Kärleksdagen
Måndag 15 feb 2010, 00:30
För 33 år sedan föddes jag. På alla hjärtans dag. Det var inget stort jippo på den tiden, men för mig har det alltid varit en speciell dag, såklart. Såg det som min uppgift att sprida så mycket kärlek som möjligt eftersom just jag var född på hjärtedagen. Under tonårstiden gjorde jag till en grej att alltid bjuda på geléhjärtan den här dagen, vilket födde tankar om att starta ett kärleksparti. På grund av att människor blir så glada när de får ett hjärta. Det öppnar upp för samtal och spontana kramar man annars inte skulle ha upplevt. Jag tyckte att det var ett ypperligt sätt att nå människor, sprida kärlek och värme – och politiska budskap: med hjärtan och kramar! Det finns för lite kärlek i världen! Eller snarare för lite utrymme för kärlek, särskilt inom politiken. Tomas DiLeva skulle vara partiledare och i riksdagen skulle det finnas utrymme för att tala om kosmos, livets mening och vikten av att älska varandra. Naivt, eller hur? Men så tänkte jag på den tiden. En kompis till mig som känner Tomas DiLeva nämnde idén för honom. Behöver jag säga att han gillade den ;-)
Med åren har jag blivit lite mer självisk och tycker att folk ska bjuda mig på geléhjärtan istället för tvärtom. Det är ju faktiskt min födelsedag. I år fick jag hjärtan av min bonusdotter, ekologiska till och med. Underbart!
Kramar är jag dock fortfarande generös med. Det går inte att komma ifrån: kramar för oss närmre varandra :-)
Så KRAM och tack för all den kärlek och uppvaktning jag fått idag!
Torsdag 20 jan 2011, 22:46
Förra veckan drog skolan igång igen efter jullovet. Vi införde nya striktare regler och ett slags straffsystem om någon pratar på teckenspråkslektionerna eller om mobilen ringer. Tisdagar är prat helt förbjudet, även på rasterna. Det har hittills, nästan två veckor in på terminen, varit ett mycket framgångsrikt koncept. Vi är grymt fokuserade och teckenspråket flödar som aldrig förr. Hoppas det håller i sig…
Eftersom jag hade Linnea förra veckan pendlade jag och lyssnade mycket på radio. Jag kände mig oerhört insatt och engagerad i vad som hände i samhället. Dagarna gick fort, fyllda av långa bilresor, skola och sedan försöka få kvalitetstid med lilla blomman på kvällarna innan läggdags. Det är intensiva dagar helt klart. Sedan kom helgen och den var full av mys, bio, Wii och långa härliga samtal med min kära särbo P-J.
Det är som att färdas mellan olika världar; skolan är en värld, livet med Linnea en annan. Plötsligt är det bara jag och min pojkvän, en tredje värld där det känns som om vi har massor av tid för oss själva. Och ändå inte, för vips tar helgen slut och så börjar en vecka med stora inslag av längtan. Efter Linnea och efter P-J. En vecka med bara mig själv att tänka på. Skönt på ett sätt, konstigt och tomt på andra…
Den här veckan bor jag i Kungälv och har inte lyssnat på radio alls och känner mig ganska isolerad från omvärlden. Temat för veckan har istället varit träning (och studier, självfallet!)eftersom jag skaffat gymkort och har en massa tid och ett väldigt litet rum (där jag inte vill spendera allt för mycket tid). Känns skönt att komma igång, har provat för mig helt nya pass: spinning och Zumba och kört gamla favoriter: yoga och Body Jam. Underbart! Dessvärre (?) kommer jag inte bo i Kungälv alls de kommande fem veckorna så det blev en rivstart på träningen följt av en vääääldigt lång paus… Hm, får försöka träna på annat sätt.
Imorgon är det FREDAG vilket betyder att jag ska hämta Linnea, hurra! Från en värld till en annan…
Tisdag 11 jan 2011, 21:28
Jag har börjat lyssna på P1. Det har tagit lite tid att komma in i det, jag har haft ett motstånd mot kanalen. De pratar så mycket. Ingen musik. Men jag gillar det mer och mer. Inget ytligt skvalande som distraherar och förringar tankarna, tvärtom får det mig att tänka en massa. De diskuterar samtiden och samhället och det är intressant, men jag blir ju sååååå upprörd!! Så här är jag nu och gör comeback på bloggarenan med mina frustrationer...
I USA tycker många människor att rätten att bära vapen är en viktig sak. Hur kan det bli så viktigt? Hur kan vapen vara en rättighet? Jag fattar inte! Kan de inte se sambandet mellan fler vapen och hur deras samhälle ser ut? Vad är det för yttre hot som skrämmer så att de inte inser att rätten att bära vapen (för att försvara sig och sin familj) är ett ännu större hot i sig än den (imaginära?) fiende som hotar deras trygghet?
Jag blir så trött…
En helt annan sak, på tal om valmöjligheter: Igår diskuterades vårdnadsbidraget och undersökningen som visar att under 2 % utnyttjar bidraget. Journalisterna ställer frågan ”Varför är det inte fler som nyttjar detta bidrag?” Jag tycker frågan är överflödig. Vårdnadsbidraget är på 3000 kronor i månaden. Det är väl svar nog? Jag undrar om det finns en enda familj som har vårdnadsbidrag där kvinnan jobbar och mannen är hemma… Av ren nyfikenhet alltså. Jag håller med Kristdemokraterna om att det borde finnas fler alternativ för föräldrar att välja mellan när det kommer till barnomsorg, men att erbjuda vårdnadsbidraget som det ser ut idag känns knappast som ett fullgott alternativ för särskilt många familjer. Men det är väl så alliansen vill ha det? Att alla ska jobba heltid. Då blir det ju fler jobb inom barnomsorgen, för någon måste ju ta hand om barnen…
Jag begriper mig inte på den här hetsjakten mot deltidsarbetare. Det är väl bättre att jobba deltid än inte jobba alls?
