vi dock fram till att det var bättre att vara inne i sessionssalen än att stå utanför.
Sedan blev det ytterligare ett litet problem väl inne i rättssalen. Där, som så många andra gånger, fanns en hel del åhörare. Bra är det med offentlighet, men ibland kan det bli svårt. Några välmenande ord från min sida och det hela kunde ta sin början. Den tilltalade, som var åtalad för att ha slagit sin psykläkare, lämnade en helt fantastisk berättelse om hur hon stod i kontakt med såväl "vanlig" polis som säkerhetspolis (SÄPO) och kontakten ägde rum via ett litet datachip som den anklagade hade innanför hjärnbarken. Ja, en del av oss har tydligen saker som de flesta av oss andra saknar.
Allt gick bra. Och när förhandlingen var slut reste sig den tilltalade och som om vi varit på teater alternativt cirkus (måtte domstol ändå ses som något annat) vände hon sig mot de närvarande och tackade dem för deras uppmärksamhet. Ja, så kan det gå till då vardagsbrottslighet blir föremål för domstolens bedömning.
Torsdag 04 feb 2010, 21:42
Vanligtvis vet vi inte hur många gånger vi verkligen varit nära döden. Sådan koll har vi bara inte och skönt är det. Tänk om vi t.ex. varit genomskinliga - fruktansvärda tanke - och kunnat se hela tiden vad som just höll på att ske och därtill gå snett. Det hade inte varit särskilt kul. Inget alls tilltalande.
Men åtminstone en gång har jag verkligen varit nära döden och det hände här i Borås. Att jag just nu kom att tänka på detta beror framför allt på våra duktiga grannar Fredrik och Johanna som mot husväggen satt upp stora störar för att inte förbipasserande skall använda trottoaren och därmed riskera att få en fallande istapp i huvudet.
Det som hände mig ägde rum på den tiden då jag jobbade på Borås tingsrätt. Det var då, liksom nu, en ordentlig vinter med både snö och is i massor. Jag var på väg in i Rådhuset från Allégatan då plötsligt en person ropade mitt namn. Tilltalet var inte särskilt vänligt, snarare uppfordrande. Först brydde jag mig inte om det hela, men då ropet tilltog i styrka kände jag mig föranledd att åtminstone vända mig om för att se vem i hela världen personen var.
Jag såg just ingen människa, men tog ändå några steg tillbaks ut mot Allégatan och fick då syn på den lille spjuvern (förmodligen hade han alls inte gillat den beteckningen; han ville nämligen tillhöra gänget "Stor och Stark"). Jag undrade vad han egentligen ville och just i samma ögonblick ramlade det från rådhustaket en istapp av jätteformat. Hade jag stått kvar på ursprunglig plats hade jag garanterat inte suttit här nu och kunnat skriva om det.
Skönt att det finns människor som kan ropa då rop behövs. Eller var det helt enkelt vad vi ibland kallar änglavakt (utan änglar). Sensmoralen får väl närmast bli - se upp för fallande istappar.
Torsdag 04 feb 2010, 12:53
Just har jag avslutat en blogg med beteckning enligt ovan. Ibland verkar det som om jag inte lär mig någonting. Ofta händer det att jag i stället för lunch skriver en blogg eller två, alltmedan mina arbetskamrater ägnar sig åt kaloriintag. Men klart är också att många under just den här tiden ägnar sig åt bloggläsning ty det är alltid svårt att få den publicerad, dvs det tar en oerhörd tid att just då skicka iväg bloggen. Det är som om även bloggmottagaren vill ha lunch och därmed avkoppling från att ta emot bloggar. Och den här gången gick det inte alls. Det enda som kom med var rubriken och sedan dök det upp ett gulligt litet hänglås som bidrog till viss frustration hos skribenten, dvs hos mig. Men skam den som ger sig tänkte jag och kastade mig än en gång över tangetbordet, med måhända större frenesi än tidigare.