Men nej, tydligen inte. Deltidsjobbare ska straffas och systemet uppmuntrar hellre till full arbetslöshet. Om man vill ha en inkomst vill säga, vilket ju ligger i de flestas intresse.
Ibland undrar jag om politiker glömmer bort att barnen är framtiden. I relation till ett helt liv är det så kort tid som barnen är just barn. Tänk om samhället investerade mer under den tiden i människans liv, vad skulle det kunna få för följder för framtiden? Kanske skulle man rent av kunna göra en hel del besparingar på sikt om man satsade rejält på barnen under uppväxttiden?
Jag är en drömmare, jag vet. Verkligheten gör mig upprörd och frustrerad för det tycks vara så lite vi kan påverka, demokratin till trots.
Fredag 24 sep 2010, 23:21
7,1 % av vår kära stads röstande befolkning valde att lägga sin röst på Sverigedemokraterna. Min spontana reaktion var förtvivlan, rädsla, ja till och med skräck inför framtiden och den människosyn detta avspeglar. Jag har gråtit, för jag vill inte leva i ett samhälle som präglas av främlingsfientlighet.
Samtidigt blev jag själv främlingsfientlig i samma andetag. Jag vet inte mycket om SD, ”främlingen”, nykomlingen, vet bara att jag inte vill ha dem i riksdagen eller i kommunfullmäktige. Jag vet inte vilka som röstat på dem och plötsligt börjar jag snegla misstänksamt på min omgivning och katastrofen är ett faktum. Rädslan och osäkerheten sprider sig... Jag vill mota bort dem, ta avstånd, vill inte att de ska finnas mitt ibland oss.
Märker ni hur allt blir omvänt och att jag själv plötsligt representerar exakt de åsikter jag vill ta avstånd från. Jag blir rädd för mina medmänniskor.
Idag känner jag att jag inte får ge efter för denna rädsla. Rädsla föder ännu mer rädsla och hindrar oss från att tänka rationellt och klokt. Där klyftorna mellan människor ökar, ökar också främlingsfientlighet och rasism. Om vi vill ta avstånd från främlingsfientliga strömningar och åsikter måste vi göra det genom att konfrontera människan bakom dessa åsikter. Med kunskap, respekt och medmänsklighet. Inte genom att frysa ute en grupp som den demokratiska processen faktiskt har röstat fram. Vi lever i en demokrati och om demokratin ska kunna fortleva måste vi acceptera dess villkor .
Rädslan för det vi inte vet så mycket om är som sagt ett av de starkaste gödningsmedlen för till exempel hets mot folkgrupp. En representant för SD uttalade sig i Aftonbladet häromdagen om ”risk för inbördeskrig i Sverige på sikt, på grund av det ökade antalet invandrare, i synnerhet muslimer.”
Min åsikt om detta uttalande är att skulle det bli inbördeskrig beror det inte på muslimerna, det beror i så fall på alla icke-muslimers rädsla inför och okunnighet om islam, ingenting annat. Okunnighet kan bekämpas, men så fort vi ger oss i kast med att försöka bekämpa människor är vi dömda att misslyckas. Det finns bara förlorare i en sådan kamp.
Jag älskar vår stad. Jag vill att ALLA människor ska känna sig välkomna här. Sverigedemokrater är också människor. Låt oss inte glömma detta i vår vilja att bekämpa rasism och främlingsfientlighet. En människa är alltid mer än sin åsikt och vi är alla lika mycket värda.
Torsdag 23 sep 2010, 01:01
I ett samhälle där människor hamnar utanför skyddsnätet till och med i vårt fantastiska Välfärdssverige är det inte konstigt om missnöjet flödar. I ett samhälle där människovärdet tycks beräknas i hur arbetsföra vi är, är det självklart att det uppstår djupa splittringar.
Religionen har tappat sitt inflytande i vår moderna tid och som jag skrivit tidigare verkar det som om arbetet är vår nya religion och att det är pengar som ska frälsa oss. Andra värden här i livet drunknar i debatten. Vad är ett liv värt? Vad är människan egentligen värd? Vad är en människa bortom sina prestationer? Vad har vi för identifikationsmöjligheter? Vem är jag? Inför mig själv? Inför dig? En hudfärg, en kvinna, en ras, en arbetare, en tjänsteman, en muslim, en kommunist? Kan jag vara något mer, något ordlöst, något större? En människa.
I ett splittrat samhälle växer en grogrund för främlingsfientliga strömningar fram, något vi nu ser hända mitt framför våra ögon.
En av punkterna i Sverigedemokraternas partiprogram handlar om minskade statliga anslag till och ökad kontroll av kulturella verksamheter. De har tydligen fattat att kultur bidrar till ett öppet och mångkulturellt samhälle. Kultur skapar möten. I möten lär vi av varandra. Kultur sprider kunskap och idéer, skapar tankar, väcker lustar. Värden som är direkt dödande för den sortens strömningar Sverigedemokraterna representerar, så självklart vill de skära ner och kontrollera detta område. Därför vill jag uppmuntra de styrande partierna att lära av SD:s slutsatser och därmed ÖKA kulturbudgeten! Verka för mångfald, skapa mötesplatser, sprid kunskap, inspirera oss, få oss att reflektera över oss själva, ge oss identifikationsmöjligheter som går utanför våra inlärda roller. Utmana våra rädslor, utmana oss! Låt oss inte gå här och utveckla vårt missnöje till hat och avståndstagande till våra medmänniskor. Vi behöver mötas utanför de segregerade miljöer som arbetsplatser och bostadsområden ofta utgör. Lägg kraft på att skapa plattformar för kunskapsspridning. Sluta snacka så mycket om extra pengar i plånboken och lyft istället frågan om människans värdegrund högst upp på dagordningen!
Tisdag 14 sep 2010, 23:47
För någon vecka sedan såg jag en vacker och skrämmande film som heter HOME. Den handlar om vår planet, om den mäktiga naturen och den gudomliga balans som skapar liv på vår jord. En balans som vi rubbat. Forskare anser att vi har tio år på oss att rädda vår planet från en säker katastrof. TIO år!!! Det betyder att det fortfarande finns hopp, vi har fortfarande tid på oss att göra något, men tiden är knapp. Men om vi fortsätter som vi gjort kommer vår värld att gå en mörk och skrämmande framtid till mötes. Klimatflyktingar kommer bli ett begrepp och vi kommer behöva kämpa mot betydligt värre bekymmer än höga skatter. Vi har tagit naturen för given och utnyttjat dess resurser med kortsiktigt tänkande för att öka vår levnadsstandard. Men vad ska vi med hög levnadsstandard till om den kommande generationen är den sista?
Naturens krafter är starka och det går att utnyttja dessa krafter på ett sätt som inte förbrukar, förstör och utarmar om vi ”bara” tänker lite mer långsiktigt och värderar vår jord högre. Men vi måste vilja. Vi måste våga se vad vi håller på med och konsekvenserna av vårt agerande. Jag tycker att filmen belyste detta på ett bra sätt med hänförande bilder av vår fantastiska värld och mäniskans påverkan på den. Det är lätt att i sin vardag glömma hur vacker världen är, hur mäktig naturen är. Det är så skrämmande lätt att glömma den rikedom som omger oss när vardagen känns som en kamp. Få ekonomin att gå ihop, få iväg ungarna till dagis och allsköns aktiviteter, förverkliga sig själv, på jobbet, i hemmet. Måndag. Fredag. Måndag Fredag. Tiden rusar iväg. Jobba, jobba, jobba. Fredagsmys. Laga mat. Vad ska vi äta? Varför är det så svårt att komma på vad vi ska äta? Köket är överfullt av kokböcker och ständigt denna återkommande fråga som ibland tar sig helt orimliga proportioner: Vad ska vi äta?!?
De vardagliga problemen handlar sällan om naturen. Ekosystemet är inte en prioriterad fråga. Att regnskogarna skövlas påverkar inte min vardag, jag märker inte att det sker så varför ska jag bry mig? Hur ska jag orka engagera mig? Jag har fullt upp med mitt. Eller hur?
Ja, vi har fullt upp och medan vi jäktar oss genom livet i jakt på mer pengar i plånboken smälter isarna på Nordpolen. Oljepumparna går för högtryck och snart är oljan slut. Hur blir det då med vår välfärd?
Jag ser inga andra alternativ än att rösta grönt och sträva efter att lyfta upp klimatfrågan så att vi i vår vardag inser att det angår oss alla. Jorden är vårt gemensamma ansvar. Det finns fortfarande hopp, men vi kan inte vänta oss ett mirakel. Det är vi, du och jag som måste agera. NU.
Filmen HOME finns på You Tube:
Lördag 04 sep 2010, 23:01
Efter en helt fantastisk sommar har nu mitt nya liv börjat. Livet som student på Nordiska folkhögskolan i Kungälv där jag påbörjat den fyra år långa utbildningen för att bli teckenspråkstolk. Lite knasigt känns det ju förstås att börja något helt nytt nu när jag precis utbildat mig till massageterapeut, men det är min dröm att på sikt kunna kombinera dessa två yrken. Försöker tänka att ingenting är bortkastat och att alla bitar faller på plats så småningom om jag bara fokuserar på en sak i taget. Inte min starkaste sida, min devis liknar mera “allt på en gång” och det blir ganska rörigt mellan varven…
Linnea var med mig på skolan i fredags och som alltid är det en fröjd att se vad som händer med henne när hon omger sig med en tecknande miljö. Hon skiner upp och kan knappt tro att det är sant att ALLA tecknar, att alla kan förstå vad hon “säger”. Ingen förstår allt hon säger, inte jag heller, eftersom hon hittar på massor av egna tecken, men det är helt fantastiskt att se den där glädjen i hennes ögon. Hon betraktade intensivt min döva teckenlärare när han pratade med några elever och försökte härma alla hans rörelser. Det såg väldigt roligt ut, ett hysteriskt viftande med armar och händer och då och då ett faktiskt tecken. En annan upplyftande händelse är att hon pratar och ljudar mer och mer. Hon har fått kläm på språkmelodin och det låter som om hon säger vissa ord trots att hon inte uttalar bokstäverna. Härligt!
Lördag 03 jul 2010, 13:13
I torsdags var det premiär för sommarens ”Shakespeare på gräsgården” i Vadstena. Årets föreställning heter ”Trolios och Kressida eller… slaget om Troja eller… Asylen 16:9”. För min del är det tredje uppsättningen av ”Shakespeare på gräsgården”jag ser. Tidigare har jag sett ”Hamlet” 2004 och förra årets ”Muntra fruarna i Windsor” och efter årets föreställning avser jag att göra detta till en definitiv sommartradition. Av flera orsaker. Främst för kvaliteten på skådespeleriet, det är alldeles för sällan man möts av en sådan jämn hög kvalitet. Närvaron, drivkraften och intensiteten är stark hos samtliga aktörer på scenen och det är omöjligt att inte dras med av den kraften. Jag älskar det!
Miljön gör sitt till. Vadstena är så gudomligt vacker att jag kommer in i en viss stämning i samma sekund jag äntrar staden. Att spela utomhusteater i denna miljö är genialiskt. Ingen scenografi i världen kan mäta sig med den omgivande miljö som klosterområdet i Vadstena erbjuder. Det är magiskt. Premiären bjöd dessutom på strålande solsken och en mycket rolig premiärfest som höll på ända till klockan sex på morgonen. Vid den tidpunkten var jag konstigt nog inte ett dugg trött. Det kändes helt fel att gå och lägga sig när solen sken, men när jag väl låg ner hade jag inga som helst problem att somna.