Vad jag menar med relation är mitt förhållande till kameror. Det är en komplicerad relation utifrån många synvinklar. Jag gillar t.ex. att gå på fotoutställningar. Ibland kan jag framför ett vältaget fotografi nästan falla i trams (det som andra kallar trans) och drömma mig bort till något som jag knappt vet vad det är och än mindre vet vad det kallas. Men ändå tycker jag det här med fotografering har en töntstämpel över sig. Kanske jag tänker på turister med kameror hängande på magen. Vad vet jag.
Men nu har jag kanske kommit över även denna fixa och märkliga idé. När jag sent igår var på väg från Högskolan kryssade jag med bilen mellan meterhöga snövallar och det mitt i centrum på Borås, en stad med nästan 100 000 invånare. Det kändes märkligt. Och just då överföll mig käsnlan att jag borde föreviga det här med hjälp av en kamera.
Nu blir det inte så lätt för jag har inte haft en kamera på flera år. Men jag skall kanske inleda en relation med just fototagning. Många påstår ju att det aldrig är för sent. Och det bör väl även gälla mig och mitt förhållande till kameror.
Torsdag 04 feb 2010, 07:51
Då och då, med jämna mellanrum, kommer rapporter från den oerhört viktiga organisationen BRIS, barnens rätt i samhället. Och vad som därvid publiceras är det viktigt för oss alla (politiker, föräldrar,medmänniskor etc.)att ta till oss. Vi har som jag ser det oerhört mycket att lära från våra barn, precis som de självklart har en hel del att lära av oss som redan hunnit bli vuxna.
Under lång tid har det i skoldebatten diskuterats hur viktigt det är att våra ungdomar presterar. Jämförelser görs nästan hela tiden med andra länder och ibland rings det i klockor där budskapet ofta är att våra ungdomar kunskapsmässigt halkar efter i olika ämnen företrädesvis inom det naturvetenskapliga områdena.
Inget fel med rapportering, men vi bör nog ibland ställa oss frågan hur rapporterna egentligen kommer till. Ofta är vi okritiska till det som framställs som någon variant av offentlig sanning. Mestadels finns flera sanningar.
Sedan blir jag ganska så trött på det här som jag skulle vilja kalla duktighetssyndromet. Alla skall vara så förbaskat bokligt kunniga. Men är inte livet så mycket mer? Hur ofta koncentrerar vi oss på sådana svårmätbara variabler som t.ex. måendet eller trivseln. Hur bra mår våra barn och ungdomar?
Unga människor spenderar mycket stor del av sina liv i skolans värld. Senare i livet byts skolorna mot arbetsplatser. Och livet går väl i stort sett ut på att ha det bra, att känna uppskattning och lycka. Ibland blir jag oerhört trött på den enligt mitt förmenande sanslösa kunskapsjakten, av en del beledsagad med en önskan om närmast militärisk disciplin.
Det finns så mycket annat, som numera klassas ned som "flumskola". Det är kanske inte så dumt att även där bara få vara, att få vara sig själv utan ständiga krav från andra att prestera. En lycklig människa - det tror jag bör vara det övergripande målet för såväl unga i skolan som äldre i arbetslivet.
Torsdag 04 feb 2010, 07:37
Och så går klockradion igång. Vanligtvis tillhör jag gruppen obehagligt pigga människor omedelbart efter det att jag slagit upp mina ljusblå. Men den här morgonen känns ögonlocken betydligt tyngre än vanligt. Inte för att jag känner mig sjuk, men helt enkelt lite trött i kroppen.
Plötsligt ställer radioreportern till sin kollega frågan "får man ljuga för sina barn". Kollegan ger då en massa exempel på olika vuxenaktiviteter som den personen aldrig skulle tala om för sina barn om de nu hade frågat efter vad som var på gång på den eller den andra bilden. Här gällde det tydligen att ljuga eller förvrida sanningen så att det stod härliga till.
Skulle jag själv agera på samma sätt? - När vi hör ordet "barn" tänker vi nog ofta på personer som är betydligt yngre än den officiella beteckningen på just barn, vilka definieras som personer under 18 år. Det kan därför te sig annorlunda att "ljuga" för en människa som är 13 år jämfört med en annan som kanske är 17. Risktagandet med att ljuga är betydligt större då det gäller den äldre ålderskategorin.