Pjäsen i sig, en av Shakespeares mindre kända, blev ingen favorit för mig del, men jag gillade scenografi och kostym. Det var en spännande idé att förlägga handlingen i ett dårhus.
Så för den som funderar på en utflykt säger jag bara: åk till vackra Vadstena! Gå på teater! Njut av magnifik utsikt över Vättern och insup en fantastisk sommarmiljö, du kommer inte att ångra dig.
”Shakespeare på gräsgården” spelar varje dag utom måndagar fram till och med den 24 juli så passa på.
Onsdag 30 jun 2010, 12:15
Gårdagens sommarpratare i P1 var Pär Johansson, grundare av och ledare för Glada Hudikteatern. Precis som när jag såg honom föreläsa både skrattade och grät jag av att höra honom prata. Mest gråter jag.
Varför gråter jag?
Jag tror det är för att han säger så enkla och självklara saker, men att dessa saker ändå inte förefaller som enkla och självklara när man tar sig en titt på samhället. Hade det varit självklart hade världen inte sett ut som den gör… Jag undrar varför. Jag undrar vart det självklara och medmänskliga tog vägen, drunknade det i byråkratin?
Jag gråter för att Pär väcker ett hopp om att det inte är för sent. Vi kan förändra världen. Vi kan fördriva rädslan och fördomarna och skapa platser där vi kan mötas trots att vi är olika.
Jag gråter för att jag blir berörd. För att Pär Johansson utan att han vet om min dotters existens ändå påverkat hennes framtid genom hur en del människor kommer se och bemöta henne. Det är stort. Större än vad man kan sätta ord på.
Det värmer mitt hjärta att höra ”bästa sommarprataren någonsin” från flera olika håll för det betyder att han når ut och berör fler än ”bara” föräldrar som har barn med utvecklingsstörning.
Jag gråter för att han har visat att det går, det går att lyckas om man fokuserar på det man vill, det man brinner för. Det går om man struntar i alla nej-sägare och istället lyssnar på den som säger ja, även om det bara är en enda person som tror på dig.
Jag gråter för att han inte gav upp. Inte ens när föräldrarna bad honom lägga ner teaterföreställningen med deras barn gav han upp. Jag gråter för att han vågade och jag önskar att fler kunde vara som han.
Jag gråter och gråter och gråter, men tårarna är vackra och befriande och jag dedicerar dem alla till dig Pär Johansson, min hjälte. Tack för att du finns!
Onsdag 30 jun 2010, 01:17
Ibland inträffar det. Det där magiska ögonblicket då man upptäcker att just precis nu är jag den jag vill vara. Den jag spenderar det mesta av min tid till att sträva efter att bli. Det ironiska är att det är först när jag slutar sträva, slutar kämpa, slutar vilja bevisa något som det inträffar.
Denna fantastiska känsla infinner sig allt oftare och nu senast på midsommardagen. Jag hade packat min picknickkorg och ätit lunch vid havet i Skärhamn, promenerat runt en stund och satt mig i bilen för att motvilligt åka hem när jag plötsligt fick syn på en asfalterad gång- och cykelväg som sträckte sig kilometer efter kilometer bredvid vägen. Rätt som det var svängde den av och intill cykelvägen fanns en yta alldeles lagom stor för att parkera bilen. Ingen väntade mig därhemma så jag parkerade, slängde på mig mina inlines som låg i bagaget och drog iväg. Lite svajigt först eftersom det var årets första åk, men ganska snart släppte alla spänningar och den där känslan infann sig. När jag inte längre tänkte att jag inte kan tillräckligt bra, utan bara åkte. När jag slutade att tänka på hur det såg ut. När jag vågade. Plötsligt existerade inga regler. Det fanns inga givna ramar, inga förväntningar. Det fanns bara här och nu, farten, vinden i håret, havet, klipporna och en stark närvarokänsla. Jag var ett med allt.
Precis den människan vill jag vara.
Närvarande, utan givna ramar och tankar som hindrar och krymper.
Måndag 21 jun 2010, 23:02
Lördagen den 19 juli, strålande sol och ganska blåsigt. I alla fall i Falsterbo där Linnea och jag befann oss tillsammans med mina föräldrar. Vi besökte Strandbaden vid lunchtid, det var ganska öde liksom vart man än gick denna dag. En enda människa på den kritvita stranden. Hmm, det var visst något stort bröllop som visades på TV. Hela dagen lång. Jag kan med viss stolthet säga att jag inte knäppte på TV:n alls denna dag (sedan att jag dagen efter frossade i tidningarnas bilder och nyhetsmorgons korta snuttar och till och med grät en skvätt när jag såg de kungliga är en annan historia…) Varför jag känner mig stolt vet jag inte riktigt, men det kan ha att göra med att hade jag knäppt på TV:n hade jag garanterat fastnat där. Istället gjorde jag något mycket roligare. Paddlade havskajak! Tjohoooo vad kul!!!
I åtta år har jag pratat om att jag vill göra det igen (efter att ha paddlat i Abel Tasman National Park på Nya Zeeland) och min familj fick nog av snacket och gav mig ett presentkort på ”Sälsafari med havskajak i Falsterbobukten” när jag fyllde år senast. Bästa presenten! Så i lördags blev det äntligen av. Jag var toknervös innan, nästan illamående, men när jag väl fått på mig våtdräkten började jag känna mig bättre till mods och när resten av utrustningen var på plats och jag gled ut i vattnet blev jag till fullo mitt rätta jag. Obeskrivlig känsla det där att paddla iväg i en havskajak, men det är samma känsla varje gång. En känsla av kärlek, kraft och frihet. Att jag befinner mig på en plats där jag älskar att vara. Vi var fyra stycken i gruppen som trotsade de kungliga, plus instruktören, som förövrigt förgyllde tillvaron ytterligare genom att vara både snygg, trevlig och skicklig. Han fick mig till att frivilligt kantra min kajak och öva på att snurra runt den upprätt igen. En utmaning kan jag säga, men jag klarade det! Inte var det kallt i vattnet heller, bara skönt att svalka sig lite efter två timmars intensivt paddlande. Några sälar såg vi inte, men det gjorde absolut ingenting. Om nu min familj trodde att de skulle få tyst på mig så blir det inte så. Istället kommer jag precis som Linnea gör ganska ofta upprepa: "Igen, igen, igen!"