Men sedan kan jag inte riktigt förstå varför vi skulle ljuga. Givetvis kan sanningen ibland te sig minst sagt jobbig, men vem har sagt att allt i livet är eller skulle vara lätt. Vi vet ju alla att så inte är fallet. Jag tror inte att jag på något sätt i detta avseende är förstörd av mitt jobb eller någon eventuell hederskodex som därmed skulle följa, men jag har inget bra svar på varför vi skulle ljuga. Det är väl för böveln betydligt bättre att hela tiden hålla sig till sanningen, ibland då förmedlad på ett så skonsamt sätt som möjligt.
För när lögnen, vilken förr eller senare alltid kommer fram,uppdagas riskerar vi att tappa barnets eller barnens respekt och hur bra är det. Nej, lögnen kan reservationslöst förpassas till sopbacken.
Onsdag 03 feb 2010, 09:27
Budskapet i rubriken kan väl knappast missförstås. Men finns det i de två innehållsmässigt lika uppmaningarna likväl olika budskap. Ja, det skulle jag nog vilja påstå. Visst kan vi säga samma sak, men det uppfatts på helt olika sätt ändå. Och jag tror att vi alla bör vara mycket lyhörda inför dessa nyansskillnader.
Om vi till ordet "hör" fogar "upp" eller "på" riskerar det att i rummet spridas en lätt obehaglig stämning. Någon vill kommendera någon eller några och de sistnämnda vill kanske inte alls ha någon envägskommunikation. De som har uppmanats att höra upp vill kanske i stället inleda en diskussion och då känns den där uppmaningen inte alls som en bra start på något sådant. Det ligger m.a.o. konfrontation i luften och det vi väl alla hur det kan sluta.
Jag personligen är av den uppfattningen att sättet att tala (och givetvis skriva) är kanske viktigare än budskapet i sig. Att skapa redan från början ett konsensus (vi svenskar älskar ju detta och är i stället rädda för all form av konfrontation) är nästan alltid lyckosamt. Och på det viset kan den som vill sprida ett budskap och därtill få igenom sina åsikter bli betydligt mer framgångsrik.
Skulle vi nu i stället för "hör" använda ordet "lyssna" blir det, tror jag, en betydligt vänligare atmosfär i rummet. Det ordet bjuder in deltagarna på ett helt annat sätt än det uppfordrande begreppet "hör". Att kunna lyssna på andra är ju därtill en positiv karaktärsegenskap och den vill vi knappast gå miste om.
Små ord, eventuellt fyllda med viss klokskap, vilka kan vara ack så betydelsefulla att ta till oss, för chefer som för övriga anställda.
Fredrika Thornander
Det är jag som är Fredrika Thornander. Jag är 34 år och bor i ett villaområde i Sandared, tillsammans med min man Hans och våra barn. Fram till för ett år sedan var vi en ganska så ordinär Svenssonfamilj, med villa, hund och två barn. I september 2007 föddes vårt tredje barn och nu, i slutet av februari, föddes vårt fjärde barn. Vi gick raskt från begreppet Svenssonfamilj till begreppet storfamilj! Vi ser fram mot vår nya familjekonstallation, och familjelivet med denna! Det är främst om hur detta familjeliv kan te sig – med alla dess glädjeämnen, våndor och kan hända sorger – jag kommer att blogga om.
I övrigt är vi en aktiv familj, som gillar att ha mycket omkring oss, både då det gäller människor, projekt och aktiviteter. Livet med familj är ett pussel, men ett fantastiskt roligt sådant!
Tobias Bornefalk
Tobias Bornefalk, 21 år från Borås – bloggar om det nya samhällsintresset poker. I största utsträckning av livepoker men även vad som händer i internetvärlden. Har själv spelat poker under fem års tid och utvecklar ständigt kunskapen av olika pokerformer.
Bosatt på Hedvigsborg efter att ha vuxit upp i Hedared utanför Borås.