Onsdag 02 jun 2010, 23:06
Linnea och jag var på akuten. Där vet man inte om det är dag eller natt, hur lång tid som går eller vad som ska hända härnäst. Men plötsligt från ingenstans kommer han. Läkaren. Han som är bra. Vi hade honom sist också. Han är lugn, tydlig och omtänksam, har ett vackert namn och vänliga blå ögon.
Senare, dagen efter, sitter vi i en sal på lasarettet och äter frukost. Väggklockan tickar så högt. Jag har inga tickande klockor hemma, alla är digitala. Jag tänker på tiden. På stillheten som råder på ett sjukhus. På isoleringen och hur sjukt beroende jag är av internet och mobiltelefoni. Jag tänker på kvällen innan. På utsattheten.
Jag tänker på filmen ”Om en pojke” där pojken också insåg att det inte räcker med en person, man behöver fler. Han skaffar fler. I slutet av filmen har han massor av människor omkring sig. Som bryr sig. Det där skyddsnätet. Jag har mina föräldrar tack och lov, vad gjorde jag utan dem?
Linnea ramlade ur sängen och tog emot smällen med huvudet. Hon blev förskräckt såklart, men somnade i min famn. Vägrade släppa mig till och med efter att hon somnat, men jag lyckades bryta mig loss till slut. Kort därefter vaknade hon och grät vilket inte händer särskilt ofta så jag rusade in, tog henne i famn och möttes av en överrumplande spykaskad. Hjärnskakning, tänkte jag och ringde 1177 som sa ”åk till akuten.” I dessa lägen vill man inte vara ensamstående. Linnea fortsatte att kräkas. Av med pyjamas, av med min tröja, torka, lägga i blöt och samtidigt inte lämna Linneas sida. Spyor i sängen... Ett senare problem. Men hur skulle jag kunna sätta henne i baksätet och åka till akuten? Tänk om hon spyr igen? Mormor och morfar fick rycka ut och följa med till akuten och sedan åka hem till mig och torka spyor. Tacksamt uppdrag… Som sagt, vad gjorde jag utan dem?
På akuten fick Linnea 39,5 graders feber, andades mycket tungt och fortsatte att kräkas tills hon inte fick upp mera. Vi blev inlagda för observation. Blev inte mycket sömn. Då och då kom sköterskorna in för att kolla att Linnea inte sjunkit in i medvetslöshet. Dagen efter mådde hon helt ok igen. Hade matlust och febern var som bortblåst och vi fick åka hem efter lunch. Linnea var busig och lika envis som vanligt och ingen fattade riktigt vad som hade hänt och varför hon fick feber?
I måndags morse kom Linneas pappa och hämtade henne. Jag åkte till Göteborg och skrev teoretiskt certifieringsprov och vips drog en ny vecka igång.
Tiden är märklig.
Söndag 23 maj 2010, 12:45
Göteborgsvarvet. Gassande solsken. Tusentals löpare och betraktare i den feststämningsglada Slottsskogen. 40 massörer vid målet. Jag var en av dem. Vi stod två vid varje bänk och gav massage på löpande band: ”Vader, fram- eller baksida lår?” Sen körde vi på i ett rasande tempo.
Efter fyra intensiva timmars mer eller mindre oavbrutet masserande borde händerna vara trötta idag. Istället vilar en frid i dem, en känsla av tillfredställelse. Mina händer känns visare, mer erfarna. Som om de gjort en avscanning av alla de vader och lårmuskler jag behandlade igår och att informationen om dessa nu på något sätt lagrat sig i händernas minnesbank. Äntligen börjar jag fatta vad min lärare pratar om, att det krävs kanske hundra behandlingar eller fler för att bli en bra massageterapeut. Att det bara är genom erfarenhet man verkligen kan lära sig. Det ger mig hopp. Jag är bara i början, vet så lite om människokroppen, detta oändliga mysterium, men aha-upplevelserna kommer tätare och tätare.
Mina händer är varma idag, de känns kraftfulla. Det strålar en energi från dem som det alltid gör efter att jag har masserat. Jag gillar känslan.
Mina händer är varma, visa och lyckliga.
Måndag 17 maj 2010, 21:23
Mina kära vänner Lil och Rob (som Linnea och jag bodde hos när vi besökte NZ förra julen) hälsade på oss under långhelgen. Underbart återseende! Tror inte att Linnea kände igen dem, men kanske har hon något slags minne av dem för hon tog dem till sig fort. Särskilt Rob, han fick inte en lugn stund. Linnea beordrade honom till att byta blöja, läsa böcker med henne, sitta bredvid henne i bilen, sjunga och underhålla henne och när vi var ute i stugan tog hon honom resolut i handen och gick iväg med honom till grannhuset. Hon ryckte i dörren på både framsidan och baksidan och i bastudörren. De var inte hemma. Rob var alldeles övertygad om att vi brukade gå till grannen för hon verkade veta precis vart hon var på väg och vad hon gjorde, men vi har aldrig varit där förut. Lilla sötnosen, hon är så bestämd och vet vad hon vill.
Precis som jag upplevde på NZ är språkbarriären inget hinder för Linnea. Konstigt nog, för hon är ju van vid svenska, men det verkade som om hon förstod engelska också. I alla fall funkade kommunikationen väldigt bra. Det var mest jag som blev språkförvirrad som började prata engelska med Linnea, teckna till Lil och Rob och glömde till slut vad vissa sker hette till och med på svenska. Ibland när jag skulle prata svenska blev det någon konstig direktöversättning från engelskan då hjärnan tydligen ställt om sig till att tänka på engelska i första hand. Saknar engelskan och det var ljuvligt att äntligen få tillfälle att använda språket igen.
När vi satt nere vid sjön på kvällarna på gästhusets veranda och tittade in i elden som Rob hade tänt i min grilltunna kändes det nästan som att vara tillbaka i mitt älskade andra hemland down under. Doften av vedeld får mig alltid att tänka på Nya Zeeland. Där brinner det nästan alltid i öppna spisen.
Det är något rogivande med att sitta och prata och titta på eld. En sorts trygghet. Varmt och kärleksfullt.
Torsdag 06 maj 2010, 21:58
Lycka är när Linnea vaknar tjugo över sex, lägger sin lilla arm om min hals och kurar in sig i min famn, lägger sin nästipp mot min och tittar med nyvakna ögon in i mina tills vi båda brister ut i dagens första asgarv.
Lycka är när Linnea och jag samma morgon somnar om och sover ända till klockan åtta.
Lycka är att vakna med ögon svullna efter gårdagens överväldigande glädjegråt med hjärtat uppfyllt av hänförelse över teckenspråksshowen där min begåvade bonusdotter glänste som den stjärna hon är.
Lycka är att stanna upp och betrakta de böljande vitsippsbackarna och begrunda vår jords vidunderliga natur och oändliga skönhet.
Lycka är att hoppas.
Lycka är årets första gräsklippning.
Lycka är att sjunga så högt man kan med favoritmusiken i lurarna och dansa vilt omkring med krattan i trädgården.
Lycka är att känna sig tillfreds med sin ensamhet.
Lycka är att se mörkret sänka sig över sjön och samtidigt skriva om vad lycka är för mig just idag.
Torsdag 08 apr 2010, 15:22
…men betyder det att vi ska nöja oss med det vi gör?
Eller lämnar det utrymme för en strävan efter att lära oss mer så att vi kan göra ännu bättre?
Kunskap har inget tak som jag ser det. Läste just i en bok något i stil med ”ju mer vi lär oss desto mer kan vi lära oss. Kunskap i sig öppnar upp för ytterligare kunskap och därför kan den expandera snabbt och med oerhörd kraft.”
Ibland sätter min strävan käppar i hjulen för mig. Min starka vilja och drivkraft blir mitt största hinder i tillvaron. Jag drunknar i prestationsångest, känner mig otillfredsställd och frustrerad. Oändligheten kväver mig istället för att öppna upp.
Som alltid strävar jag efter balans. Balans. Detta svåra. Detta sköra. Detta ständigt återkommande ord i livsagendan.
Det låter så självklart och tillfredställande att vara nöjd. Samtidigt kan jag inte låta bli att se förnöjsamhet som en stoppkloss för utveckling.
Fast det är klart, vore jag nöjd skulle jag inte längta efter något annat, skulle inte vilja utvecklas, eller?
Kanske kan det vara så att vi lätt förväxlar "nöjd" med "bekväm"? För mig är det två helt olika saker."Bekväm" är en verklig bromskloss som är svår att rucka på.
Jag är hursomhelst långt ifrån nöjd.
Jag vill fortfarande mer. Och jag tror att det finns en oerhörd kapacitet hos mänskligheten som bara väntar på att bli upptäckt, utforskad och vidareutvecklad.
Om vi bara orkar resa oss från bekvämlighetens mjuka soffa.
Tisdag 06 apr 2010, 21:28
Linnea och jag har tillbringat två och en halv intensiva veckor tillsammans. Vi for till fjällen och åkte över 180 mil tur och retur. Det gick hur bra som helst med en underhållande mormor i baksätet. Morfar och jag turades om vid ratten. Mormor har länge varit en storfavorit för Linnea men nu börjar morfar bli mer och mer intressant. Jättekul! Linnea har tidigare generellt varit väldigt skeptisk mot män och morfar har inte haft det så lätt, men nu är det morfar som gäller, framförallt när det är dags att borsta tänderna.
Hon kör med oss rätt så rejält den lilla damen och visar tydligt sin starka vilja. Det är inte lätt att vara bestämd och konsekvent alla gånger och allra svårast är det att hålla sig för skratt när hon visar upp sina uttrycksfulla miner och gester. Hon vet precis hur hon ska underminera mina försök till bestämda ”nej”. Hm, måste jobba på detta…
Efter fjällresan kom ytterligare ledighet under påsken med intensiva dagar tillsammans. Lyx! Tänk att en så liten människa kan fylla så mycket. Så mycket att det blir alldeles bedrövligt tomt när hon inte längre är hos mig… Lämnade henne hos sin pappa igår. Jag undrar om jag någonsin kommer vänja mig?
Lördag 13 mar 2010, 11:10
Efter mitt något cyniska och mycket frustrerade inlägg nedan vill jag dela med mig av en hoppfull och glad upplevelse. Nu kan jag mer än gärna ”hänga ut” en specifik person. Jag hade nämligen ett möte med Agneta Gunnarsson, specialpedagog inom Sandhults kommundel häromdagen. Känslosam som jag är började jag gråta TVÅ gånger under vårt timslånga möte och båda gångerna av GLÄDJE :-)
Därför vill jag ge henne dagens ros. För att hon med sprudlande energi, engagemang och enorm drivkraft kämpar för inkludering och språkutveckling i förskola och skola.
Känns som om jag och Linnea kommer byta kommundel inom kort…
Lördag 13 mar 2010, 10:33
Efter en längre tids bortavaro från yrkeslivet har jag nu tillfälligt kastat mig in i det igen. Och jag kommer fram till samma saker om och om igen. Det är något som inte stämmer! På oroväckande många arbetsplatser jag jobbat på saknas det en fungerande och tillfredställande arbetsmiljö och struktur.
Förresten skulle man kunna applicera detta på hela samhället när jag tänker efter. Jag blir ofta väldigt FRUSTRERAD (som ni kanske har märkt…) och jag är så förbannat trött på det!!!