I bloggen kommer du kunna följa min vardag som pokerspelare, läsa sammandrag av liveturneringar runt om i världen, pokerhistoria och en massa annan kuriosa som kan vara intressant att veta som handlar om poker men även andra spelformer.
Sven Martinger
Domare, politiker och lärare på Högskolan i Borås. Född 1951 i Skåne. Inflyttad till Borås 1983. Tanken från början var att stanna ett år, men fortfarande är jag bosatt här och trivs förbaskat bra med det. Lite problem har jag dock då Elfsborg möter skånska lag, men ett oavgjort resultat brukar lösa den sinnesoron.
Har snart arbetat 30 år i domstol ? blir snart guldmedalj, herregud - och de senaste snart 15 åren som domare vid Göteborgs tingsrätt. Trivs bra med det fria jobbet som det innebär, men utan undervisning vid högskolan i Borås ? drygt 20 år där ? samt politiken hade domarjobbet känts inte bara ensamt utan också deprimerande. Jag brukar ibland säga att till domstolen kommer människor sällan frivilligt, men till min undervisning söker sig många frivilligt glädjande nog. Politiken kan sägas vara drivmedlet.
Jag kommer att blogga om det som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen ständiga frågor om rättvisa och orättvisa såsom jag ser det. Ibland är det stort och ibland ännu större. En hel del tragik som dock måste förenas med det som får livet att vanligtvis te sig ljusare, nämligen humor och glädjen över att kunna hjälpa till lite där det behövs.
Jessica Steje
Jag är en 32-årig boråsare som har bott lite här och där, både i Sverige och utomlands.
Norrmalm är adressen för tillfället, men jag drömmer om ett hus på landet.
Min yrkesbakgrund är inom teater, film, opera, event och turism.
Min blogg kommer handla om vardagslivet som varannan-veckas-mamma till Linnea 2,5 år.
Linnea har Downs syndrom och kring detta vill jag sprida kunskap om vad det innebär och hur det påverkar oss, men också delge tankar om livet med (och utan) barn i allmänhet.
Jag bloggar också om kultur och andlighet som är två stora ingredienser i mitt liv.
Kommentarer och frågor är välkomna!
Elenor Sääf
Boråsare i själ och hjärta och barn av mars anno 1963. Jag trivs som firren i plurret när jag får pyssla med trädgårdsarbete och att skriva. Trädgårdsarbete är kontemplativt, skrivande är dess motsats och tillsammans bildar de en helhet.
Jag säger sällan nej till god mat och smarriga kakor. Flåset håller jag i trim genom att fräsa runt på min neongröna cykel, bruka apostlahästarna i sällskap med stavar samt en gång i veckan ta mig en tusenmetare i badhuset. Jag lyssnar på talböcker i mängder och då gärna deckare, dessutom samlar jag på grodor i olika storlekar och material och har drygt 300 stycken i samlingen.
Något av det bästa i mitt liv, är min vackra skogstomt i barndomens ljuva Kråkered en bit utanför Borås. Så småningom ska jag bygga mitt eget hus på tomten och sedan ska jag och mina två, söta, levande paddor Verner och Tjoffy Plopp och katten Asta-Stina Mysander, andas skogsluft och leva lyckliga där i alla våra dagar.
elenor.saaf@yahoo.se
Inger Dahlin-Ros
Jag är journalist på Borås Tidning, har man, två utflyttade söner och har just lämnat en lägenhet mitt i stan för ett nytt boende. Och jag har många fler intressen än vad jag har tid för.
Är tredje generationens boråsare och näst intill studieberoende. Har i det närmaste skrapat ihop till en magisterexamen i den något udda kombinationen antikvetenskap och design.
Reser ofta, gärna långt och ibland länge. Återkommer regelbundet till Italien och södra Frankrike där det finns värme, god mat och intressanta museer. Jag kommer att blogga om det mesta som intresserar mig och kanske dig.
inger.dahlin-ros@bt.se
Telefon: 033-700 07 15
huvudnyheter just nu