Det återkommande problemet som jag upplever det är att man måste kämpa för sina rättigheter och kämpa för att försöka skapa förutsättningar för att kunna må bra. Det är som om det inte finns vare sig tid eller utrymme i vårt samhälle för att MÅ. Jobbet ska bara göras, helst utan att reflektera för mycket för det har vi inte tid med. Kör på bara! Vi gör en utvärdering av det senare så kanske det blir bättre nästa gång, men just nu har vi inte tid, för det vi håller på med borde vi gjort förra veckan (eller förra året, rent av) så kör, bara kör! Och vi kör på i hundranittio. Kanske görs en utvärdering då och då, men ingen jävel har tid att applicera de förbättrande åtgärder som eventuellt kom fram, eftersom nästa projekt också har livsviktiga deadlines som flåsar oss i nacken (eller så har det gjorts kraftiga nedskärningar) och jobbet måste göras. Helst igår. Vi ångar på. Vi säger ja när vi borde säga ett rungande och övertygande NEJ. För vem vill vara en nej-sägare? Vem vill vara den person som drar i nödbromsen och får allas anklagande blickar på sig? Drar man i nödbromsen kommer vi inte fram i tid och TID är pengar och PENGAR är vad vi alla lever för. Eller?
Vem vill ta på sig ansvaret för de konsekvenser som uppstår om man plötsligt säger nej? INGEN! Ingen vill vara en bromskloss, alla vill vara till lags, göra sitt yttersta och som det synes nästan till vilket pris som helst. I alla fall när det kommer till personlig psykosocial hälsa.
Det spelar ingen roll att förutsättningarna för att kunna göra ett bra jobb är i det närmaste obefintliga – jag tänker inte vara den som talar om för chefen att jag inte ställer upp. Klart jag gör mitt bästa. Säger jag nej blir jag kanske inte populär på arbetsplatsen och får kanske inga fler jobberbjudanden. Och JOBB är ju trots allt det viktigaste man kan ha, eller hur? Så jag biter ihop. Jag säger ja trots att varningsklockorna är öronbedövande. Jag säger ja och blir frustrerad eftersom jag inser att jag bidrar till att den destruktiva strukturen inte kan förändras. Så länge vi säger ja och håller med kan vi inte förändra någonting.
Så länge kvinnor accepterar att få lägre lön än män kan vi inte uppnå jämlikhet.
Så länge döva inte protesterar när de inte får tillgång till tolk kommer de inte få tillgång till tolk.
De mentalt funktionshindrade klagar inte nu när det görs besparingar inom handikappomsorgen. Så bekvämt, eller hur?
Barnen klagar inte när det görs nedskärningar i skolan, så det är väl bara att skära ner. Toppen!
Toppcheferna klagar inte när de får sparken och fallskärmen äntligen fälls ut.
Så länge vi inte protesterar mot förtryck kommer vi bli förtryckta.
Titta bara på det här med arbetslösheten. Som arbetslös har man inte rätt att tacka nej till jobb! Jo, det är klart man har rätt att tacka nej, men då ryker ersättningen. Fritt val, eller hur? Den arbetslöse skåningen ska gladligen tacka ja till ett jobb i norra Kiruna även om både utbildning och intresse för jobbet saknas. Saker som intresse och drivkraft, vad är det? Familj, jasså, jaha, men de kanske kan flytta med? Eller så får du veckopendla. Det är jobba, jobba, jobba till varje pris som gäller. Må bra? Vaddå? Du ska vad glad att du har ett jobb, så håll bara käften och jobba på. Välbefinnande, vad är det för flummigt trams? Det har vi inte tid med.
Jasså, du är sjuk? Jaha, men bara du kommer ut i arbetslivet ska du se att du mår bättre…
Jasså du är döv? Du kan inte lära dig att höra då? Eller lära dig läsa på läppar och möjligen tala? Tolk vet du, det är så förbannat dyrt att anlita. Det är klart, blir du sjuk och behöver vård, då kanske vi tar in en tolk, men bara för att du ska kunna förstå ett sammanhang på din fritid, nej, det har vi inte råd med.
Nämnde jag att jag är frustrerad?
Jag vet att vi har det rätt så bra i Sverige och att det finns mycket att vara tacksam över, men har vi råd att nöja oss med det?
Hos Skavlan igår sa den framgångsrike kocken Marcus Samuelsson: ”man blir inte framgångsrik genom att lära sig säga ja, man blir framgångsrik först när man kan säga nej”, eller nåt i den stilen. Jag ska tänka på det. Nästa gång hoppas jag att jag har modet att säga nej.
OBS! Med detta inlägg vill jag absolut inte anklaga eller peka ut någon specifik person, arbetsplats eller instans utan jag pratar om mina personliga och generella upplevelser av strukturer i samhället.
Fredag 26 feb 2010, 18:29
I onsdags ringde audionomen från hörselvården och sa att vi får TUFF!! Jaaaaaaaaaaaaa!!! Jag blev så lättad att jag grät en skvätt efter samtalet. Hon frågade också om jag ville ringa vår logoped på habiliteringen själv och berätta detta eller om hon skulle göra det. Jag valde det senare för jag tycker det är bra att de pratar med varandra så att samarbetet blir bättre och bättre.
Redan nästa vecka ska jag få lära mig nya tecken, men det är helt på eget bevåg. Då bär det av till Nordiska folkhögskolan i Kungälv och en veckas "Känn-dig-för-kurs." Jag överväger nämligen att utbilda mig till teckenspråkstolk, men eftersom utbildningen är hela fyra år vill jag vara säker på att det känns helt rätt... Spännande!
Det är mycket nu... Hade första skolpraktiken på massageterapeututbildningen i onsdags. Det gick fint, men det är STOOOOR skillnad från att "bara" massera. Människokroppen är ett mysterium och som vår lärare sa: Ju mer man läser och lär sig desto mer inser man att man har kvar att lära... På gott och ont ;-)
Nu ska jag koppla bort allt vad tecken, studier och arbete heter och gå på tjejmiddag!
Måndag 15 feb 2010, 16:58
Jag har skrivit det förr, men det tål att upprepas: Linnea är grym på tecken. Hon älskar att teckna, slukar ivrigt nya tecken och vill veta mer, mer, mer! Det är fullkomligt underbart! Hon har en stark drivkraft att vilja kommunicera och TECKEN är helt klart hennes grej. Visst har hon börjat intressera sig mer för ljud och munrörelser, men eftersom det funkar allra bäst för henne att kommunicera med tecken är det kanske heller inte så konstigt att det är det hon tycker är roligast.
Idag kom vi äntligen iväg på hörselkontroll efter ett antal förhinder hit och dit. Jag skriver äntligen, inte för att vi oroat oss för Linneas hörsel, det är tydligt att hon både hör och förstår vad man säger, utan för att jag ville få besked om vi kan få gå TUFF – Teckenspråks Utbildning För Föräldrar. Jag räknade med att få ett positivt besked för jag tycker att det är så uppenbart SJÄLVKLART att vi har samma rätt till teckenspråksutbildning som föräldrar till hörselskadade och döva barn. MEN det var tydligen inte så självklart. Jag blir sååååå frustrerad. Varför är det inte självklart??? Mitt barn behöver tecken för att kommunicera och kunna göra sig förstådd. Habiliteringen där Linnea är inskriven erbjuder förvisso teckenkurser, men de är långt ifrån så omfattande och långsiktiga som TUFF och jag vill ge mitt barn möjligheten till ett rikt språk. Beskedet jag fick var att bara föräldrar till barn som är inskrivna inom hörselvården på grund av någon hörselskada, som konstaterats av läkare, kan få teckenspråksutbildningen. Nu ska vi försöka få Linnea inskriven ändå, trots att hon inte har någon hörselskada, just för att hon är i behov av tecken. Men det ska först diskuteras på ett möte nästa vecka med en läkare som fattar beslut om detta. Så det är ju inte kört, men jag blir ändå frustrerad för vi borde varit inne i ”tecken-systemet” för längesen eftersom Linnea så uppenbart kommunicerar med tecken.
Min undran är varför det inte finns ett ”teckensystem” i samhället/vården för alla de som behöver tecken utan att för den skull ha någon hörselskada? Det är ju inte bara Linnea som är i den här situationen. Varför finns det inte en öppen kanal mellan habiliteringen och hörselvården? Det är ju hab som från första början uppmuntrat till teckenanvändning, men hur är det tänkt att vi ska gå vidare när ordförrådet har behov av att växa? Linnea är just nu i ett stadium där hon hittar på egna tecken, i brist på annat, och då kan ni själva räkna ut hur lätt det är att förstå vad hon menar. Än mindre kan vi lära henne de rätta orden eftersom vår teckenkunskap är begränsad.
Andra föräldrar jag har talat med har på olika sätt fått kämpa och tjata sig till stöd och utbildning och till slut har de lyckats få det via hörselvården, eftersom det är där kunskapen och möjligheterna finns. Jag tycker inte att vi ska behöva tjata och kämpa för det uppenbara. Vad tycker ni?
Chefredaktörsbloggen
Stefan Eklund
Chefredaktör. Född 1961 i Norrköping, men mestadels uppvuxen i Borås och Viskafors. Chefredaktör sedan 2010, tidigare kulturchef på BT och Svenska Dagbladet.
Bloggar om Borås Tidning och publicistiska frågor, men även om andra aktuella ämnen inom samhälle, kultur och politik.
stefan.eklund@bt.se
Telefon: 033-700 07 08
Följ Krister Perssons Bukblogg
[Uppdaterad 2012-01-02]
Jag har varit på BT i över 20 år och är numera en tung allmänreporter - 109 kilo.
Jag är en försöksperson.
Och den här bloggen ska handla om just det, mitt försök att hitta formen, att gå ner i vikt.
Häng med!
Ät mindre, rör dig mer. Där har vi receptet. Följ BT:s reporter Krister Persson under våren när han försöker komma i form.
Jag är inte viktig. Jag är överviktig. Men nu ska det bli ändring. Tio kilo ner. Tio centimeter mindre buk. Nu inleds operation (kr)isterbuk.
Näringslivsbloggen
[Uppdaterad 2012-01-21]
BT:s Ingemar Brink bloggar dagligen, mest kring näringsliv, mycket i Sjuhärad.
Basketbloggen
[2011-10-07]
Magnus Stråhle bloggar om basket.
Matbloggen
[Uppdaterad 2011-05-13]
Recept, tips och härliga smakupplevelser.
Kockarna Mats Ahlberg och Göran Nilsson bloggar om mat på bt.se.
BT:s bildblogg
[Uppdaterad 2011-05-13]
Kolla in tidningens bästa bilder: Juholts mustasch, skräcken på Liseberg, snedseglare i Viskan och många fler.
Modebloggen - dimensioner av mode
[Uppdaterad 2011-08-15]
Maria von Wachenfeldt och Anna-Maria Ivstedt om olika dimensioner av mode.
Colting
[Uppdaterad 2011-05-13]
Jonas Colting om sig själv, på ett väldigt ocensurerat sätt.
"Jag skyr inte att sticka ut hakan".
Skrot- och skräpbloggen
[Uppdaterad 2011-05-18]
Sandra Karlsson om att göra nya saker av gammal bråte.
''Man kan återanvända grejer.''
Hockeyhustrun
[Uppdaterad 2011-05-13]
Caroline Rydell bloggar om hur det är att vara gift med en hockeyspelare.
huvudnyheter just nu
BT följer 2012 års hästfest i Borås!
[Uppdaterad i går 12:16]
Gina Tricot Grand Prix pågår hela helgen i Borås ridhus. Följ tävlingarna i BT och på bt.se
